Jag träffade min coach idag, och det är alltid lika roligt att prata med henne om vården eftersom hon både jobbat inom psykiatrin, försäkringskassan och kommunen.
Jag gnällde lite om min läkare som är så förbannat arrogant och varenda gång ifrågasätter konstiga saker och som jag får dra hela min bakgrundshistoria varje gång för. Och den andre Läkaren då, på habiliteringen, och vad man kan göra för att det ska bli lättare.
- Ja... om man går högre upp, i ja vad ska man säga... hierarkin... nästan uppe i ledningen... ja, där har det ju framkommit att samarbetet mellan np (neuropsykiatrin) och psyk helt enkelt inte fungerar alls.
- No shit.
- Japp. Så de håller ju på och bollar om idéer nu, man får väl se om det leder nånstans...
Hon är så härlig, hon sitter ibland och funderar på hur hon ska kunna uttrycka sig diplomatiskt och vagt.
Men det är ju skönt att de insett det här i stan iaf.
Och vi pratade om värkutredningen, att jag är rädd för att inte bli tagen på allvar som vanligt.
Och hon påpekade att jag hade minst två personer på vuxenhab som verkligen tog mig på allvar och stod bakom mig.
Det kändes skönt att höra.

På väg till bussen öppnade himlen sig, och efter tio sekunder såg det ut som att jag hade duschat med kläderna på.
Jag älskar när det regnar på det viset och saktar snarare ner takten än börjar springa mot busskuren, men vad jag inte tänkte på var att det var en kvart tills bussen skulle gå.
När det slutat regna och man står där så är det mindre kul, när byxorna är genomblöta så börjar det alltid klia på benen efter ett tag.
Men precis innan jag skulle gå av bussen igen så öppnade sig himlen igen, och då kunde jag gå långsamt därifrån och hem iaf.
Satan i gatan alltså, det var RIKTIGT länge sen jag såg det regna så mycket!
Men sista biten ökade jag på takten, 30 sek från porten brakade åskan till REJÄLT och jag fick panik och tänkte på datorerna som var ikopplade.
Träffade en granne i hissen också, hon hade precis fått skjuts fram till porten, riktig trevlig tjej faktiskt som jag aldrig pratat med, och hon tyckte så synd om mig samtidigt som hon inte kunde hålla sig för skratt.