F.ö blir nog trallen på balkongen färdig nu i veckan.
Jag är så himla glad att vi plötsligt bestämde oss för att lägga den på tvären, det blir SÅ mycket snyggare och gör att balkongen ser bredare ut.
Det är också SÅ mycket snyggare med hela brädor istället för de där fyrkantiga plattorna man köper färdiga.
Jag var lite emot impregnerat trä från början också eftersom det kan se rätt grönt ut, men det ser inte så grönt ut alls och om ett år kan vi betsa eller måla om det.
Jag fick också skruvarna jag ville ha, som är väldigt matta och inte drar uppmärksamhet till sig.
Sen ska man bara orka få upp gardinerna också, och hoppas på att lösningen vi försöker oss på ska funka.
Det blir iallafall en otrolig förbättring, mycket mysigare än att gå på betong och det ser mycket bättre ut också. Förhoppningsvist kan jag kanske få med mig Erik till Kivik och titta på gargoylestatyer eftersom jag har ögonen på en eller tre som man kan placera där ute...

Vad det uttrycket passat bra under resan.

Vi skulle åka kl 4, så vi gick och lade oss kl 23 cirka.
Kunde jag sova?
Nej.
Så jag gick upp kl 1 eller 2, och tänkte att det inte var någon idé att gå och lägga sig ens. Sov inte på vägen till Gbg heller, men jag var inte ens trött.
Göteborgs "cityflygplats" var cirka fem gånger mindre än vad jag väntat mig, så det gick ändå relativt smidigt att ta sig på flygplanet. Om man bortser från mina nerver då, eftersom jag är flygrädd. Jag höll mig faktiskt sansad, men jag var... jag vet inte det rätta ordet för det. Jag är inte ett dugg rädd för att planet ska störta, menar, det värsta som kan hända är att man dör, men jag är ändå fruktansvärt rädd för att flyga. Starten är ju rätt cool, men det blir nån sorts skräckblandad förtjusning.
"Wow, SHIT, nu lämnar vi marken, vi FLYGER faktiskt, COOLT! ... Wow, SHIT, nu lämnar vi marken, det här är inte bra, nu kan man inte stiga av, det här känns inte naturligt... HELVETE!"
Säger som mosters man, skulle det vara meningen att vi ska flyga skulle vi ha vingar...
Och jag fick såklart lock för öronen direkt (jag får det när jag kommer upp en bit), som rätt snabbt ledde till huvudvärk.
Det tog ju inte lång tid alls att flyga, och Eriks syster mötte oss på flygplatsen. Tur det, för annars hade vi nog inte fattat ett skit.
Vi passade på att äta på Burger King så fort vi kom fram iaf.
Vi hann inte ens stiga av flygbussen innan jag tappat hakan över hur många fina byggnader det finns där. Överallt. Ida, som fick rollen som reseledare, sa rätt snabbt att jag var den lättaste att tillfredställa eftersom jag bara behövde se ett hus.
Köpte toffeepopcorn, som var väldigt... underliga. Första popcornet var vidrigt. Men man blev ju lite nyfiken så man tog ett till. Sen ett tredje. Och vid det fjärde var det nästan gott.
Hotellet var mysigt med, vi fick ett handikappsanpassat rum som därför var större än de andra och som hade en STOL I DUSCHEN vilket var så hiiiimla smidigt när man hade varit ute och gått tills fötterna inte ville vara med längre. Och så hade de en riktigt sweet AC, som man kunde ställa in hur man ville.
Vi bodde nånstans i Fulham, och jag är inte riktigt säker på om det ligger i Chelsea, men det var iaf väldigt nära Ida.
På torsdagen gjorde vi nog inte så mycket alls, man hade ju varit igång hela dagen så det blev nog en rätt tidig kväll.
Jag och syskonen Nilsson drog oss tillbaks till mitt och Eriks rum och såg på nåt Vännermaraton.
Det är så roligt, när alla syskonen träffas blir de plötsligt små barn igen och kivas om att få plats i sängen och liknande.
På fredagen var det däremot lite mer på schemat.
Vi hade bokat nån kombinationsbiljett med sevärdheter, så vi började med akvariet. Priority access r0x, man fick gå före hela kön och kände sig lite VIP.
Vi hann precis fram till första vattentanken när larmet gick och nån ropade ut i högtalarna att man skulle bege sig mot närmaste nödutång och behålla lugnet. Knappt någon reagerade förrän en i personalen började fösa ut folk. Uppenbarligen hade någon rökt i hissen så de utrymde hela byggnaden...
Bra start.
Men vi kom in hyffsat snabbt igen.
Det var lite roliga grejjer där inne, men egentligen är det inte min grej att gå runt och titta på djur i fångenskap. Fast åas så är det ju inte ofta man ser ett gäng hajar simma nån meter ifrån en... Eller sköldpaddor para sig.
Lunch på McD efter det, och sen mot London Eye.
Tre av oss sa absolut nej när det kom på tal för några veckor sen, men alla var med nu iaf och det var inte så läskigt som det verkade. Det var mest läskigt att gå av och på eftersom de förbannade grejjerna inte stannade utan man fick gå av och på i farten.
När vi kommit upp en bit fick jag såklart lock för öronen, men huvudvärken uteblev.
Det var en fantastisk utsikt därifrån iallafall.
Efter det bar det av mot Westminster Abbey, det som jag antagligen sett fram mest emot.
Vilken byggnad! Jag hade nog kunnat stå där utanför i en timme och bara tittat på alla detaljer. Helt fantastiskt. Vi gick dock inte in, det var så mycket folk, men det får bli nästa gång.
Sen är ju då minnet lite luddigt från den här dagen.
Vad jag kan säga med säkerhet är att vi åkte massa buss och gick sjukt mycket, för det gjorde vi varje dag.
Vi åt nog på Pizza Hut den dagen. Det finns inte i Växjö och jag har saknat det.

På lördagen åkte vi tidigt till Camden Market. Och det var ju en upplevelse där! Det första jag köpte var en helt vanlig svart keps...
Det var svårt att föreställa sig hur det skulle vara där inne i smeten, men det var definitiv intressant. Det var lite svårt att titta på allt man ville dock eftersom vi var sex pers, men fick se en hel del och det slutade med att jag köpte ett himla snyggt linne som jag inte orkar ta kort på än.
Ylva hade sagt att det inte räckte med en dag där, Ida sa att det skulle ta två timmar max, och det beror nog på vilken typ man är. Jag var uppenbarligen helt klart endagstypen.
Det som var mest jobbigt var att man inte kunde gå in i de små affärerna utan att butiksbiträdet sprang fram till en och satt som klistrad tills man gick därifrån. Jag vill gärna kunna titta på ett plagg i fred utan att biträdet springer och hämtar det i alla möjliga storlekar.
Vi åt lunch där, jag lyckades utan problem beställa alldeles själv minsann! Några åt hamburgare igen, jag åt asiatiskt.
Sen kom Idas vän dit (som man hört så mycket om, så det var kul att träffa henne) och vi gick runt lite till.
Vi gick runt ett bra tag men jag vill definitivt tillbaks igen.
Sen är minnet lite luddigt igen, men lite senare åkte vi en typiskt sightseeingbuss. Det var intressant så länge mina hörlurar funkade.
Vad jag fortfarande är så väldigt konfunderad över är hur många sådana där "falska fönster" det finns. Jag förstår inte vitsen med dem och det driver mig till vansinne. Det ser ju hellöjligt ut!
Bussen tog en himla omväg eftersom det var nån Pridefestival, och vi hoppade av på helt fel ställe pga det och fick gå sjuuuukt långt.
Undrar om det inte var den här dagen vi åt på Pizza Hut igen.
Men som nån sa, inte åker man till London för matens skull...
Jag tror vi avslutade kvällen med att somna framför TVn i den väldigt bekväma hotellsängen.
(ja vart skulle vi annars somna liXoM...)

Söndagen startade rätt tidigt den med, med Madame Tussaud. Det var ärligt talat inte så imponerande som jag trott, men Morgan Freeman var cool. Det var ju ändå ett "måste se".
Sprang runt och letade efter ett apotek åt mig, jag fick inget intyg på de smärtstillande tabletterna jag fick innan vi åkte så jag vågade inte ta med dem och riskera att de skulle bli tagna i tullen eller nåt så jag hade kollat upp innan vi åkte efter ett likvärdigt alternativ och hittat ett receptfritt.
Det blev KFC till lunch iaf, de finns ju inte alls i Sverige så jag ville passa på. Och det var godare än väntat faktiskt.
Sen gick vi från Baker Street till Brittiska museet.
Jag såklart gick mest och tittade upp på alla hus och ett hade faktiskt gargoyles!
Så Olivia skrek "GARGOYLES!" så det hördes över halva London... tror ingen förutom Erik förstod hur häftigt det var för mig att se sådana.
Väl på Brittish Museum var det en del intressanta grejjer, tyvärr så hade de nog inte hört talas om AC där, eller syre heller för den delen, så jag gav upp rätt snabbt när jag insåg att det började snurra för mycket i huvudet.
Lång väg hem blev det, men vi satt längst fram där uppe i bussen så man fick se mycket.
Trafiken där är ju helt sinnessjuk, jag kan inte för mitt liv förstå att de inte har fler olyckor. Det ser bara kaos ut.
Vi åt iaf på nån mexikansk restaurang i Fulham, mycket gott må jag säga.
Den natten somnade jag också framför TVn.

På måndagen vaknade vi före väckarklockan, och den dagen bestod också mest av väntande.
Kl 11.30 åkte vi från Victoria och var framme på Stansted strax före 13, och planet gick 18.
Vi åt lunch på Burger King igen, och satt och läste och väntade helt enkelt.
Alla var nog rätt trötta för vi skrattade åt allt och inget.
Och det satt två skottar bredvid oss en stund, så jag satt och låtsades läsa medan jag tjuvlyssnade på dem, det var som musik för öronen...
När vi hade kommit förbi säkerhetskontrollerna (som f.ö var rätt intensiva) var det återigen det här fenomenet med minimalt syre i luften, inte kul. Det blev inte bättre när vi gått förbi boardingen och stod stilla i den där lilla gången mellan flygplatsen och planet...
Resan hem gick smidigt iaf, och kändes som 30 minuter. Flygresan alltså, sen återstod bara resan hem till Växjö som inte kändes lika kort...
Vi stannade på McD och åt kvällsmat, och det blev nog den... femte hamburgaren eller så för resan.
Efter tre timmar var vi hemma iaf, och det var riktigt skönt, men tråkigt.

Sååå... idag kändes det väldigt konstigt att gå upp och laga sin egen frukost och inte ha nån AC.
Och inte ha halva dagen planerad.
Jag vill definitivt tillbaks sen iaf, men tänker lägga upp resan lite annorlunda då.

Idag blev det mycket.
Sov jätteknepigt i natt, antagligen väldigt ytligt för det kändes som att jag drömde mer än vanligt, och så skulle vi ju upp och träna.
Visserligen kl 10, men det känns väldigt tidigt om man känner sig som en zombie.
Kroppen har värkt lite extra den senaste veckan, jag har också hostat mer eller mindre hela tiden och sovit väldigt dåligt. Och som vanligt så var jag väldigt stel och öm, jag brukar ju vara det när jag vaknar.
Det är ju min taktila stimulerare som tränar "oss" (Erik hänger med som sällskap och får ju i utbyte mot det använda prylarna där, men egentligen är det ju jag som har tiden.
Jag berättade iallafall att kroppen kändes rätt kass, så vi började med liggande övningar och jag skulle säga till om det gjorde för ont.
Efter att ha behövt säga till tre gånger så kom vi fram till att vi skulle gå och utföra lite taktil stimulering istället medan Erik tränade.
Det kändes inte bra nånstans i kroppen och jag kände mig allmänt orolig för att det skulle kännas så när vi åker till London senare i veckan. Det fanns nog inte ett enda ställe i kroppen det inte gjorde ont på.
Förra veckan bokade jag en tid hos reumatologen, eftersom han sa att jag skulle höra av mig om medicinen jag fick inte hjälpte. Och jag fick en tid rädd fort, men på torsdag såklart, då vi åker, och när jag ombokade fick jag en tid i juli.
Efter lite taktil stimulering föreslog min taktila stimulerare att vi kunde gå för på Läkaren där och se om han kunde hjälpa mig.
Hon är en av de få personer som kan säga "Du ser jätterisig ut" med omtanke. Och det var precis det hon sa, att jag inte sett riktigt frisk ut den senaste veckan och att jag såg just risig ut idag. Det är inte så att hon bara säger det apropå ingenting, men säger man att man inte mår bra så kan hon säga det som en slags bekräftelse på att det syns, och jag vet inte, på något vis känns det bra för mig att veta att det inte bara är inbillning.
Läkaren var såklart upptagen när vi gick förbi, men när vi skulle hemåt så var dörren öppen och Erik fick en glimt av hur... udda Läkaren är.
Han är iallafall fantastisk, han är så fruktansvärt upptagen men alltid om den taktila stimuleraren frågar om han har några minuter över till mig så tar han sig tid, och han lyssnar, och tänker i helt andra banor än de flesta andra. Ja helt enkelt så märks det att han är specialist inom neropsykiatri.
Iallafall så förklarade jag läget lite fort, jag ville ju inte låta som "Hej ge mig smärtstillande nu" men det behövde jag inte, några minuter senare hade jag ett recept på en medicin som jag vet faktiskt fungerar för mig.
Det var så HIMLA lättande!

Sen hann vi precis komma hem innan det bar av till stan igen för att träffa Eriks familj och växla pengar. Det var ett äventyr i sig.

Efter det skulle vi ta en snabbsväng på stan för att hämta ut medicinen, leta shorts till Erik, och hårtofsar och en keps till mig.
Ett storpack svarta hårtofsar är sinnessjukt svårt att hitta. Erik förstod nog inte allvaret i det först men efter några veckor (jag hade iofs inte gått ner på stan ens, nen vi hade kollat på alla affärer vi råkat vara i) fattade han varför jag var less på att leta.
Jag hittade dem iaf, men en helt vanlig svart keps var lite svårare. LiXoM... hur svårt kan det vara tänkte jag, svarta kepsar måste ju vara jättevanliga. Men icke... Däremot hittade jag en jättesval klänning som jag bara älskar, hade spanat in den på nätet och försökt beställa den men det blev nåt knas så jag tröttnade och glömde bort hela grejjen, men så bara hängde den där precis när vi kom in i affären.
Man kan ju också tycka att svarta shorts finns lite överallt, men inte det heller. ETT PAR HELT VANLIGA SVARTA SHORTSJÄVLAR?!
Efter att ha sprungit runt på stan ett tag åt vi lunch lite snabbt och åkte sen ut till ett köpcentrum för att leta vidare efter prylar, men hade ingen större tur.

Så vi avslutade med en storhandling på City Gross, och vid det laget ville jag lite lägga mig ner och dö för att kroppen inte ville samarbeta.
Det var så befriande att komma hem och få ta medicinen så det finns inte. Bara att få ta en paus från det onda och kunna tänka på något annat.

Erik grejjar på balkongen nu eftersom vi nu har brädor till trall (han fixade dem billigt genom jobbet och stannade också en timme extra efter att hans semester börjat för att såga till dem), så han leker med lite plast och kniv.
Jag ska också gå och leka nu.

Idag har jag varit aktiv känns det som.
Fått lite spelat, och sen fick jag och Hanna tummen ur och bakade brownies. Men först gick vi runt sjön, det är så HIMLA mycket trevligare att gå tillsammans med någon, det går mycket fortare och tja... det är trevligare.
Hon sa att jag skulle passat in i hennes gamla kompisgäng, och jag tyckte att hon hade passat in i mitt, så det finns väl en anledning till varför vi umgås :)
Det var svettigt värre iaf, jag blir tokig på den här värmen... Känns som att jag blir svettig bara jag tänker.
Värmeförvirring rådde också, men trots det så tror jag vi lyckades med bruningarna. Tror Niklas blev lite förvånad när han kom hem och fick se mig stå där i ett förkläde, det är inte direkt något man kan föreställa sig på mig.
Imorrn får jag smaka bruningarna iaf, och efter det blir det brännboll och öl!

Idag skulle jag "bara".
Bara till läkaren och säga hej-hejdå och be honom om ett intyg, sen gå till apoteket och hämta ut grejjer.
Jag orkade inte ta bussen hem (hållplatsen innan jag skulle stigit på är universitetet, så den är full med folk), så jag gick istället. Det är inte så långt, men tog ca en halvtimme, och väl hemma tänkte jag ta cykeln vidare till apoteket.
Jag cyklade låååångsamt, eftersom de hade lunchstängt just då, men såklart fick jag vänta 20 min ändå.
Först hittade farmacauten inte min läkare i listan (vilken lista vet jag inte...), men sen frågade hon om det var han som var rätt gammal, och det var ju han.
- Han är ju faktiskt pensionär, det är därför han inte är med på listan...
Jaha, ja... självklart. Men vi har ju nått neutral mark, han och jag, vi besvärar liXoM inte varandra längre så mig gör det inget.
Sen frågade om jag intyg gällande allergimediciner och sånt, inför Storbritannien. Men det visste hon inget om, och hon trodde inte att det behövdes. Men hon visste inte heller att landet inte ingår i Schengen och att det kunde ställa till det. Det slutade iaf med att hon kollade upp det hon kunde och sen tackade MIG för att jag hade lärt henne lite.
Gick till receptionen för att fråga om de visste nåt, men det var samma vända där, och de skickade mig vidare till en stackars sköterska som blev jätteförvirrad och varken visste ut eller in och till slut ringde flygbolaget... Det var himla snällt tycker jag, så efter en TIMME där fick jag ett svar jag var nöjd med.

Nu har jag varvat ner lite dock, och tittar på bilder från helgen. Det blev en hel del folk här, massa pizza och öl.
Och såklart, eftersom Hanna också tycker om att fotografera så blev det lite "i'll show you mine if you show me yours".
Och så lite manlig kärlek så klart.

Jag tror faktiskt att jag efter mycket om och men hade somnat inatt, när jag hörde att det dundrade och regnade overkligt mycket.
Efter ett tag slutade det regna, men då såg jag att blixtrarna bara avlöste varandra, och jag kan ju bara inte låta bli att titta på sånt.
HÄFTIGT värre!
Försökte ta kort på det, med två kameror, men i mitt tillstånd (sömntabletterna var i full gång) så gick det inte så bra, hade dessutom antagligen behövt stativet.
Det ser verkligen ut som att det brinner på bilden.
Det var skitknepigt att hitta fokus, först var det nästan kolsvart och sen BAM så lystes hela kvarteret upp av en blixt och det blev lika ljust som dagsljus. Klockan var ändå 2 på natten så det var ju som sagt kolsvart, förutom när blixtrarna kom.

Jag tror jag börjar få in lite cykelturer och promenader på rutin nu.
Igår gick jag och H runt sjön (och åt glass efteråt såklart, när vi satt nere vid kajen. det är sååååå skönt och mysigt att sitta där), och idag kände jag mig lite smårastlös så jag åkte ner till systemet och köpte vin. Jo jag hade ju bara kunnat tagit en cykelsväng, men nu såhär i början så är det nog lite för svårt att motivera sig till att ta en cykeltur bara för att röra på sig.

Igår sjösatte vi båten. Efter en del oro så gick motorn igång, efter ytterligare oro och efter att ha sett bilen glida en halvmeter åt fel åt fick vi upp den också.
Det var otroligt skönt där ute, svinvarmt men med lagom blåst, och fesket var också bra.
Det var hål i håven (ja större än de vanliga hålen då) så några fiskar slapp igenom men det blev ändå några kvar till kvällsmat.

Jag träffade min coach idag, och det är alltid lika roligt att prata med henne om vården eftersom hon både jobbat inom psykiatrin, försäkringskassan och kommunen.
Jag gnällde lite om min läkare som är så förbannat arrogant och varenda gång ifrågasätter konstiga saker och som jag får dra hela min bakgrundshistoria varje gång för. Och den andre Läkaren då, på habiliteringen, och vad man kan göra för att det ska bli lättare.
- Ja... om man går högre upp, i ja vad ska man säga... hierarkin... nästan uppe i ledningen... ja, där har det ju framkommit att samarbetet mellan np (neuropsykiatrin) och psyk helt enkelt inte fungerar alls.
- No shit.
- Japp. Så de håller ju på och bollar om idéer nu, man får väl se om det leder nånstans...
Hon är så härlig, hon sitter ibland och funderar på hur hon ska kunna uttrycka sig diplomatiskt och vagt.
Men det är ju skönt att de insett det här i stan iaf.
Och vi pratade om värkutredningen, att jag är rädd för att inte bli tagen på allvar som vanligt.
Och hon påpekade att jag hade minst två personer på vuxenhab som verkligen tog mig på allvar och stod bakom mig.
Det kändes skönt att höra.

På väg till bussen öppnade himlen sig, och efter tio sekunder såg det ut som att jag hade duschat med kläderna på.
Jag älskar när det regnar på det viset och saktar snarare ner takten än börjar springa mot busskuren, men vad jag inte tänkte på var att det var en kvart tills bussen skulle gå.
När det slutat regna och man står där så är det mindre kul, när byxorna är genomblöta så börjar det alltid klia på benen efter ett tag.
Men precis innan jag skulle gå av bussen igen så öppnade sig himlen igen, och då kunde jag gå långsamt därifrån och hem iaf.
Satan i gatan alltså, det var RIKTIGT länge sen jag såg det regna så mycket!
Men sista biten ökade jag på takten, 30 sek från porten brakade åskan till REJÄLT och jag fick panik och tänkte på datorerna som var ikopplade.
Träffade en granne i hissen också, hon hade precis fått skjuts fram till porten, riktig trevlig tjej faktiskt som jag aldrig pratat med, och hon tyckte så synd om mig samtidigt som hon inte kunde hålla sig för skratt.

F.ö så hade jag en av tidernas roligaste läkarsamtal igår.
Jag mindes inte varför de hade bokat en telefontid (eftersom jag hade fått en tid för att fixa mina allergimediciner förra veckan) och hon hade ingen aning heller, men så visade det sig att hon ville veta mer om Aspergers Syndrom. Naturligtvist så mindes hon ju inte vem jag var heller. Och hon pratar så hiiiiimla jobbigt, hon har en extremt sävlig dialekt.
- Jaaa... Ja ja ÄR ju lite NYFIKEN på det här. ... ... Jag har en bok hemma om det. ... ... Jag kommer inte ihåg vad den heter. ... ... Men jag ska läsa den när jag kommer hem, för jag vill lära mig mer. ... ... Sen vet jag en till som har Aspergers. Han är ståuppkomiker. *lång tystnad*
Och där kände jag bara att jag var tvungen att säga något för att försöka få henne på rätt spår från början, att det antagligen inte skulle hjälpa att läsa en bok om det för att alla var så olika ändå.
- Ja sen vill jag ju gärna passa på att påpeka det här med annorlunda perception som många med aspergers har, som är svårt för läkare på vårdcentraler att tänka på...
- Hur menar du DÅ?
- Att många har annorlunda perception helt enkelt. Som jag t ex, jag kom ju till dig för att jag har ledvärk men det var nog svårt för dig att behandla mig som vilken patient som helst eftersom du visste (jag visste att hon inte hade tagit hänsyn till det, men hon hade det skrivet framför sig och bordet vetat...) att jag faktiskt har just annorlunda perception och därför kunde du ju inte se på mig som vilken smärtpatient som helst.
- .... hur menar du då?
- ... att jag har annorlunda perception. Det som gör ont på mig behöver inte nödvändigtvist göra ont på andra, och vice versa.
- JAHA, du menar att du har högre smärttröskel än andra!
- Nej, jag menar att jag har annorlunda perception. Jag uppfattar smärta mer annorlunda än andra.
- Så du har lägre smärttröskel än andra?
- ... Nej, jag har ANNORLUNDA. Jag bröt t ex nyckelbenet när jag var tio år gammal och grät inte då, men jag kan nästan börja gråta om nån råkar stöta till mig på fel sätt.
- JAHA, så du har högre smärttröskel än andra?
...
Jag visste inte vad jag skulle säga till slut. Hon babblade på om att det var så viktigt för dem att kunna ställa rätt diagnos, men samtidigt så verkade hon så enkelspårig.
Jag grät som sagt inte när jag bröt nyckelbenet när jag var tio, jag tyckte inte att det gjorde onormalt ont, men när jag kom in till akuten så visade det sig att det var totalt av. Däremot kan jag tycka att det gör sjukt jävla ont i bihålorna när det blåser och skulle ta nyckelbensfraktur varje dag över det.
Och det gör ju inte att jag har en högre smärttröskel än andra, bara... annorlunda.
Och det finns inget rätt och fel i det, jag har inte fel när jag säger att det gör ont om du låtsasslår mig i skallen (inte för att någon brukar göra det, nånsin, det är bara ett exempel), även om du inte tycker att det borde göra ont så tycker kanske jag att det gör ont och eftersom det är mig du slår så är det faktiskt min uppfattning som räknas. Inte skulle jag stå där och skratta åt dig om du fällde en tår om du bröt nyckelbenet bara för att jag inte tycker att det gör särskilt ont.
För man kan inte utgå från sig själv när det gäller andras upplevelser.
Visst kan man gissa och komma en bit på vägen, men det är så lätt att snöa in.

Sen några dagar tillbaks har jag varit sugen på att åka uppåt i landet (ja eftersom jag bor i Småland så skulle den tolkningen kunna vara rätt fri...) och träffa en del vänner, och suget vill inte riktigt lägga sig.
Jag vill träffa (och gudars skymning, ta KORT på!) min systerdotter innan det säger swoosh och hon är tre år gammal (....ring a bell?), sitta ner i mer än en timme och prata med en del ("Ja hej, kaffe ja tack, nu måste jag åka annars blir jag försenadhejdåvisesnogomnåtår"), och bara... träffa mina vänner.
Kaosfylla (det låter mycket värre än vad det är faktiskt, det är inte kaos nånstans, det är bara att vi har så jävla kul så vi glömmer bort oss själva) är ju redan planerat sort of, som en vän sade; "Sen att jag fortfarande inte riktigt repat mig sen du var här för dryga två månader sen... Jävla handjävel :P".
(jag hade ingen del i en skadad hand f.ö, jag stod snarare och försökte hjälpa till när Marie improviserade ett förband med sina reservtrosor)
Det blev ju inte bättre av att Helen sa att Månegarm spelar på Harrys Sthlm 2/6. På Harry B. James hängde man ju kanske lite för mycket för några år sen, när det nästan precis hade öppnat, sen sjönk stället lite i mina ögon.

Jag ska hålla ögonen öppna efter sista minuten-biljetter, men just nu verkar det alltför dyrt att åka. Vi ska trots allt till London i slutet av juni så jag tänkte prioritera lite.
Det är lustigt, det känns som att det var nåt halvår sen jag var i Sthlm men när Anders sa det där om handen så insåg jag att det var faktiskt bara två månader sen.
Och det på ett bra sätt tror jag. Man har börjat umgått mer med folk här nere så tiden rullar på.

Annars så har jag varit rätt off rent allmänt den här veckan, antingen så är det allergin som drar all energi från min kropp eller så är det allergimedicinerna som gör det, jag vet inte riktigt. Men den senaste veckan har jag varit nästan utslagen.

Sen är det en rolig grej som jag tänkt på, att många här nere har så många negativa åsikter om Sthlm och stockholmare.
Att Sthlm bara är stress och ytligt, och att alla stockholmare är sådana, och väldigt kaxiga och arroganta.
I många fall så beror det nog på att de bara varit där på snabbvisit och varit på krogar i centrum, och då förstår jag intrycket.
(men inte åsikten om att alla stockholmare är sådana)
Eller att de är vana vid att vara kungen i sta'n i sina små hålor och sen kommer till större städer och inser att det kanske krävs rätt så mycket mer för att vara ball.
På något sätt så fick åtminstone jag lite av grejjen att lära mig att låta saker rinna av mig, det spelade ingen roll vad en person tyckte för det fanns ca 800,000 andra människor där. DET tycker jag är skönt, kommer man inte överens med en person eller tycker man inte att man passar in på ett visst ställe så är det bara att söka sig vidare för det finns så himla många alternativ i Sthlm. Till skillnad från här i stan, där det finns ca 10 uteställen.
Och folk säger att det är betong till höger och vänster och beter sig som att hela Sthlm är som Plattan.
Där försöker jag säga att det finns ställen som Tingsryd som ligger nån halvtimme från centrum.
Och om golk vill ha ställen med mycket, uteliv, åk in till stan!
Egentligen trodde jag aldrig att jag skulle sitta och försvara Sthlm, för jag har trott att jag hatat den staden ibland, men uppenbarligen så krävs det lite perspektiv.
Därmed inte sagt att jag inte trivs i Växjö, jag tycker det är en riktigt mysig stad.
Som när jag och Hannah satt vid sjön och badade fötterna, och hon sa att det verkligen inte gick att se att det ens fanns en stad nån minut åt det andra hållet.
DET tycker faktiskt jag är lyx, när man kan få den känslan mitt inne i en stad.

Så det räcker och blir över.
Har jag fått idag.
Efter tråkiga ärenden cyklade jag och Hannah iväg till universitetet där hon skulle skriva ut lite grejjer (såna där coola grejjer, arbetsprover) och det var rätt kul för mig att se hur det går till där. Klart man kände sig lite bortkommen, men det skulle nog gå bra för mig med.
Snabb vända hem till henne och lämna prylar, säga hej till Niklas, titta på lägenheten eftersom jag aldrig varit där, sen cykla ner till sjön och köpa glaaaaass! Fyfan vad gott det var, och så skönt att sitta vid vattnet och äta den.
Vi cyklade en bit till och satte oss för att bada fötterna och sen rann tiden bara iväg.
Det blev iaf runt hela sjön (sjön för de som inte vet vilken jag pratar om vilket skulle vara mycket förståeligt eftersom det finns rätt många sjöar runt/i Växjö är själva Växjösjön), och det var verkligen skitmysigt. Jag har ju aldrig fått arslet ur vagnen och tagit mig runt där, men det är definitivt en mysig väg att gå.
Det hela var rätt välbehövligt för oss båda eftersom det av olika skäl blivit lite för mycket innesittande de senaste dagarna, och det känns lite svårt att motivera sig att gå ut själv ibland.

Nu är jag rätt trött i kroppen dock, så det blir att ta igen lite Deadliest Catch och äta sallad med bacon och fetaost.

Och så till det viktigaste såklart...
Igår morse fick min kära syster sin efterlängtade dotter Savannah! Så nu är jag ännu mera moster!

I lördags pratade jag ju då lite med två som går här på skolan, och det fick mig lite sugen.
Så i vanlig ordning bläddrade jag igenom listan på kurser jag kunde söka såhär sent, och såg till min förtjusning att Vikingarnas språk fanns! Eftersom jag alltid varit ute så sent har den kursen inte funnits med, men jag har velat läsa den länge och den får mig att känna sådär lite wiiiiihoPpaoChstUdzA. Men jag har inga förhoppningar om att jag kommer inte, 50% betyg och 50% högskoleprov, jag hade dåliga betyg och har inte ens gjort provet... Sen fanns det en annan variant också, där var urvalet antalet högskolepoäng. Och där faller jag ju bort direkt.
Men, jag håller tummarna...
Det är bara så skönt att känna såhär inför något.
Så, nu är det bara... två-tre månader innan jag får besked, om man ska gå efter förra årets datum...
Det var skillnad när det då gällde något jag var lite intresserad av och ville läsa i brist på annat, men nu VILLVILLVILL jag ju verkligen läsa det här och funderar på att ringa och säga att jag kommer bli beroende av lugnande medel om jag inte får svaret tidigare... Nej det tänker jag inte, men det hade varit nice.
Eller ja. Fan nu virrar jag deluxe.

Sådär riktigt silkeslent som inte tovar sig alls?
Uppenbarligen så är det bara att låta bli att tvätta håret i en vecka och istället ha det i en fläta (fast faktiskt så blev håret inte varken så skitigt eller flottigt, då hade jag tvättat det tidigare) och sen stressa när man tvättar håret så man tror att man inte hinner få rent allt.
Så fint hår har jag aldrig haft. Nu har jag iofs varit ute och gått en vända så lite svett här och där gör att håret känns mindre fint, men ändå.
Den nya inpackningen får tummen upp av mig, fast det är väl för tidigt att bedömma nu tror jag och jag hade dessutom bara i den i fem minuter.
(det, karlar, är en av anledningarna till varför fruntimmer ibland är inne i duschen så länge)
Men om man bortser från alla bra egenskaper den ska ha och bara ser den som en inpackning så är den bra, gjorde håret mjukt osv.
Det stora minuset är såklart att den är i en burk.
Jag ska iallafall klippa av en bit av håret när jag orkar och sen börja köra inpackningen på riktigt och regelbundet och hoppas på att mitt hår mår lite bättre.

Jag har ångrat mig att jag inte köpte ett visst shampoo som det var kampanjpris på när vi beställde senast, och nu kunde jag inte hålla mig längre. Visade sig ändå att det fanns mycket billigare på ett annat ställe och att det där inklusive frakten blev billigt...
Jag behöver ett sulfatfritt shampoo, känner att hårbottnen börjar protestera nu när jag använt ett annat ett tag.
Och 140:- för en halvliter tycker jag inte är så farligt.
Denna här är det. Riktigt bra, löddrar mycket för att vara sulfatfritt.

Nu har jag rensat ur hyllorna i duschen, på mina hårgrejjer.
Eftersom jag ändrar metoder lite då och då byggs det lätt upp ett berg av saker som mest är i vägen, men nu har jag lagt in det jag inte använder i ett skåp.
Och jag har också insett hur komplicerat det där med hårvård är, jag tror nästan att Erik förstått det också trots mina virriga förklaringar. Jag tror iallafall att han inte längre tycker att det bara är ursäkter för att få köpa hårgrejjer.
Som hårinpackningar. Jag har två stycken, en utan silikon som jag har i hela håret eftersom jag inte vill ha silikon nära hårbotten, och en med silikon som jag har i längderna.
Och två olika shampoon (ok, tre, men en är en liten provflaska som jag vill få slut på) för att ibland så får mitt hår nog av ett visst shampoo och då måste jag byta. Ibland är håret också skitigare än vanligt och då måste jag ha ett shampoo med sulfater.
Allra helst skulle jag faktiskt vilja ha en av varje bara, för jag vill ha ordning och reda och lite prylar, men det funkar inte riktigt så längre.

Idag skulle jag provat den nya hårinpackningen, men kände inte att jag hade tid.
Om en timme bär det av till byn för påskmiddag. Ida, som flyttat till London, är hemma på besök så det kommer vara roligt att träffa henne.
Jag vet inte riktigt vad jag ska ha på mig.
Det står emellan en mörklila (tänkte vara lite färgglad såhär vid påsk) omlottunika och svart långkjol, men det kanske blir för varmt för det, så då tänker jag istället antingen en kort kjol, eller... något helt annat.
Jag har faktiskt ansträngt mig lite för att köpa kläder i andra färger än svart, just nu har jag fastnat väldigt mycket för mörklila. Eller grålila rättare sagt.

Här trodde man att man hade relativt normala grannar.
Men icke.
Precis när posten hade varit här plingade det väldigt intensivt på dörren, och såklart tittade jag först i titthålet vem det var, men kände inte igen människan. Men eftersom han hade plingat så intensivt tänkte jag att något kanske hade hänt, så jag öppnade.
- Jaaa.... eeeeeh.... öööööööh.
- ... hej?
- Hej! Eeeeeeeh...... öööööööööh... jo det är så här va.... eeeeeeh.... ööööööh... min syster va.... eeeeeeh....
Så höll han på ett tag. Jag visste inte riktigt om jag skulle stänga igen dörren, eller bli rädd, så jag sa att jag inte hängde med riktigt.
- Nä det gör inte jag heller. Eeeeeeh...
Vad jag fick fram ifrån honom var iallafall att hans syster uppenbarligen hade ett stort kontrollbehov och ville veta vilka som bodde runtomkring honom, och han sa att om hon plingade på och jag såg att han stod bredvid så skulle jag veta vad det handlade om.
Han luktade inte alkohol, men han var uppenbarligen inte vid sina sinnens fulla bruk, så jag spelade med och sa att nu kan han ju åtminstone säga till henne att han träffat mig, och att det är Erik och Olivia som bor här, och det tyckte han ju var en strålande idé.
- Jaaa, jag känner mig så dum och så fånig... men förra lägenheten.... där jag bodde förut vettu.... då ringde hon polisen.... eeeeh... och de bara kom rakt in.... pang på!
Och så höll han på ett tag.
Jag tackade för att han hade kommit upp och förvarnat mig, och han verkade ta hinten om att det var dags att gå väldigt bra för han sa att jag var strålande och att han var så tacksam för att jag hade lyssnat på honom och han bad också om ursäkt för att han hade stört.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av detta.
Psykiskt instabila människor på det viset skrämmer mig för man vet aldrig vad de kan göra. Men åas vet jag ju inte hur det ligger till, han kanske bara var full trots att det inte luktade nåt...
Jag ringde iaf hyresvärden nu, jag kände mig lite dum men när jag hade förklarat läget så förstod hon varför jag var orolig och de hade inga registrerade klagomål eller liknande och han har bott här i ett halvår. Men hon rådde mig också att ringa polisen om jag kände mig hotad.

Så typiskt bara, vår förra granne (den extremt sällskapssjuka damen) hade inte heller alla hästar i stallet.