med att inte må sådär tipptopp är att man totalt tappar aptiten vilket gör att jag inte behöver handla mat eller diska, för det skulle nog varit väldigt jobbigt att göra just nu.
Nackdelen är... tja, allt annat.
Dålig dag idag.
Avskyvärd ångest, sån där som man nästan kan ta på.
Vanlig ångest är rätt lätt att hantera tycker jag, eftersom jag i stort sett alltid har en grundläggande sådan pga den enorma felkopplingen i min hjärna så är ju det mitt normaltillstånd.
Sen tror jag att jag varit lite bortskämd med mitt mående, eller så har det varit så att mitt sätt att hantera det blivit bättre, men nu är det ju lite annorlunda omständigheter.
Jag har ju inte haft mina sömntabletter den senaste tiden så det har knappt blivit nån sömn vilket ju innebär att jag känt alla jobbiga känslor dygnet runt nästan. Och det blir man nog lite galen av... Haha, det kulminerade igår när jag faktiskt hallucinerade. Hade en stor hög med kläder på sängen och när jag gick förbi sovrummet så satt det helt plötsligt nån där tyckte jag. Kändes egentligen inte så stabilt att åka in till stan strax efter det, men det gick ju bra ändå. Också en sån skön sak med Marie, man kan träffa henne i vilket skick som helst, men man förklarar läget, och båda kan skratta gott åt det. För vi är likadana på det viset, vi föredrar att skratta åt eländet.
Iallafall så har jag hämtat ut sömntabletter nu, så idag blir det ingen utgång ikväll för jag ska sova tidigt. Haha, det känns så knäppt att tänka så, att se fram emot kvällen för att man kommer sova. Men jag behöver det verkligen.

Jag borde ta tag i massa grejjer nu, men verkar ha förlorat förmågan att ta initiativ helt för tillfället. Så det får vara.
Jag träffar förhoppningsvist Ylva på måndag, och oh, det ska bli underbart! Ironiskt nog så flyttar hon till Gbg "på riktigt" om nån vecka, jag är såklart jätteglad för hennes skull men ja som sagt, ironiskt. Men Sthlm - Gbg är rätt lätt att åka så jag hoppas kunna komma iväg dit lite oftare. Inte för att det var svårt att ta sig dit från Växjö, men ja... Det här med att ta initiativ...

Sitter och väntar på att Erik ska komma online, därav ramblandet här antar jag.
Och jag känner att febern börjar smyga sig på, så lite Alvedon på det i förebyggande syfte.

Imorse vaknade jag (eller rättare sagt, i natt vaknade jag), och kände att det var dags att rycka upp sig lite, komma ut lite.
Så jag utövade lyxen att skicka iväg ett sms till Marie och frågade vad hon hade för sig idag.
Lägg märke till det, jag frågade vad hon hade för sig IDAG, inte om tre månader.
Förstå vad härligt det är att kunna göra så.
Vi bestämde en date, och när det närmade sig tänkte jag promenera till stationen. Och det var ju inte så bra, med facit i hand. För det var snorhalt ute, och svinkallt, och sen blev det snöstorm... Sån där snöstorm så man inte ser vart man går. Och jag gick vilse. Inte för att jag inte såg vart jag gick utan för att jag fick för mig att försöka gena. Och den delen har jag inte koll på alls utan tänkte bara att det var logiskt att jag skulle gå lite och det hållet och sen lite åt ett annat. Vilket det också var, men min avståndsbedömning är ju inte den bästa... Så den där knappa kvarten det tar att gå dit förvandlades till en timme.
Fyllde på SL-kortet iaf. 490:- för en månad, yay! Tur att man får åka på reducerat pris iaf.
In till Fridhemsplan och virra (den här gången utan flyttsläp dock), med en död telefon, men vi hittade varandra rätt snabbt ändå.
Hunger kände vi båda rätt starkt, så vi gled in på Copperfields. Haha, där har jag inte varit sedan det var tillåtet att röka på krogen! Men jag gillar det stället, riktigt mysigt.
Och maten var himmelskt god, vet inte om det var just pga deras matlagning eller det faktum att jag levt på pizza den senaste veckan.
Vi uppdaterade varandra en hel del, om saker som hjärtstillestånd och liknande, och funderingar på om vi skulle kunna äta två kilo dammsugare och ändå ha stora cravings efter det i framtiden, och det var bara så skönt att få vräka ur sig lite saker och få lite feedback. Med konstanta avbrott för att tjuvlyssna på folket runtomkring oss, ty vi är båda sådana.
Och som sagt, det kändes bara en sån lyx att kunna träffa en vän sådär. Visst har jag vänner i Växjö men hur bra och goa de än är så är det svårt att jämföra dem med folk man känt i nästan tio år, folk som man tillbringade den där tiden i början av 20-årsåldern med när jag växte upp en hel del känslomässigt. Ingen är bättre eller sämre, men... olika. Vissa perioder behöva man det ena.
Jag behövde den middagen iallafall, för att påminnas om anledningarna till varför jag flyttade.

Nu har jag bokat biljetter till ett besök till Växjö iaf, hoppas hinna träffa Hannah en sväng och att det inte blir för jobbigt att komma tillbaks till lägenheten. För som sagt, just nu har jag väldigt lätt att glömma bort anledningarna...

Så, nu är jag bosatt här igen, och internet kickade igång idag.

Inför den här flytten tog jag det väldigt lugnt, lite för lugnt, så jag halkade efter med nästan allt.
Men det gick bra ändå.
Niklas kom och hjälpte till och bar grejjer, trots att han suttit uppe och spelat halva natten och hunden haft diaré och bajsat ner halva lägenheten på morgonen.
Det tog såklart sjukt lång tid att åka (släpet gjorde ju att vi var tvungna att ligga i 80-90 km/h), och hade det inte varit för att vi skulle ut till Marie i Hässelby för att hämta nycklar så hade det nog gått rätt hyffsat ändå. Vi körde fel på samma ställe som förra gången för det är en så jävla knepig skylt, så det slutade med att vi lallade omkring vid Fridhemsplan ett tag innan vi hittade ut. En lördagkväll. Med ett flyttlass. Och en tokig gps.
Åh, såklart så upptäckte jag på morgonen att en störtflod av mens hade bestämt sig för att uppenbara sig, SKITBRA när ens trosskydd ligger nerpackade i någon av de åtta ihoptejpade kartongerna.
Iallafall, efter jag hämtat nycklarna krävdes det lite synkronisering för att få dit Anders och Mathias rätt så samtidigt. Det lyckades halvt.
Första gången Erik träffade båda dem, så det var ju nästan lite nervöst. Den ena av dem antog jag att han skulle gilla, den andre var jag väldigt skeptisk till. Faktiskt var det första gången Anders och Mathias träffade varandra också, vilket är lite konstigt såhär i efterhand tycker jag eftersom jag känt dem 10 respektive 8 år.
Jag var lite orolig för att de inte skulle kunna hjälpa till eftersom det drog ut på tiden och det trots allt var lördagkväll, men det var inga konstigheter.
Så en sån jävla stor eloge till flytthjälpen!
Den största hjälten är som vanligt Erik.
Inte bara har han hjälpt mig igenom alla mina psykbryt den senaste tiden, utan också hjälpt till att packa när jag inte längre haft förmågan att tänka klart (att ha ADD/whatever och flyttpacka är INTE en bra kombination...), gått upp tidigt för att köra och hämta släpet, burit ett flyttlass, suttit i en bil nonstop i åtta (8) timmar och hamnat mitt inne i smeten i stan (tror det underlättade när Anders sa att han vägrar köra inne i stan, att man gör bara inte det om man inte är absolut tvungen), lasta ur allt, hjälpt mig skruva ihop lite saker dagen efter innan han sätter sig i bilen och kör samma sträcka med släpet hem igen...
Gårdagen var smått känslomässigt kaos efter att han hade åkt.
Jag glömde äta och låg och tittade på Battlestar Galactica. Som f.ö verkligen fått mig att börja säga "frakk"... Helt underbart ord!
Jag köpte ju en ny TV inför flytten (som f.ö nu kostar 900:- mer än vad jag betalade, WIN!) , och det visade sig att jag är sjukt nöjd med den! Jag är ju rätt omodern av mig, men jag såg till att den här hade USB-läsare så jag köpte mitt första USB-minne nånsin, och hoppades slippa sladdar från datorn till TVn. Vilket jag också gjort, mycket eftersom jag såg till att läsaren kunde ta mkv-filer. Och det är så häftigt att kunna använda fjärrkontrollen när man är van vid att behöva gå upp till datorn för att trycka på paus eller spola. I löv it. Eftersom jag ser på så många serier från datorn så är det verkligen underbart.

Natten som var sov jag inte i sängen, för det kändes för fel att sova där utan Erik.
Och idag gick jag ner till centrum, för att hämta ut bredbandsmodemet och handla lite.
Kändes väldigt underligt att gå den sträckan igen, men jag hittar fortfarande efter så många år.
Och centrum har inte ändrats så mycket alls.
(kan ju ge en ledtråd till vart jag bor; flygplanen är mer störande än jag minns...)
Pizzerian som hade pizzor för 25:- har dock ändrats en hel del eftersom den nu inte sitter ihop med kvarterskrogen och pizzorna kostar mer än så, men det gör inte så mycket eftersom pizzorna faktiskt är goda nu.

Jag tror det kommer ta ett tag att vänja sig vid att bo utan Erik, men jag ska försöka komma iväg och faktiskt träffa mina vänner så snart jag kan. Ska antagligen ta hit Marie så vi kan sitta och skruva lite och leka händiga snart.
Det har varit svårt att komma ihåg anledningarna till flytten just nu, men de finns ju kvar, och jag måste fokusera på dem.
Och Växjö slipper mig inte, jag kommer och hälsar på nästa månad är det tänkt.

Imorrn ska jag välja ut lite tapeter och golv, försöker att vara modig och tänka outside the box för jag vet att jag inte kommer bo kvar här så himla länge ändå och blir det helt fel så är det därför inte hela världen.

Nu ska jag återgå till TVn.

Ställde klockan på ringning i morse eftersom vi tänkte åka till IKEA. Och det var väl bra, för postgubben ringde efter ett tag och ville ge mig min TV.
Rätt lustigt att en 42" var billigare än de som var snäppet mindre.
Och iväg åkte vi, till Kalmar.
Jag hade den längsta inköpslistan jag nånsin haft med mig, men eftersom jag har en rätt begränsad budget just nu så hade jag kompromissat om rätt mycket. Däremot så blev det faktiskt ett nytt skrivbord. Faktiskt så gick hela kalaset på mycket mindre än vad jag trott, och det i kombination med att jag hittade soffan så billigt och att tvn kostade 500:- mindre än vad jag väntat, och att det visade sig att jag har ett stort kastrullset hos min mor sedan länge gör att jag ligger väldigt bra till.
På väg hem ringde Marie som var och hämtade nycklarna till lägenheten för att dubbelkolla en sak, och vips, så var nyckelproblemet helt löst. Visst hade jag en reservplan och en reservplan till den reservplanen, men det var ändå obeskrivligt skönt att få höra att det inte varit några problem alls.
Nyss ringde jag och bokade släp också, inte heller det var några problem.
Nånting kommer ju att gå fel, frågan är bara vad.

Det visar sig helt enkelt.

Hehe... mina vänner minns kanske min dust med Tele2 när jag bodde i Arboga senaste omgången. Jag var rätt nära olaga hot då (nej det var jag inte alls, men så arg var jag) eftersom de strulade något så fruktansvärt och det slutade med att jag fick inkasso efter mig för att Tele2 skickade dubbla räkningar varav en omgång till fel adress och samtidigt räknade med att jag skulle haft koll på det. Det slutade ju med att jag fick rätt iallafall, men nu är jag faktiskt lite orolig igen. Så den här gången ska jag se till att ha stenhård koll. De får faktiskt skylla sig själva när de själva säger att jag måste be om allt på papper, efter det så ansågs jag vara väldigt jobbig så fort det hände något och jag faktiskt bad om att få det skriftligt. Jag tröttnade på att det var Olle på kundtjänst som svarade och sa att han minsann inte kunde se något i anteckningarna att Lisa hade sagt att jag skulle få en gratismånad som kompensation eller att Pelle sagt att de skulle kolla upp hastighetsproblemen och kundens ord väger ju lika mycket som luft i de situationerna.
Det var inte det lättaste att beställa bredband hos dem nu igen dock, det tog nästan dubbelt så lång tid som jag tycker att det borde tagit pga att han tyckte att jag skulle ha hemtelefon, fler tvkanaler och gärna börja använda dem som mobiloperatör. Och allra helst såklart köpa en ny mobil.
LiXoM jag vill inte ha fler tvkanaler när det för det mesta ändå bara går bajs på dem, jag ringer ca 5 samtal per månad till myndigheter och sånt eftersom jag inte tycker om att prata i telefon (det känns som att den största användningen jag skulle ha av en hemtelefon skulle vara att ringa till min mobil för att jag tappat bort den hemma), nu för tiden använder jag hellre internet för att ta kontakt med vänner än att skicka sms ändå, och jag vill inte köpa en mobiltelefon jag inte riktigt vill ha (ring mig när ni skapar en telefon med en kamera som faktiskt kan ersätta en kompaktkamera, med en bra musikspelare och en batteritid som är längre än några timmar för jag lever fortfarande kvar i början av 2000-talet när man bara behövde ladda batteriet var tredje dag) bara för att köpa en.
Jag hoppas han verkligen bjussar på fraktavgiften nu med men det vågar jag inte riktigt tro.
Känns inte så bra heller att man nästan fräst åt personen man beställer bredband av (bra början, "... välkommen tillbaks... du som faktiskt är kunden som alltid har rätt..." tänker de säkert nu) för att han tjatat om massa andra tjänster, men jag tröttnade och sa att jag ringde för att beställa bredband och inget annat. Några gånger. Han pratade på ett rätt jobbigt sätt med en massa "Okok!" så jag ville bara ha det överstökat.
Lite grand får jag väl kanske skylla mig själv också, jag är nog ett rätt tacksamt offer när det gäller att försöka pracka på en massa saker man inte vill ha eftersom jag oftast är rätt förvirrad när jag ringer. Det spelar sällan någon roll att jag skriver ner allt jag undrar över och förbereder mig innan jag ringer, när de svarar blir det oftast tomt i huvudet och det låter något i stil med "Hej, öh... eh... jag vill ha internet. Tack.".

Men, de var det bästa alternativet, annars hade jag fått ta BBB med 18 månaders bindningstid istället för Tele2s 12 månader och vem fan bor mer än ett år på ett och samma ställe...

Mina empiriska studier visar att jag har ett fönster på en kvart på morgonen då jag kan vakna och gå upp utan att få dåligt samvete.
7.45 - 7.49
Är jag inte uppe innan 8 får jag verkligen hemskt dåligt samvete och vart det kommer ifrån kan man ju verkligen fråga sig, att sova länge har ju definitivt inte varit något problem för mig... jag som kunnat vända och vrida på dygnet hur jag velat och ibland masat mig upp enbart för att det börjat bli mörkt ute. På somrarna.
Jag tror det är lite det som gör att det bara känns fel att gå upp INNAN 8 också, det känns som att jag inte tar vara på sömntimmarna jag får.
Hur som helst så känns det helt vridet. För nu vaknar jag sällan just den tiden (jag har lagt av med det där alarmtramset eftersom jag bara sover ännu mer oroligt av det) vilket leder till att jag inleder de flesta dagarna med att ha riktigt dåligt samvete.
Jag hatar när man tänker så logiskt så det till slut blir helt snevridet och ALLT verkar logiskt.
Det är lite lustigt att så många strävar efter att vara onormala när jag gör allt jag kan för att vara normal >_<
Det här är ju liXoM bara en sak i mängden av alla de konstiga saker jag har för mig.

Men jag har en ny kudde nu iallafall, vilket gör att jag nog sover lite bättre. Jag vaknar definitivt bättre.
Innan fick jag plötsligt nåt ryck och insåg att de två jag hade gjorde att jag sov alldeles för högt med huvudet och att det ledde till att jag var fruktansvärt stel i hela kroppen på mornarna. Vart det kom ifrån vet jag inte, det kom bokstavligt talat över en natt. Så jag tog bort tjockisen eftersom den var rätt obekväm och använde en väldigt tunn kudde ett tag vilket funkade när jag sov på rygg.
Häromdagen skulle jag leta upp en ny kudde eftersom jag sover på sidan och ville ha en som var tjockare än några milimeter och det slutade så klart med att jag hittade en jäääättelen kudde som jag inte kunde släppa riktigt.
Ja, jag inser det dumma i att köpa en kudde för att ytskiktet är lent... men det var en win ändå, himla stor skillnad.

Och här ser ni varför jag inte ens orkar prova Twitter.
Jag har köpt en kudde och kan inte skriva det i en enda mening, jag måste såklart skriva en halv uppsats om det.
Haha.

Ja alltså, Whip it (riktigt sevärd av många anledningar, jag gillar den väldigt mycket) har en stor del i att jag fick upp ögonen för det hära eftersom jag som vanligt är lite efter, men efter att ha småkikat lite under några år så har jag äntligen satt mig in i det lite mer och det verkar verkligen så ballt. Både de gamla scriptade matcherna och de riktiga.
Jag tänker definitivt försöka gå på en match. Bout.

Jag förstår inte varför folk med personliga bloggar har sådana.
Jag förstår att folk som bloggar om produkter eller recenserar saker kan tycka att det är bra eftersom de bloggar för andra, men annars?
Om folk inte har möjlighet att blogga under en viss tid, vad finns det då för poäng att skriva inlägg i förväg? Inlägg i personliga bloggar känns lite som att de bör vara mer aktuella och just personliga, jag vill ju veta vad som händer i personens liv, inte läsa ett inlägg som skrivits bara för att det ska finnas ett inlägg just den dagen. En blogg blir ju inte bättre för att det är många inlägg. Kvalitet över kvantitet. (sen att jag kanske inte kör på något av det är väl en annan sak) Förlorar folk läsare för att det är lite glest mellan inläggen, eller att de är oregelbundna, så kan man väl kanske fråga sig hur intresserade läsarna var egentligen...
Vad jag menar med att blogga för andra är väl lite knepigt att förklara med. Det känns som att många börjar känna nån sorts förpliktelse att behaga sina läsare på ett sätt som jag inte förstår. Att bloggen blir mindre och mindre till för bloggaren och mer och mer för läsaren. För mig låter det bara jobbigt. Det låter som att det är tråkigt nära att man då känner mindre frihet när det gäller vad man ska skriva om. Att det kanske är lätt hänt att man inte riktigt kan skriva precis det man vill utan istället försöker gissa sig till vad folk vill läsa. Det känns som ett rätt stort gap mellan att på ett vettigt sätt ha läsarna i åtanke när man skriver ett inlägg och att tänka på vad läsarna vill läsa.
Men å andra sidan är jag ju en sådan som skriver när jag får nåt infall, eller när jag bara vill ordbajsa lite. Eller för att uppdatera folk om vad som hänt den senaste tiden. Eller när jag bara inte förstår något och skriver ner det för att kanske få ett annat perspektiv när jag ser det nedskrivet.
Äh.
Jag kom bara att tänka på det, när några bloggar jag följer dels har haft ett inlägg som bara inte riktigt passat in och personen sedan skrivit att det varit ett tidsinställt inlägg och när någon ska resa bort och har haft tidsinställda inlägg a la "De här skorna köpte jag förra veckan och jag tänkte skriva om hur mycket jag tycker om dem". LiXoM, tycker du om skorna så FÅR du skriva det på en gång, du behöver inte spara det för att använda i nödfall då du inte har möjlighet att blogga. Jag tycker om din blogg ändå.
Och en som hade så dåligt samvete för att hon inte hade kommit på något bra att skriva om den senaste tiden, trots att det är en sådan blogg som mest skildrar hennes vardag och renovering av hennes hus. Då hade hon istället låtit bli att skriva något alls för att hon var rädd att ingen skulle vilja läsa. Jag kan inte låta bli att undra varför folk bloggar öht då. Det måste ju vara skitjobbigt att känna att man måste prestera på det viset.

de senaste dagarna då jag sovit fantastiskt (jag skojar inte när jag säger att det är flera timmars nästan oavbruten sömn och jag tror tamefan att jag halkar ner i djupsömn rätt bra!) på nätterna är att allt får lite mer normala proportioner och jag överanalyserar inte allt på samma sätt.
T ex är jag faktiskt inte en genomusel människa för att jag sov en halvtimme längre och därmed gick upp kl 8.30. Det är inte nackskott på det liXoM.
Och världen går inte under för att jag inte loggar in på ett spel och fixar lite prylar. Det är ingen vits att ha dåligt samvete för att jag inte orkar göra något jag inte alls behöver göra.
Annars så brukar småsaker sätta sig i tankarna och några timmar senare så är det ett helt löjligt stort problem (som den gigantiska frågan om vad man ska äta på kvällen, gu bevare mig väl om jag inte har lyckats klura ut det innan kl 15!) eller något jag bara oroar mig för helt galet. Nu såhär när jag är lite mer normal (ja allt är ju såklart relativt...) känns det rätt overkligt att jag faktiskt brukade tänka så.

Jag gillar't. Jag tror jag fortsätter.

saker att göra känns det som. Men som det säkert märks så orkar jag knappt göra något.
Jag har haft noll koll på vad som händer på internet den senaste tiden så nu är det mycket att ta igen.
Kursen jag läser är kaos, läraren "försöker" att gå in en gång i veckan och ge lite allmän respons på det vi gjort och lägga ut en ny uppgift men han tycker att vi ska ställa frågor i forumet istället för direkt till honom så att vi kan lära av varandra och han verkar inte så pepp på att svara på frågor om grundläggande saker som man behöver veta för att kunna göra uppgifterna. Det leder till att jag oftast sitter med en bok, svenska rundatabasen och några internetfönster uppe och det klarar inte min hjärna av riktigt. Inte när man inte har så mycket förkunskaper alls. Det blir lite överhettning. Men oh well, jag sparar alla uppgifter och pdf-filerna (som utgör den största delen av kurslitteraturen) han lägger ut så jag kan fortsätta sen på egen hand, och jag får studentrabatt på massa prylar.

Jag har en hel del bilder att fixa till och lägga ut, men jag ooorkar inte. 

Den senaste veckan har jag fördrivit med att gå promenader, umgåtts lite, och tittat på My so-called life ("Like, whatever.") och Felicity. Självklart inte i måttlig dos, har det inte varit långa rundan i elljusspåret följt av promenad runt Trummen på kvällen så har det varit 1/3 säsong av en serie.

Men lika glad är jag för det. Jag önskar bara att jag kunde känna den förbannade wow-vad-skönt-det-här-känns-känslan av att vara ute och gå, eller röra på sig överhuvudtaget, men den vill inte riktigt infinna sig. Meeen, jag vet att det är nyttigt ändå, det är bara så drygt att göra saker man ska må bra av och inte känna att man mår bra av det.

Och speaking off så ska jag dra på mig kläderna och gå iväg och träna och hoppas på att det inte börjar regna på vägen.

Note to self: en hårfön kan vara bra att ha så man slipper gå upp två timmar tidigare för att hinna låta håret torka.
Det säger rätt mycket när t ex de pojkvänner jag haft (som alla visserligen haft långt hår, men ändå) använt en hårfön fler gånger än mig.

Jag kom iaf till Sthlm rätt smärtfritt, köpte en remsa, gick till pendeltåget och... stannade upp och tänkte "Helvete, vilket håll ska jag åka åt nu då?"
Bör tillläggas att jag åkt till Sollentuna hundratals gånger, och åkt förbi det ännu flera gånger.
Snacka om att känna sig som en lantis. Men åas, umgås ju knappt med nån som längs med pendeltågslinjen längre, så jag åker ju bara tunnelbana.
Iaf, kommer jag fram, och Mathias som precis rullat ur sängen kommer och möter mig. Hem till honom och hans broder Jörgen (som är lika gammal som mig och som jag har oväntat mycket gemensamt med) som jag inte träffat på... ja... 7-9 år. Dock har vi ju spelat tillsammans många år sen dess och haft sporadisk kontakt över nätet.
Mathias själv har jag inte träffat sen 2005 eller nåt, men det märktes knappt, humorn hos oss båda låg på samma låga nivå och det kändes allmänt som att träffa en polare man brukar umgås med.
Ja iallafall, hem till dem, dricka nån öl, och sen iväg in till stan där vi ska möta upp ett gäng på Sjätte Tunnan, där jag inte varit på många år.
Den gruppen har nämligen som en grej att mötas upp varje månad den 16:e för att äta lite, dricka lite, och göra nåt typ, vilket jag tycker är en så himla bra idé eftersom man annars lätt förlorar kontakten med folk eftersom alla är så upptagna på sitt håll.
Jag visste ju att en gammal bekant skulle vara där, vad jag inte visste och sett nu är att han känner min kusin som bor i Örebro.
Världen är liten.
Vi åt vildsvin och drack mjöd, och gänget var riktigt trevligt! Rätt som det var så fick jag ett visitkort, som visade sig tillhöra en av tjejerna, och som av en händelse låg bakom en av sajterna (gu' vad svenskt) som jag under många år använd mig av i informationssyfte om runor och nordisk mytologi. En del blir star struck av musikkändisar, jag blev lite star struck där.
De hade sin maskot med sig (en plastskorpion i silver) och utlyste en liten tävling där man skulle namnge den, och vinnaren skulle få ett litet pris. Vem vann med det otippade förslaget Otto? Jo, JAG! Så jag vann ett paket plåster med Simpsonsmotiv. Jag blev jätteglad faktiskt, mest för att jag inte vunnit något på längre. Saker i WoW räknas inte.
Vi kom hem rätt tidigt tyckte vi, men vi hade öl i kylen och bra musik, så uppenbarligen gick vi inte och lade oss förrän vid 5-tiden.
Inte så bra med tanke på att vi skulle upp och iväg på äventyr dagen efter och hade planerat att gå upp väldigt tidigt.
Men det var ändå nyttigt, vi fick en del utrett, grejjer som hände hände för 10 år sen, och nu förstår vi nog varandra bättre.

Vid 12-tiden vaknade jag iallafall, och var... sinnessjukt bakis med tanke på att vi ändå, citat; "tagit det rätt piano" kvällen innan. Det vankades blodpudding till frukost iaf, och efter att ha sparkat lite på Mathias gick han också upp och vi konstaterade efter ett tag att vi inte åkte nånstans den dagen.
Istället satt vi och kollade på dokumentärer och garvade åt Simpsons och liknande. På eftermiddagen tog vi oss alla ut på en promenad, och hamnade på en pizzeria där jag åt en av de godaste pizzorna jag nånsin ätit.
Sent på kvällen konstaterade vi att vi inte hade stegen som var nödvändig för att åka till stället vi ville, så vi hittade ett nytt.
Tiiiidigt morgonen efter sov Jörgen fortfarande, så det var bara jag och Mathias som for iväg mot Grängesberg.
Och vad kan då möjligtvist finnas i Grängesberg av alla ställen? Ja uppenbarligen mer än t om vi trott, och då är vi ändå båda intresserade av UE.
Vi stannade till i Ludvika för att köpa ficklampor och nödvändiga grejjer, och sen låg Grängesberg runt hörnet.
Såklart mindes inte någon av oss så värst mycket av vart vi skulle, och det var faktiskt väldigt creepy att hela hålan tycktes omges av en deppressiv aura som man nästan kunde ta på. Efter mycket om och men hamnade vi i ett litet villaområde, med ca 10 villor på varje sida av gatan, alla övergivna sen ca 15 år och igenbommade.
Med andra ord... helt jävla awesome!
Efter ett tag stannade dock en bil som jag sett sakta in på en närliggande väg några minuter tidigare, så jag tänkte att det väl var några lokalbor som skulle jaga bort oss.
Döm av min förvåning när den medelålders föraren, med två barn i baksätet och en äldre kvinna i framsätet, efter att kvinnan frågat om vi visste vart marknaden låg, frågade om "det var UE".
Ens första reaktion är ju... är det en trickfråga? Är de här för att förhöra oss om våra avsikter?
- Nja alltså... *håller upp kameran* Vi är ju främst här för att fota lite. Heheh.... heh...
- Jaha! Ni vet att det finns ett identiskt område som är bebott på andra sidan järnvägen va?
- Uh nä, men vafan, det låter ju jättekonstigt, hela allt det här är ju jättekonstigt.
- Ja eller hur, vi blev nyfikna på det här så vi ville kolla in det. Kommer bilderna upp nätet sen?
- Det vet vi väl inte riktigt än, kan hända att några kommer upp.
- Hänger ni på något forum?
(once again... trickfråga? säger man Flashback ger det faktiskt vibbar om att man inte är särskilt seriös)
- *båda* Jo ja... lite väl.
- Jaha, vilket då?
- Tja... det enda stora...?
- Vilket?
- ... Flashback.
- Åfan, vad nickar ni där?
Här tappade jag hakan lite inombords faktiskt men då ingen av oss är särskilt aktiva där så hade vi inget bra svar, så vi sa att bilderna skulle väl dyka upp nånstans iaf, och han verkade skitglad över det, och efter lite småprat önskade han oss lycka till och de åkte vidare.
Vad är oddsen liXoM?

Eftersom ingen av oss ville direkt bryta sig in i husen (som var igenbommade med träskivor och massa spik) så åkte vi vidare mot vad vi visste (eller trodde iaf) var det öde bostadsområde vi läst om.
Det kände lite fel, för det var ju boende runt omkring, och liiite liv i området, och även när vi kom fram dit vi skulle såg vi ju att det bodde folk där. Förutom i "husområdet" bredvid, vilket visade det sig vara precis det vi sökte efter.
Grängesberg är ju då alltså en vad man kan kalla för en gruvstad, de hade en del gruvor och invånarantalet tredubblades pga behovet av arbetskraft och då byggdes det ju en hel del bostäder. I början av 1900-talet var det verkligen full fart, men allt eftersom avtog aktiviteten, och området vi var i övergavs antagligen för 15-20 år sedan. Sedan dess har fyra hyreshus stått helt övergivna, vilket med tanke på att det faktiskt bor folk precis bredvid är rätt sjukt.
Vi gick omkring där ett tag iaf, och det var rätt intressant. Men det mesta var ju sönderslaget och det var klotter och glassplitter överallt, så vi var nog inte där så länge.
Istället satsade vi på att hitta omformationsstationen och två andra byggnader mitt ute i skogen.
1. Vi hade egentligen ingen aning om vart vi skulle, mer än att de låg "på andra sidan järnvägen".
2. Det regnade.
Men vi hittade vad som verkade vara en stig in från en rätt övergiven väg, så vi tänkte "Wtf, vi chansar väl?".
Det är det roliga med att vara ute med en likasinnad, man har ingen aning om man kommer gå i en timme utan att hitta nåt men båda tycker att det är såpass intressant så det är värt risken.
Efter ett tag hittade vi iaf en av byggnaderna vi letade efter, och det var... så himla häftigt. En stor tegelbyggnad som höll på att falla samman pga förkastningarna i närheten, som f.ö var alldeles för djupa för att jag skulle våga se efter...
Vi gick omkring och fotade ett tag, och gav oss sen iväg mot vad jag mest ville se, något vi inte ens kom ihåg vad det var.
Det slutade med att vi hittade en gammal järnväg med borttagen räls, som vi tyckte vi borde följa, som ledde oss in i ännu tätare skog och till slut hade vi ett jävla berg på höger sida och oerhört tät snårskog på vänster sida.
Jag kunde bara skratta åt eländet.
Vi kom ut så småningom iaf, och gick tillbaks en bit för att vika av på ett ställe där staketet var nedrivet på. Förkastningar här och där, halva bussar låg och rostade, gamla pottor, ja vi hittade lite allt möjligt.
Efter ett tag hajjade jag till och sa "Eh du..." och pekade mot en stooor tegelbyggnad som vi uppenbarligen sprungit på mitt i ingenstans.
Den var också awesome. Slänger in en bild som ett smakprov.
Sen gick vi tillbaks till "vägen" och insåg att mina fötter var genomblöta, klockan snart var mörkt, så vi åkte hemåt.
Nånstans på vägen kom vi på att vi inte befann oss långt ifrån Norberg där en gemensam bekant bodde, så vi åkte dit, Mathias ringde och sa nåt i stil med "Tja, jag står på en parkering vid biblioteket i Norberg, vart fan bor du?". Efter lite vägbeskrivning kom vi till mötesplatsen, och eftersom det var ca... 7 år sen jag träffade Robin (återigen, spelat med honom en hel del därefter) och han inte ens visste att jag var med var hans ansiktsuttryck rätt priceless.
Vid det laget hade jag dock rätt bråttom tillbaks till Sthlm eftersom jag skulle hem till Marie och det började bli riktigt sent, så det blev inte så långvarigt.
På väg hem skrattade vi mest åt vägskyltar och snackade skit.
I Sollentuna sprang jag upp och hämtade väskan, sen fick jag skjuts till Marie.
Lyx! Speciellt med tanke på att vi hade varit ute och gått i ca 4 timmar och det regnade ute och jag skulle behövt åka buss och tunnelbana och sen gått en bit för att komma fram.

Underbart att träffa Marie igen, vi hade minst sagt en hel del att ta igen.
Hon bjöd dessutom på Bullens Pilnserkorv och halloumi, vilket jag inte var sen att tacka nej till...
Vi hann inte med så mycket (eller ja, några timmar iaf), hon skulle upp tidigt dagen efter, men det var ändå så jävla skönt att hinna träffa henne en stund iaf. Det händer rätt stora grejjer i bådas liv just nu.
Upp 6.30 dagen efter, och hittar Marie liggandes på mage på köksgolvet med hörlurar.
Hon var inte galen, hon gjorde bara magyoga faktiskt. Long story.
Vi hann prata en del på väg till stan, sen var det en del väntetid på mitt tåg, men det var ok.

Och det var så himla skönt att komma hem!

Sammanfattning: Jag träffade en hel del nytt himla trevligt folk, och även gamla vänner, slösade massa pengar (men hur ofta är jag på Tunnan egentligen...?), fick mitt första riktiga UE-äventyr som var över förväntan, och som sagt, återknöt med gamla vänner/bekanta och det kändes allmänt bra.

Bilder kommer sen, jag måste gå igenom dem lite mer, jag fyllde minneskortet och har dessutom en del från Mathias kameror som jag vill åt, så jag tänkte samla dem alla.
Ledsen Vix att det inte blev från det ursprungliga målet, men tro mig, det kommer nån annan gång ;)

Träffade min coach idag, hade en massa saker att prata om.
Och... hur kommer det sig att ALLA "vet" om vissa saker innan ens jag inser dem? Att folk kramar om mig och säger "Äntligen gumman, vad bra att du inser det nu!" eller "Jaha, det var väl på tiden då!" eller som min coach; "Jag antog att detta skulle komma snart, jag visste bara inte när"..
De flesta vet vad jag menar.
Vi pratade mycket, och till slut grät jag en skvätt. Och det... har inte hänt inför någon utomstående sen... jagvetintenär.
Men jag är nog rätt känslomässig just nu.

Min lärare på Vikingarnas språk-kursen gav mig creds för att jag hunnit så långt, det är alltid nåt. Jag mailade honom för att se om jag var på rätt väg och tog samtidigt upp en del andra saker och påpekade att jag var lite dum, och han skrev en sån bra sak.
"Det mesta som förbryllar dig, förbryllar också dina medstudenter!"
Men jag måste säga... att translitterera en text utan någon som helst kunskap om fornsvenska är tamefan inte lätt.
Runa för runa är np, och ofta fattar man ju ändå vem som reste stenen för vem, men ibland blir det bara för krångligt och jag tycker inte att vi får så mycket undervisning faktiskt.
Men hey... kursen är gratis för mig, det enda jag köpt är en bok så ajg har inte så mycket att förlora.

Jag var rätt inne på att det var tisdag idag. För Erik jobbar egentligen inte måndagar och idag jobbade han, så eftersom det var tisdag skulle jag på bio med Hannah ikväll och såg till min förtjusning att de lagt in en 18.15-föreställning så vi kunde ta den istället för den sena.
Jag ställde mig och började steka torsk, när flyglarmet började tjuta. Och jag vet inte hur många tankar som flög igenom mitt huvud just då.
Kommer mobiltelefonerna att funka?
Vi har ju inga vattendunkar!
Hur i helvete ställer man in radion så jag kan lyssna på vad de har att säga, har jag ens antennen kvar till den?!
Jag vet ju inte ens vart närmaste skyddsrum är!
Tills jag kollade på klockan och såg att den var 15, och kom på att det var måndag.
De testar ju larmet fyra gånger om året och då på måndagar klockan 15.

Jag hatar flyglarmet.
Jag hatar vad det triggar igång hos mig.
Jag associerar det med något jag inte kan sätta fingret på, och inte bara det, jag tänker också på saker som vad skulle hända om något allvarligt faktiskt hände medan de testar flyglarmet? Visst, de testar ju bara en kvart, men det räckte ju inte med en kvart för nån att upptäcka att flygplan flög in i WTC.
Det ironiska är att jag inte direkt är rädd för att något ska hända (eller jo, jag är rädd för att något ska hända hos de som inte bor nära mig och att jag inte skulle kunna veta om de var ok), det är nog mer själva kontrollgrejjen, att veta att man har vad som behövs för att klara det mesta.
Som vid festivaler t ex, hur många gånger har inte jag blivit mobbad för att jag haft med mig sterila kompresser och alsolsprit? Det har ju hänt ett antal gånger att samma person kommer med svansen mellan benen och undrat om jag haft nåt av det kvar...
Äh.
Mamma förstår.

Igår var det NÅGON som fyllde år, så vi for hem till familjen i byn för lite firande.
Smoergoesboerd FTW.
Köttbullar som jag kan äta till jag nästan kräks, Janssons som jag aldrig kommer orka laga själv trots att jag ääälskar det, SILL som jag aldrig köper för det bara är jag här hemma som äter det, och typ... massa saker.
Alla hamnade mer eller mindre i matkoma efter det, men till slut åkte kräftorna fram och sen marängswissen.
Sen var det dags för matkoma igen...
Skrattade som vanligt tills jag fick ont i magen.
- Kom du närmare så ska du få en lusing.
- Observera.
- Tacos.
Ja det är såna saker som är hyseriskt roliga om man vet bakgrunden men det går inte riktigt att förklara.

Somnade i bilen på väg hem, väl hemma satte jag på Mildred Pierce (faktiskt så började jag se den bara för att jag visste att Kate Winslet och Evan Rachel Wood var med men den är riktigt bra) och somnade rätt stenhårt efter en liten stund. Inte sådär småslumrade så man fortfarande håller lite koll på vad som händer i serien utan mer... rådäckade.
Så strax efter 20 (tror jag) gick jag och lade mig för natten och sov som en gris i ca tio timmar.
Jag tror jag behövde det.

Nu väntar jag på att torsken ska tina så jag kan äta se lunch.

Jag ska ju läsa Vikingarnas språk, som jag inte är alls förbededd för men väldigt glad över.
SÅKLART så är det en hel del strul.
De har haft fel namn på mig och det har orsakat knas, jag har inte kunnat registrera mig på kursen, kursen börjar nästa vecka och jag har först nu tittat på kurslitteratur (hejhej, jag är vuxen och ansvarsfull) och insett att det skulle gå på över 2.5k, och nu när jag skulle registrera mig på läroplattformen hittar jag inte kursen där heller och det är aaaaallmän förvirring.
Trots min coachs inofficiella hintar om hur jag kan prova på att studera terminen ut utan att förlora aktivitetsersättningen (det är lite olika från fall till fall tydligen) så vet jag inte om jag vill lägga så mycket pengar på något som kanske slutar med att jag förlorar min inkomst.
Jag tänkte lite att det nog är rätt lugnt, eftersom det här är en universitetsstad så kommer de nog ha många av böckerna på biblioteket, men icke.

Är jag trött? Jag är trött.

Det här med "Orka" fungerade inte riktigt så bra som jag tänkt, men jag skyller på att jag varit sjuk.

Igår kom Hanna över och vi fixade chokladbollar, fast vi pratade nog mest.
Så hiiiiimla skönt att ha en tjejkompis här som man kan prata om, tja... inte tjejgrejjer direkt (eftersom vi båda är lite lika så sitter vi inte och diskuterar kläder eller smink direkt), men saker som en karl antagligen inte skulle kunna förstå på samma sätt. Och det är så skönt att höra att man inte är ensam om att vara som man är ibland, det är lugnande på nå vis.
Plötsligt ringde hennes karl och man förstod att klockan av någon anledning hunnit blivit allt för mycket, så vi delade upp bollarna och jag rejsade igång med kvällsmaten, sådär 20 minuter försenad.
Sen tog mitt hemskt... jag vill inte säga dåliga, men... mitt mindre bättre humör över, och kvällen kändes bajs. Det har varit en rätt kass vecka helt enkelt.

Men tidigare igår så pratade jag och Ylva och jag ska med största sannolikhet åka till Gbg om en vecka, vilket är underbartunderbartUNDERBART.
Egentligen har jag inte råd, sjukt mycket högre elräkning än vanligt, frikortet både på apoteket och inom vården har gått ut nu och jag har läkartider jag väntat på länge som jag inte kan omboka, men ärligt talat så skiter jag i det. Ja alltså, jag tänker gå på de två tiderna, men jag tänker ta mig råd att åka för jag tänker träffa Ylva och känna allt annat släppa, sitta och fnissa åt ingenting, träffa Jezz och skratta med henne också och sitta och diskutera allihop, träffa Tomas vilket inte blev förra gången, och sen vet jag väl inte så mycket mer vad som händer.
Vad är vitsen att sitta och sakna något när man faktiskt kan ordna det?

Det har varit mitt måtto den senaste veckan, gamla hederliga "Orka?!" som jag t om tryckte upp på en t-shirt till en person en gång.
Erik jobbade sin första vecka efter semestern förra veckan, så jag kände mig inte så sugen på att ta tag i mig själv och göra något under dagarna vilket ledde till att jag snittade på ca 5 filmer och några serieavsnitt per dag.
För ett tag sen var vi hos en polare och vi pratade om att under semestern så blir ju ALLT jobbigt efter ett tag, att gå och handla blir plötsligt världens jobbigaste grej. Och det var lite skönt att höra hur folk tänkte, för då kanske de har lite mer förståelse för sjukskrivna. Från början är det ju absolut inte en enda lång semester, eftersom man ju är sjukskriven av en anledning, men efter ett tag så blir som sagt alla vardagliga grejjer så oproportionerligt jobbiga.
Egentligen vill jag visa den sköna klänningen jag i stort sett bott i den senaste månaden, men då skulle jag vara tvungen att fälla upp stativet och byta objektiv på kameran, och det ter sig just nu som en omöjlighet. Som om någon skulle säga "Hey, läs in Matte C-kursen på två timmar är du rar."
Ja liXoM... orka.
Men jag ska försöka orka lite mer nu iaf.
Som idag ska jag på min första after work-öl på cirka 10 år, det är inte illa!
Det är ju visserligen inte MIN after work, men ändå.
Skönt att någon drar ut en, nu när cykeln inte kunnat användas har jag känt mig nästan strandsatt men nu börjar jag komma tillbaks i det där "Man kan ju faktiskt gå".
Så förhoppningsvist kommer jag iväg och bakar den här veckan också!
Och lämnar blodprov, och fixar saker med Försäkringskassan, och fixar studieliteratur, och, och, och...

De senaste dagarna har känts lite knasiga, tror jag börjar bli lite förkyld för huvudet är sådär tungt och jag kan inte fokusera på något alls knappt.

Men min mor och hennes karl Kai var här igår iaf, på väg hem från Tyskland. De åker ju från Västmanland så vi låg bra till som kaffepaus. Dessutom hade jag beställt 2-3 flaskor vodka, hon skulle se vad de hittade och ja, det syns ju på bilden vad de kom hit med... Undrar om 2-3 flaskor är finska för 14 flaskor? :P Men jag blev glad, ville ha två flaskor av en sort vi visste var god sen fick de fria händer att hitta nån billig som inte var Jelzin eftersom den smakar spolarvätska.
Så kul, jag trodde inte på Erik när han sa att det fanns en som hette Vanlig vodka, mamma trodde inte på mig och Kai trodde inte på henne.
Jag blev lite uppdaterad om vad som händer i gamla Arboga. Allt är sig likt, dvs det händer nytt djävulskap hela tiden. Eriks familj skäms lite på skoj ibland och ber om ursäkt för att de är så onormala, därför är det så skönt när Erik får träffa folk från min familj så han verkligen kan intyga att de är Svensson Svensson Svensson om man jämför...

Samma dag blev trallen på balkongen färdig också, och det blev grrreat. Så stor skillnad mot betong och det blev så fiiint!