Jobb jobb jobb...
Jag förstår henne, vid första mötet säger jag att det kanske vore bäst att mjukstarta med nån liten kurs eller nåt, en vecka senare säger jag i stort sett "Skippa allt onödigt, gör mig redo för jobb, för just nu är jag inte ens redo för rehabilitering".
Hon vill ta det sakta, väldigt sakta, men jag tror hon förstod att jag inte har tid att ta det sakta. Jag förklarade att det kanske inte blir bättre än såhär och att jag inte har tid att vänta på att det blir bättre.
Jag förklarade situationen med bostadstillägget, och hon tyckte det lät jättedumt, för att använda hennes egna ord; "Det låter ju inte rimligt, det är ju som upplagt för att man ska fuska". För att få det att gå runt då. Så vi ska ha ett gemensamt möte med damen på Försäkringskassan som ringde upp mig för ett tag sen. Jag hoppas nån av dem har några ess i rockärmen typ, som gör att de går efter enbart min inkomst, att det finns något sätt att gå runt det hela. DÅ känner jag att jag har tid på mig. Jag sa till henne att om det blir på det viset så skulle jag känna att jag kan lägga det hela i hennes händer, att hon fick lägga upp det hur hon ville och att jag skulle lita på henne.
För det är så jävla löjliga regler FK har... Rent teoretiskt så säger de att Erik ska ta av sina sparade pengar han hade innan vi officiellt blir sambos så att jag inte behöver helt bostadstillägg. Men de kommer inte ta hänsyn till att han har sex mil till jobbet sen, att bensin inte direkt är gratis.
Jag vill verkligen inte vara i den situationen jag var i förut, att jag får in en tredjedel av vad min sambo får in. Jag var i den situationen för länge och det gör verkligen att jag känner mig värdelös. Om det vore tvärtom skulle jag inte ha några som helst problem med det, för min inställning är ju att man är två och har gemensam ekonomi, men det funkar bara åt ena hållet för mig, heh. Och det är jobbigt att dra in Erik i det hela, att han ska behöva lämna ut en massa ekonomiska uppgifter.
Iallafall så är min arbetsterapeut lite jobbig. På riktigt, inte bara för att hon ställer dumma frågor. Hon vill så gärna ha fram intressen hos mig. Hon har t ex fått för sig att jag är intresserad av datorer. Jag vet allvarligt talat inte vad hon har fått det ifrån. Antagligen för att jag sagt att jag spelat en del, och att jag använder Photoshop. Visst vill jag kunna fixa ihop en dator helt själv för att slippa ta hjälp av någon annan, men jag skiter fullständigt i hårdvaran efter att det är fixat. Jag tror inte att någon som känner mig skulle säga att jag är intresserad av datorer.
Hon frågade hur jag kände inför flytten, om det var jobbigt, och jag sa att det iallafall skulle bli kul att inreda lägenheten. Hon sken upp och sa "Då är du alltså intresserad av inredning?" och antecknade det snabbt i sitt block och ringade in det. Jag är inte intresserad av inredning. Däremot är jag intresserad av att mitt hem ska se trevligt ut, att jag ska trivas i det. Efter att jag fått som jag vill så är det inget jag går och tänker på.
(alla "jag" och "mitt" där ska ju givetvist bytas ut mot "vi" och "vårt", men eftersom Erik inte bryr sig så mycket om just det så uttrycker jag mig så)
Jag förstår att jag inte ger henne mycket att jobba med. Speciellt inte när jag sitter och sort of försvarar mig när hon säger att jag är intresserad av vissa saker. Men det irriterar mig verkligen. Folk som säger vad jag tycker, känner och är intresserad av. Jag förstår att jag kan ge ett efterblivet intryck, men plz, inte SÅ efterblivet att jag inte vet vad jag själv är intresserad av.
Men jag tror att hon äntligen förstod att jag inte räknar med ett yrke som intresserar mig, att det är arbetsplatsen som är det viktiga. Hon fick mig iaf att känna mig lite bättre, när vi satt och pratade om hur en bra arbetsplats för mig skulle vara. Hon summerade det med att jag inte ville ta fikapauser, att jag inte var intresserad av att stå och småprata under arbetstid, att jag inte hade något emot att göra samma sak hela dagen, att sådana saker skulle göra mig till den perfekta anställda för den rätte arbetsgivaren.
Hon är irriterande också när hon sitter och berömmer mig för saker. Jag vet att hon försöker uppmuntra en och att det säkert går hem hos en del, men inte hos mig och det vill jag att hon förstår.
"Men du svarar ändå i telefonen, trots att du tycker att det är jobbigt? Det är ju JÄTTEDUKTIGT av dig!"
Ja men vem fan ska annars göra det, min sekreterare?
Jag tycker ingenting är modigt eller duktigt när man inte har något val direkt. Om jag däremot t ex låter bli att svara i telefonen för att jag avskyr telefoner, då skulle jag vara feg, i brist på bättre ordval.
Jag fick återigen höra att jag hade ovanligt bra självinsikt och ett bra tankesätt, och det var väl kul att höra. Hoppas hon kommer ihåg att hon sagt det när jag säger negativa saker om mig själv bara.
Hon ska iaf prata ihop sig med min kurator, så ska det bli ett till möte. Jag kommer försöka börja arbetsträna så fort det går när vi flyttat tror jag, men det är en himla röra med det där... Det finns så många olika ställen som har hand om sånt.
Det känns som sjukt jävla fel tillfälle att söka jobb, när allt är som det på jobbmarknaden och nu är det dessutom snart sommarlov för alla studenter på universitetet i stan... Men jobb är antagligen inte aktuellt förräns till hösten ändå.
Hon frågade om jag brukade vara inne på arbetsförmedlingens hemsida och titta efter lediga platser, men jag sa att jag bara kände mig värdelös eftersom jag inte kände att jag inte skulle klara av något av det.
För jag är inte en prestigelös tigersäljare till gasellföretag. Den annonsen var iofs lite rolig, http://pb.arbetsformedlingen.se/Standard/SokViaArbetsort/VisaPlatsannonsViaArbetsort.aspx?ids=5311528&o=7&k=780&returntourl=http%3a%2f%2fplatsbanken.arbetsformedlingen.se%2fStandard%2fSokViaArbetsort%2fSokresultatViaArbetsort.aspx%3fq%3ds(ld(199)l(7)k(780))i(80)a(20)sp(65)sr(1)c(F6EB81D3)%26ps%3dlan(7) .
Aja. Det är mest möten nu innan flytten, sen får man väl se vad som händer.
Status: Hedning
Jag älskar namnet på numret; "Pessimistiskt svartsynsnummer!"
Det var bara en sån där överraskande bonus att få reda på att ens pojkvän också gillar Herman Hedning så jag kan börja läsa dem igen eftersom jag inte kommer för mig att köpa dem själv. Det finns en massa sådana där små otippade bonusar och jag fortsätter att upptäcka dem.
F.ö har jag verkligen världens... slappaste, eller nåt, klädsel just nu. För stora, urtvättade mjukisbrallor, en gammal Guns n Roses-longsleeve i modell tält och ett par för stora raggsockar som aldrig vill sitta på plats.
Lite känslor.
Jag känner mig rätt dum i huvudet. Större delen av dagen kan jag sitta och vara totalt känslotom och inte få fram en tår ens om jag lyssnar på världens sorgliga låtar, och har svårt att finna glädje i något och uppskattar inte ens tv-serier jag brukar gilla. Och det är läskigt.
Sen kan det slå om på en kvart, och allt känns jättefel, och då kommer allt på samma gång.
Jag hatar hormoner. Jag vill inte. Slår man upp ordet kontrollfreak i ett lexikon så finns det en bild på mig där, jag kan ha kontroll över det mesta men inte min egen kropp på det här viset. Så fånigt. Idiotiskt.
Men jag skrattade högt nyss när jag pratade med Emma och insåg att när jag lagligt får ta med min yngsta syster ut på krogen kommer jag vara 33. Det hela kom på tal eftersom jag camar med systern nu (fast jag har ingen cam) och förfasade mig över hur stor hon blivit. Läskigt. Men jag träffar dem ju högst en gång per år, så det är väl inte så konstigt.
En låt som som man inte kan låta bli att bli glad när man lyssnar på är iaf Korpiklaanis Juodaan viinaa (= "Nu super vi", typ). Det är ännu mer sporrande att lära mig finska igen. Jag har ju aldrig kunnat skriva på riktig finska eftersom jag var så liten när jag pratade det, men det känns ändå som att det finns där, hör jag ett ord som viinaa så faller det sig naturligt för mig att stava det precis så.
På måndag ska jag till arbetsterapeuten och vi ska försöka hitta en finskakurs åt mig. Annars är det sagt att det ska startas en på distans i höst, men de verkar inte vara så snabba med uppdateringarna på hemsidan...
Anyways, låt bli att vara glad/stampa takten när du lyssnar på du kan:
Tallin
Snöigt och regnigt, och vi åkte med nån kryssning dit, så vi var inte i själva Tallin så länge, men det var skoj. Arvid blev glad när han fick beställa på en pub för första gången i sitt liv (noll ålderskontroll där), Ylva hade långt svart hår på den tiden (på den tiden var hon också "bara" min svägerska), vi åt på en jättemysig medeltidsaktig restaurang och höll på att missa båten för att vi fastnade i ett fucking varuhus med massa billig sprit överallt och det var lite oklarheter om det var svensk eller estnisk tid som gällde.
Jag skulle hemskt gärna velat gått omkring där med en riktig kamera, för det var himla mysigt.
Lucky Star.
För Lucky Star är ju jag. Isabelle börjar sjunga på Britneys låt när hon ser mig dricka det och på i stort sett alla festivalbilder sitter jag med en sån i handen.
Hoppas man kan iallafall kan beställa dem genom systemet. Oh the horror, då måste man beställa ett helt flak... :D
Fast jag vet varför jag kom att tänka på den, jag är fruktansvärt ölsugen.
Sådär såg burken ut 2004. Det var SRF-festivalen jag hade Bomans keps och flätor mest hela tiden, och Love snodde en lite turkisk peppar-shots från sina polare som bodde i tältet bredvid.
"Kolla va jag hitta!!!"
SRF 2005, då vi bodde på den lugna campingen. Jag vet inte varför jag ser så sur ut. Kanske för att jag hade så svårt för att vänja mig vid den nya designen på burken, men efter ett bra tag insåg jag att jag tyckte mer om den än den förra. Inför den festivalen fixade jag och Emma t-shirts som det stod "Öl for life Emma!" respektive "Öl for life Josefin!" vilket var vårt motto för tillfället. Endast en person förstod att jag var Josefin och hon var Emma.
Det finns inga bilder på mig när jag dricker öl från 2006 och 2007. Det var faktiskt underligt för det fanns ju knappast nån stund på dagen när man inte satt med en öl i näven.
Slutsats: Jag saknar Lucky Star och har skittråkigt nu och blev väldigt nostalgisk när jag bläddrade igenom festivalkorten. Lite ledsen i ögat faktiskt.
Och apropå festivaler, utsikten från stugan vi åkte till och duschade, slappade, njöt av att ha tak över huvudet, och sånt. Det var en sån sjuk kontrast, jag tror man behövde den pausen från festival. Och nej, jag har ingen skanner så det blir pissbilder.
Mitt hår.
Det är fortfarande någon slags hatkärlek mot det.
Just nu är jag irriterad över två saker angående det.
Färgen.
Svart är fint, men när toningen gått ur efter nån månad så blir det faktiskt ännu finare, jag har insett det nu. Då blir det mörkbrunt med lite ljusare slingor och i visst ljus så skiftar det i lite rödaktigt. Så jävla snyggt är det, men HUUUUUR får man till det så från början? Jag vill ju inte behöva tona håret svart och sen vänta nån månad bara för att få fram den färgen. Och jag förstår inte hur det faktiskt kan bli ljusa slingor när hela håret (ibland...) har varit kolsvart precis överallt. Jag vet att färgen kan släppa olika på olika ställen, men hela slingor?
Själva färgen och slingorna går väl att få till, men de röda skiftningarna vette fan... För jag vill ha just skiftningar, inte rött hela tiden.
Argh.
Ursäkta bilden men det finns ingen anledning att mitt ansikte ska vara med när det är håret man ska fokusera på...
Och till det andra; jag är irriterad över att torrshampoot jag köpte inte fungerar just på mig, eller att jag är en noob och inte vet hur man använder det riktigt. För jag är en noob. Jag skojar inte när jag säger att jag använt hårspray en gång i hela mitt liv, och inga andra stylingprodukter. Jag gillar inte att ha saker i mitt hår helt enkelt. Men torrshampoo verkade vara en bra idé nu när jag börjat med shampoo igen eftersom mitt hår envisas med att bli fett redan dagen efter trots att jag tvättar det högst var tredje dag. Så jag provade Proffs, många säger att det trots priset är jättebra. "Akta ögon och kläder" står det på den, haha, fyfan vad dåligt jag siktar när jag inte är van vid hårspray... Men jag får det inte att funka (jo jag har googlat om användningssätt), det funkar en aaaning i hårbottnen om man masserar in det riktigt ordentligt, men resten av håret ser ännu värre ut då, stripigt och dant... Jag tror inte sprayvarianten är nåt för mig, men det verkar bara finnas Bumble & Bumble (det var jättekul när jag bad Erik att leta efter Bumble & Bumble inne på Åhléns när vi var där, stackarn. Och jag tycker verkligen att det är jätteroligt att säga Bumble & Bumble.) som har för olika färger, och de är ju svindyra.
För jag måste ha något liknande när jag ska börja vara ute bland folk varje dag sen igen. Tänker inte springa omkring med så äckligt hår så folk tror att jag inte duschat på en vecka... Så illa är det iofs inte, men ändå.
InStyle står näst på listan, men det verkar vara skitsvårt att hitta det i vanliga affärer, så jag tror Kisby står näst på listan. Eller så ska jag googla lite och se om det finns något bättre för mörkhåriga...
Det tar verkligen bara emot att köpa en hårprodukt för mer än en hundralapp.
Jag tror jag ska konsultera Marie... Min go-to eftersom hon kan allt sånt där.
Tips mottages ändå.
Det jag däremot är nöjd med är att jag klippt av en hel del, så håret ser friskare ut. Fast det ser läskigt kort ut när jag tittar i spegeln. Det är skönt med kortare hår men det är fortfarande ovant. Däremot så har det växt en centimeter sen jag färgade det, det är lite läskigt när man ser det så tydligt på utväxten.
Det var av någon anledning svårare att få det rakt den här gången, men det ordnade sig. Jag förstår inte varför folk går till frisören för att toppa håret...
Imorrn, imorrn...
Inom ett dygn har vi ett lägenhetskontrakt.
Eller ja, jag får ju inte stå med eftersom han hade så mycket högre köpoäng än mig, men ändå. Bådas namn kommer stå på dörren och det kommer bli en så vacker syn. Fast trapphuset är så fult... På riktigt, inte bara för att det här huset har världens mysigaste trapphus, det är verkligen ett så tråkigt trapphus i huset vi ska flytta till...
Men det spelar ingen roll, för lägenheten är så fiiiin.
Jag vill börja packa redan nu, men jag får inte. Jag kan inte. Däremot så ska jag börja kolla om jag kan rensa ur lite saker.
Jag vill göra om cdhyllorna, jag har såna där tråkiga Bennohyllor från IKEA, och fick en idé att klä dem i samma tapet som finns i rummet de ska stå i, det brukar ju alltid finnas några extra rullar. Men det blir nog ingen bra idé just nu.
Skrivbordet ska också göras om. Målas svart och ha ett tjockt, svart tyg längst med kortsidorna.
Nytt vardagsrumsbord ska jag också fixa. Det vi har nu ska få tjäna som TV-bord. Planerna är att köpa ett sånt där Lack-bort från IKEA, ett sånt som alla antagligen ägt någon gång i sitt liv (kostar ju 199:- eller nåt för den mindre varianten), i storlek mindre och sedan helt enkelt lägga på en till bordsskiva som är några centimeter större än själva bordet. Just det där att bordsskivan ska sticka ut en liten bit är av någon anledning väldigt viktigt för mig, varför vet jag inte. Jag tycker bara att det ser bättre ut.
Det är helt enkelt en massa jag vill göra. Jag hoppas att jag kommer igång med något av det rätt snart efter att vi har flyttat. Nu fick jag en snilleblixt, Eriks syster kommer bo i stort sett granne med oss, undrar om hon kan något om sånt.
Jag hade faktiskt något att skriva om. Nåt vettigt. Men jag glömde bort det.
Dessutom har jag fått min fjärrutlösare nu. Så jag kunde ta en bild på baksidan av jackan. Som jag vill minnas att jag lovade någon för länge sen. Fjärrutlösaren är inte alls lika bra som jag hoppats på, den är väldigt kinkig när det gäller att sikta, men det funkar.
Skallebank är teknisk.
Nämen jag började undra igår om det inte faktiskt bara var så enkelt att audiokabeln från datorn till tvn funkar mellan datorn och förstärkaren, ju mer jag tänkte på det desto säkrare blev jag för SÅ många kablar finns det inte och det känns som att den där stereon har hängt med ett tag nu så man har kopplat ditten och datten till den och alltid tittat på när andra "som kan det där" har kopplat.
Egentligen är jag alltid rädd när jag ska koppla saker sådär för jag förväntar mig att höra ett poff och sen ett fjoff när gardinerna tar eld och allt går sönder och brinner upp, men nu var jag modig och testade helt enkelt.
Worked like a charm.
Och varför skulle det inte göra det, det ÄR ju en sladd som faktiskt är till för det. Tyvärr är den för kort, men får se hur det blir i den nya lägenheten.
Och jo, jag inser det totalfåniga över att vara glad över en sån här grej (känns som "Ååååh, om man trycker på den där stora knappen fram på TVn så går TVn igång!!!!111!!!!"), men jag är rädd för att prova mig fram med elektriska saker på egen hand.
Haha, jag som verkligen hatar att ha sladdar överallt... Sen kommer jag att ha fyra att välja mellan till datorn. Till förstärkaren, till TVn, lurarna, och högtalarna på datorn.
F.ö tyckte Erik att idén om högtalarare i varje rum lät fullt genomförbar, så jag tror jag ska forska vidare i det sen när vi har flyttat.
Edit: Nu testade jag TVn på riktigt också, och den har faktiskt rätt ok ljud den med.
Herre min skapare...
För det första; danskarna. Varför envisas de med att prata med mig? Och det kryllar ju av dem här eftersom det är så långt söderut och det bli ju rena rama jagvetintevad sommartid. Jag fattar ju inte vad de säger, jag är så dålig på sånt. Men jag hörde en prata med hon i kassan på apoteket, någon säljare och de pratade om nån produkt. 10% fungerade det på sa han, men i Danmark var det på 20%. Fast Danmark är ju större också, sa han. Wtf? Sen när är Danmark större än Sverige, har jag missat att de invaderat nåt land och claimat det som sitt?
Och det andra... sweet lord... Grannen under. Hon låste sin dörr precis när jag kom in genom porten, och henne stannar man och pratar några minuter, så är det bara. Om vädret, hennes döde man, hennes hus, och sånt. För att vara artig.
Men den här gången släppte hon inte mig på 20 minuter...
Bland annat så visade hon vad hon hade för kläder på sig.
"Ja, jag har ju en sån här till att börja med *knäpper upp jackan*, en kofta, så go och skön, sen under den *knäpper upp koftan* så har jag en tunika, så mysig. Sen har jag såna här jeans också *snurrar runt*"
Jaha. Jag har ju alltid gått och undrat vad hon döljer under den där stora vita jackan...
Hon pratade om så mycket så det inte var sant.
ALLA hennes sjukdomar också. Bl a så hade hon fått nånting inopererat i öronen, något som hon kunde trycka lite på så skulle det stimulera något i kroppen. Hon demonstrerade det mycket noga; "Titta här, nu trycker jag lite på den här, den här är för mina tarmar... ja nu känner jag något"
...
Tack för den bilden i mitt huvud.
Hon hade tänkt på oss så mycket sa hon, vi var så tysta så hon knappt märkte att vi fanns, och hon hade tänkt bjuda in oss på kaffe och nu skulle planerna sättas i verket tyckte hon. Jag vet inte... hur jag ska slingra mig ur det. Ärligt talat. Jag klarar inte av henne.
Och folket här har minsann fortfarande inte accepterat henne efter 50 år, men hon tänker inte överge sin dialekt (hon är norrifrån, typ), och jag ska minsann stå på mig med min stockholmska, jag ska inte tåla nån skit från dem utan jag ska vara stolt! Jag pratar inte ens stockholmska... Uppenbarligen kan jag göra det när jag är mycket upprörd, men annars pratar jag fan rikssvenska eller åtminstone västmänländska.
Jag berättade att vi skulle flytta, och då började hon nästan gråta och kramade om mig och ojjade sig. Jag visste inte vad jag skulle göra. Så jag sa snabbt att det inte fanns jobb för mig här, utan bil och körkort och sånt. Och det förstod hon ju. Hon vet att jag är sjukskriven, och sa att det fanns två bra ställen i Växjö, och jag berättade att jag skulle gå till vuxenhabiliteringen och att det var en av anledningarna tillö flytten. Så hon skulle sluta vara så ledsen. NATURLIGTVIST så går hon just där regelbundet... Och TROFAN att vi har samma läkare på den andra mottagningen också!
Hon frågade om min fästman (återigen, wtf...) jobbade kvar på Urshult. sen frågade hon vad han hette.
"Erik? Nämen, oooj det heter ju den yngste av mina pojkar!"
Jo, jag tror du nämnt det en eller tio gånger nu.
Sen frågade hon vad jag hette...
And on and on.
Hon bad om ursäkt för att hon hade glömt stänga av sin väckarklocka häromdagen så att den hade ringt i en timme. Hon var verkligen ledsen för det, men jag sa att det inte var någont fara, att jag åt sömntabletter så jag ändå sov så djupt vid den tiden.
"Ja det tycker jag gott och väl att du kan göra, jag äter mina nötter jag, och sover jag med, det kan man lika gärna göra!"
Jag försökte smyga uppför trappen, trappsteg för trappsteg, men hon vägrade sluta prata.
När jag var på det fjärde trappsteget var hon tvungen att gå, och jag pustade ut.
När jag hade kommit upp ropade hon "Gumman? Gumman?!" (eftersom hon antagligen redan glömt mitt namn), så jag gick ner igen, och då började hon prata om möss. Hon undrade om man skulle ha en eller två möss om man skulle ha dem i bur.
Asså...
...
Hon är jättesnäll, som idag när hon upprepade att allt skulle bli bra och att jag skulle ta väl hand om mig och att hon alltid fanns där om jag ville prata, men jag klarar inte av henne.
Jag-klarar-inte-av-henne.
Och jag tycker inte synd om henne heller, för nu vet jag att hon inte är ensam. Det ränner folk hos henne hela tiden och det är verkligen inte bara hemtjänsten, och hennes bästa vän bor nedför gatan.
Det är seriöst så att jag har börjat öppna min dörr lite försiktigt och lyssna så att ingen är i trappen innan jag snabbt går ut, låser, springer nedför trappen och hoppas att hon inte är ute på balkongen som ligger precis vid porten.
Och nu fick man reda på att vi antagligen kommer stöta på varandra i Växjö också...
Den där saken hon hade i örat sitter på baksidan av örat, och när hon vände på sig och visade den medans hon pillade på den och fick sina tarmar stimulerade höll jag nästan på att brista ut i skratt för det var så jävla komiskt.
Jag uppmuntrar henne inte heller. Bara korta svar som "Jaha, ojdå", "Det var inte bra, men det är bättre nu?", "Ja sånt är så synd..." samtidigt som jag gör allt för att visa att jag verkligen är på väg hem, men spelar ingen roll, hon bara vill prata. När jag tog det första steget uppför trappen grabbade hon tag i min arm samtidigt som hon fortsatte på det hon pratade om.
Hej, det är jag som har Aspergers och inte ska kunna uppfatta sociala signaler, inte du.
Men hon är väl inte riktigt klar i huvudet längre... Vilket inte gör någonting bättre för mig, men jag försöker att tänka på det iallafall, att hon inte rår för det pga det.
Det som är värst är det här med hennes döda man. Det tar hon upp varenda jävla gång i stort sett. Och jag är verkligen, VERKLIGEN inte bra på att beklaga någons sorg, speciellt inte när jag inte känner personen för fem öre, så det är obeskrivligt jobbigt att behöva göra det varje gång. När det gäller folk jag känner så kan jag åtminstone låta dem veta att jag förstår att det är jobbigt och att jag tänker på dem och fråga om det finns något jag kan göra.
Men som sagt... HELVETE vad skönt det ska bli att flytta.
Och Skallebank fick en vision.
Iallafall... det är trevligt med hög volym när det gäller just Guns n Roses, men annars gillar jag inte hög volym. Så jag började fundera på om det öht skulle kunna gå att lösa fint och smidigt så man hade högtalare i varje rum, förutom badrummet då. I Tumba hade jag tre par kopplade till stereon, så visst, rent tekniskt så går det ju, men undrar om man skulle kunna göra det på ett snyggt sätt. Det skulle vara ballt som fan. Att slippa höja volymen för att det ska höras på andra sidan lägenheten.
Jag saknar de där tre par högtalarna ibland, ett par var för basen och det var rätt schysst ljud.
F.ö så vill jag vara utklädd till Slash på nästa maskerad. Menar, jag kan ändå inte låta bli att hoppa upp och spela luftgitarrsolot. Jag är medveten om att det det fånigaste någon någonsin skådat, men går inte att låta bli. Fortfarande en av världens ballaste scener ur en musikvideo.Fast jag vill ha hatten på mig.
Så det känns som att det bara är en peruk, -10kg så jag kan ha ett par jeans utan att skämmas och en gitarr, så äre fixat.
F.ö så fick jag nyss reda på att de inte alls skulle komma och kolla på lägenheten idag. Inte mig emot, men nu har vi ju hunnit fixa till lägenheten lite och om det dröjer tills nästa vecka så är det oundvikligt att det blir lite rörigt.
Och f.ö så får jag inte alls besök i helgen. Folk är folk. Och så blir folk arga på MIG för att jag säger att jag inte förväntar mig saker av dem. Hur kan det vara mitt fel när jag säger att jag inte hade förväntat mig att person A skulle gjort saken denna hade sagt att denne skulle göra eller något liknande, om person A är känd för att inte hålla det denne säger och nu inte gör den här saken? Varför är det PERSON A som blir sur på MIG?
Det kanske är nånting som alla andra förstår och tycker är logiskt men jag gör det tamefan inte.
De där människorna är inte riktigt kloka.
Det måste vara vädret...
men det gick bara inte att få bort tankarna på öl. Det slog till vid lunchtid och jag blev förvånad eftersom jag inte varit sugen på just öl den senaste tiden. Suget försvann inte heller så nyss var jag nere och köpte ett sexpack folköl. Och det smakar himmelskt. HIMMELSKT.
Det är nog något med solen, vårkänslor och allt.
Och jag trodde att jag kunde låta lampan få vara kvar i förpackningen tills vi flyttat, eftersom den var så väl vadderad och så, haha säger jag åt mig själv...
Jag är nöjd iaf, lampfoten var lagom tung och av bra material, lagom dekorativ utan att verka vara en prydnadssak.
Edit: Ett glas vodka kan jag dricka utan att känna mer än lite gosig värme i kroppen, men en halv folköl får det att snurra till i skallen? Jag trodde det skulle vara tvärtom.
På Apoteket.
Och det gick bra.
- Jag vet inte varför hon skrev ut det sådär, jag sa åt henne att hon inte fick göra så...
- Du får nog be läkaren läsa på i sina böcker lite bättre.
- Jo, men så får man väl inte säga till en läkare direkt...
- *skratt* Nä, det är väl sant...
Mindre än två månader.
Jag har suttit och kollat upp massa saker om Växjö och området nu.
Jag har också kollat upp MASSA saker man kan tänkas vilja köpa, men jag vet bara en sak som vi verkligen ska köpa.
Känner mig lite orolig för ekonomin som vanligt eftersom bostadstillägget ryker, men jag vet ju att det inte kommer vara någon fara. Dessutom ska jag snart skicka in ansökan om ett nytt, eftersom jag uppenbarligen kanske kan få lite hjälp iaf.
Iallafall, mottagningen där jag kommer höra hemma, med kuratorn, sjukgymnasten och arbetsterapeuten ligger rätt off i Växjö, MEN, vi bor på "rätt" sida av stan så det blir väldigt nära ändå. Gångavstånd, och bra busslinje.
Jag ska ha ett möte med alla dem på måndag, kuratorn frågade om jag ville att vi skulle ses ensamma en halvtimme innan och det tackade jag snabbt ja till eftersom det känns nervöst. Jättebra, men nervöst. När vi bokade den tiden visste jag inte när vi skulle flytta, så det kändes så jävla bra att kunna maila kuratorn och säga att det blir om två-tre månader.
Jag pratade med Johanna idag på MSN, för första gången på... evigheter, vi har bara mailat lite då och då sen jag flyttade från Sthlm. Jag använde ordet "expressrehabilitering" utan att tänka på det, och hon tyckte det lät lite skrämmande och det gör det nu när jag tänker på det. Men det blir ju en expressrehabilitering. 26 års problem ska bli mer hanterbara på under ett halvår minst.
T om genom MSN lyckas hon dela med sig av sin positiva energi, så jag blev peppad.
Det kändes bra att kunna säga att man kommit någonvart, nu när man inte haft kontakt på så länge.
Och Johanna, såklart... som alltid varit så ambitiös och flitig, nu har hon ett eget företag vid sidan av studierna. Jag var ju tvungen att googla lite på det och hon har tydligen fått ett stipendium, och blivit kallad "En banbrytande autismterapeut". Jag sa att jag var stolt över henne, för det är jag, himla stolt. Jag tvivlar på att det finns en mer passande person för det yrket och dessutom behövs verkligen sådana företag.
Så skönt att prata med henne igen iaf, och så skönt att det känns precis som vanligt.
Det blir mycket nytt efter flytten. Men som jag sa till Johanna, det verkar vara bra folk på den mottagningen och även om jag inte nu är redo för att arbetsträna så hoppas jag på att de kan hjälpa mig att bli det rätt fort. Och det är dessutom ett annat ställe jag ska ha kontakt med, men det kanske får vänta lite längre. Jag tror kuratorn har bättre koll än mig på vad jag orkar, eller åtminstone i vilken takt man borde ta det i.
Jag ser fram emot måndag iaf, att få göra lite mer konkreta planer nu när jag vet när vi ska flytta. Det blir fuckin on liXoM.
Det känns som att jag verkligen kommer få möjlighet till den hjälp jag behöver och att det bara är upp till mig att försöka. Förutom det här med sömnen då, men om sjukgymnasten inte kan hjälpa mig med det så hoppas jag på lite back-up när det gäller tjat på läkarna om sömnklinik.
F.ö så är adressen lite rolig. Vi ska bo på nummer 18. Bredvid oss ligger 18B. Men vi är inte 18A, vi är bara... 18. Varför det är så måste jag ta reda på innan jag blir galen...
I'm getting there.
Det här med leende är ett jävla hittepå.
Camilla kommer antagligen hit nästa helg, och det är teh YEY! Jag har inte träffat några av mina vänner på ett fucking år, så jag ser mycket fram emot det.
Och idag ska vi antagligen ordna en visning på en lägenhet som verkar ok, hoppas visningen går som den ska bara. Jag hoppas ju på den som vi tittade på förra helgen, och vi får nog reda på om vi får den senast måndag, men jag vill inte hoppas för mycket. Jag vill aldrig hoppas för mycket, så det känns bra att vi redan har en annan visning på g. Dessutom är denna med en sån där intressant lösning med badrummet, det är dörr mellan toaletten och själva badrummet och det tycker jag om. Jag vill verkligen ha toaletten skild från badrummet och det är inte vanligt i tvåor.
F.ö hittade jag en lampa jag letat efter i flera år. En alldeles vanlig bordslampa i klassisk modell, inget fräsigt alls men ändå inte helt plain, det är lite svårt att förklara. Jag har haft mina krav på den så att säga. Som med allt annat... Jag har varit så konfunderad över att en sådan inte gått att hitta nånstans, alla andra har det varit något fel på, och vart hittar jag den? I en Jotexkatalog som av någon anledning skickades hem till mig... 50% rabatt hade jag med så jag fick den för en hundralapp.
Inte för att jag hoppas för mycket på den hära lägenheten men denna skulle ju passa perfekt i vardagsrumsfönstret eftersom det fönstret är så stort och denna ändå är 52 cm hög.
Hejdå LSS.
Min handläggare ringde någon gång för nån vecka sen och skulle ringa tillbaks dagen efter med väldigt viktig information. Det väntade jag mig inte att hon skulle göra, men jag som är jag hade ändå alltid telefonen med mig, t om på toa, om hon skulle ringa.
Igår var kuratorn här, vi tog upp saken jag och handläggaren pratade om, och kuratorn skulle ringa henne.
Jag står fast vid att kuratorn är bra.
Vi pratade om något intyg och gamla journaler, och hon frågade om hon hade mitt tillstånd att kolla upp en viss sak i en journal.
Jag svarade att de borde ha en fullmakt som jag skrivit på för det, och visst hade de det, hon ville ändå fråga mig. Så att jag hade koll på vad hon gjorde. Det var omtänksamt tyckte jag.
Vi pratade om praktiska saker mest, och jag kommer ha ett stort möte med nästan alla involverade nån gång sen. FK, AF, läkare, osv, för att diskutera vilka alternativ jag har och så att alla är på samma sida typ, eftersom myndigheter kan ge olika besked och t om personer inom olika myndigheter... Hon var tveksam till om jag skulle orka ha alla med på samma gång, men förstod också när jag förklarade att jag ville att alla skulle höra vad de andra sa så att inget kunde missförstås.
Erik fick träffa henne en snabbis när han kom hem på lunch, och tyckte hon verkade bra.
Hon körde 6 mil hit, på hala vägar, och bad så mycket om ursäkt för att hon var fem minuter sen.
Ja jag gillar henne...
Iallafall så ringde min LSS-handläggare idag.
- Ja förlåt att jag inte ringde tillbaks dagen efter, det blev så mycket...
- Det är ingen fara, jag hade inte väntat mig det heller.
- Ursäkta?
- Jag hade inte väntat mig att du skulle ringa tillbaks då du sade att du skulle göra det, kommuner och myndigheter gör sällan det.
- Jasså, det tycker jag inte lät så snällt
- Att de inte ringer vid avtalad tid?
- Nej, att du sitter och säger att vi inte ringer tillbaks.
- Det är ju bara så det är, ni är säkert för upptagna för att ringa när ni säger att ni ska göra det
- Ja jag tyckte det var oförskämt...
- Ja jag tycker att det är oförskämt att inte ringa vid avtalad tid.
Sen avslutades samtalet rätt snabbt, och jag är inte längre en del i LSS.
Jag var nöjd över samtalet. Jag vet inte hur många gånger jag sagt "Nej det är ingen fara" när de ringer några veckor för sent, eller när JAG ringer DEM, och egentligen är det för jävla dålig stil men numera så förväntar jag mig ju att de inte ska ringa. Jag har aldrig gnällt över det, så det här var faktiskt första gången jag sa något om det öht, när man pratat med dem.
(dem = myndigheter och liknande)
Och jag förstår inte hur hon kan tycka att det är oförskämt att jag inte förväntade mig att hon skulle ringa när hon faktiskt inte gjorde det, när hon inte gjorde det förräns hon blev påmind av en annan instans... Jag lade ändå fram det på ett lugnt sätt och det är faktiskt inte mitt fel att sanningen svider.
Vilket får mig att tänka på en annan konversation för många, många år sen...
- Förlåt för att jag är ett svin.
- Det gör inget, jag är van vid det här laget.
- Jaha, tack då *blir sur*
Haha, folk är så jävla roliga. Det är fan folk i ett nötskal...
Ja hur som helst. Jag har ingenting att göra med LSS längre, men jag får behålla tandvårdskortet. Och det var ju det enda jag ville ha. LSS var tydligen mycket mer begränsande än den andra, eh... "lagen" när det gällde det mesta. Bl a så får man inte gå folkhögskolekurser om man har LSS utan bara delta i studiecirklar vid UNDANTAG, när man är en del av den andra "lagen" så är det lite mer fritt. Man får inte heller arbetsträna med LSS, och det är ju det jag ska försöka göra.
Inom en vecka får vi veta om vi får lägenheten iaf. Får vi inte den så är det både bra och dåligt. Det känns mindre dåligt eftersom jag nu vet att de faktiskt tillämpar förtur, dock vet jag inte reglerna riktigt men det ska kuratorn ta reda på.
Onödiga saker grannar säger.
Ja... jag lägger soporna i soptunnan.
Jag svarade bara leende "Ja jag gör väl det".
Vad svarar man? Hade han förväntat sig att jag skulle börja konversera om sopor? Hade normalt folk sagt något fyndigt om sopor?
Hade det inte räckt med ett hej bara, sådär granne till granne när man inte ens känner varann... Jag blir alltid paranoid och tror att de tycker att jag är otrevlig för att jag inte kommer med bättre svar och för att jag inte anstränger mig för att vidarekonversera. Med tanke på hur mycket skit jag snackar så borde jag väl kunna prata en hel del om sopor, men tydligen inte.
Åh vad jag vill flytta.
Så man kan börja planera lite. Eller ja, planera på riktigt då, naturligtvist så planerar jag non stop i min hjärna...
Det är många saker som kan bli lite krångliga att lösa, eftersom jag inte kan något alls om... tja, sådana saker. Som t ex hur man kan hänga ett gigantiskt svart tungt (jag antar att det kommer bli tungt iaf) tygstycke framför en vägg, hur man öht hänger upp det (speciellt hur man hänger upp det utan att det syns, typ), och hur man gör det utan att göra för stor skada på själva väggen eftersom det trots allt är en hyresrätt. Jag var lite inne på en duschdraperistång helt enkelt. Speciellt i denna lägenheten vi tittade på nu, där avståndet mellan väggarna inte är stort alls. Men egentligen har jag ingen aning. Jag vill alltså ha en fondvägg i tyg. Jag har velat haft ett svartvitt kök i flera år nu, men aldrig haft rätt lägenhet för det. För några år sen var de flesta skeptiska till idéen, och svarta väggar vara bara ett stort no-no, men nu är det t om trendigt eller nåt. Det tilltänkta köket skulle iaf vara perfekt för det.
Sen tillkommer den gigantiska frågan om vilken färg på gardinerna man har i ett svartvitt kök. Jag tror jag har min lösning på det, men får nog experimentera lite.
Hur man gör överdelen till hatthyllan jag vill göra. Hur man ens GÖR en hatthylla. Visst, jag kan väl se framför mig hur man gör, men det är ju knappast att bara leta upp delarna och spika ihop dem... Det kanske är för jobbigt, det kanske är bättre att leta reda på någon schysst modell och måla den i rätt färg.
Vart man hittar ramen till vikväggen (skärmvägg/rumsavdelare) jag vill ha (eller om man måste beställa en själv) och hur man ordnar så att det lätt går att byta tyg i den.
Jag kan känna mig kreativ, men jag har ju ingen vana alls av sånt här så jag kommer med många idéer men har ingen aning hur jag ska lösa dem.
Jag måste hitta ett bra forum med folk som kan sånt därnt.
Dessutom måste jag behärska mig. Energin som finns ena dagen kan vara som bortblåst nästa, så jag måste göra en sak i taget och jag måste göra det på det viset att det inte gör något om det drar ut på tiden.
Dessutom måste jag sluta tänka på trender... Jag måste börja tycka att det är ok att ha saker även om det är trendigt. Men jag blir så putt när jag kommer på en sak (då menar jag inte att jag är först i hela världen med det men you get it), och de flesta tycker det låter heldumt, och några år senare är det trendigt och plötsligt inte alls dumt. Det känns som att det är dumt om jag tycker det, men om flera andra tycker likadant så är det inte dumt längre. En del saker förlorar charmen på det viset. Folk kommer inte längre gå in i rummet och tänka "Åh nämen har hon gjort SÅ, fiffigt, det hade jag aldrig tänkt på". Jag måste lära mig att inte bry mig om det.
En sak som verkligen VERKLIGEN irriterar mig på är alla "väggord" och liknande. När jag gick i högstadiet tänkte jag alltid att när jag ordnade en egen lägenhet så skulle jag ha ordet "hem" eller någt liknande i svart smide i ett speciellt typsnitt på en vägg i hallen, så att jag alltid såg det när jag kom hem. Bara för att jag aldrig kände mig hemma någonstans och jag inbillade mig att jag skulle känna mig hemma om jag hade en egen lägenhet. Och när jag såg ordet skulle jag påminnas om hur lyckligt lottad jag var som kunde känna mig hemma.
Nu finns det överallt. Överanvänds gör det också.
Men att jag irriterar mig på det är mest för att det var en sån viktig och personlig grej för mig från början.
Det där har bara alltid suttit i mig, att jag inte vill ha saker som många andra har, oavsett vad det är. Jag fattar inte varför.
Men vi kommer iaf ha unik kakeldekor om allt går som jag vill...
Edit: Det blev lite extra roligt nu när jag googlade på "väggord", och hittade en affär som reade ut vissa ord och meningar, haha....
Begone snö...
Eriks far har snöjouren ibland, han plogar alltså en hel del, och han säger att det verkligen är ovanligt att det snöar såhär ofta och så mycket.
(jag tycker det är lite häftigt, för fyfan vad viktig han är för kommunen egentligen...)
Jag tycker det är läskigt när man knappt minns hur det såg ut utan alla snövallar och snökullar överallt. När allt smälter bort kommer man ju tänka "Vafalls, vart tog kullen vägen?! Ah, det var bara snö..." 
LiXom, var det verkligen här man kunde sitta på bänkar och grilla korv, eller var det någon annanstans? Vad fanns egentligen där? På väg hem från Växjö körde de med dubbla plogbilar på motorvägen för att det var så mycket snö. Det gick ju lagom fort kan jag säga, men de var ju tvungna att göra så.
När vi var på visningen var det kaos på alla parkeringar i området, folk stod och skottade fram bilar, det var höga och breda snövallar på sidorna av gatan så det blev väldigt smalt att köra, och en tant kom dessutom inte ut från parkeringen så Erik var tvungen att putta på.
Där inne till vänster går man iaf in till vår trappuppgång. Det syns kanske att det är en liten väg där... Men de som bor längst ner börjar nog få seriösa problem med att se ut från fönstrena, så höga är vallarna.Inne i stan var det stora snökullar överallt så man knappt kände igen sig och lastbilar fraktade bort ren snö.
Nu snöar det fan igen.
Inte för att jag trodde att det skulle vara tropisk värme här nere men jag trodde väl ändå att det skulle vara lite skillnad på snömängden om man jämförde med Sthlm, men uppenbarligen inte det här året. Inte året då Josefin flyttade till Småland. Och alla jävla varningar på Aftonhoran och liknande rör Småland känns det som... Men jag är ju inte avundsjuk på de som bor i Sthlm heller, om man läser hur SL fungerar, eller ja, INTE fungerar.
Vi har ju iaf bil och kör man fast så finns det alltid någon med traktor som kan dra upp en. Det är himla skönt, alla har ju traktorer här nere...
Jag var iaf bara tvungen att dokumentera snön lite så jag kan titta på bilderna i sommar och försöka att inte klaga över hur varmt det är.
MMS
Jag hade mobilen avstängd i några dagar helt enkelt för att jag inte ville bli nådd. Det första jag såg när jag satte på den igen igår var ett MMS innehållandes en bild på en leende liten Loke som såg ut att spela luftgitarr <3
Stockholm i mitt hjärta.
Pratade med en bekant igår, om för och- nackdelar. Att alla människor och hetsen var en stor nackdel. Men att det ändå fanns stunder när man kunde stå på t-centralen vid rusningstid och känna att allt var bra. Jag minns fortfarande när agorafobin hade släppt någorlunda och det inte längre var panikrelaterat att åka nedför rulltrapporna på centralen. Och den känslan kom ofta tillbaks långt efter att jag ens tänkte i de banorna, känslan av att det inte längre var jobbigt på samma sätt. Halvvägs till min destination, i en smockfull t-banevagn kunde jag ännu känna "Fan det här funkar.". Sen är det väl ingen som tycker att det är KUL att åka pendel eller t-bana, det är antagligen jobbigt för de flesta. Trångt, massa folk, förseningar hela tiden osv, men man kommer dit man vill.
Jag saknar Gamla Stan sommartid när man kommit bort från turistgatorna och kommit till de delarna där det var rätt lugnt och skönt. Eller att sätta sig vid vattnet och bara dricka en cola.
Jag saknar Snövit och folk som däckar där och folk man kan göra flätor på. Jag saknar maten där trots att jag aldrig nånsin beställde nån själv, haha. Jag saknar att man har så många ställen att välja på om man ska ut, Copperfields var alltid mysigt och jag saknar att ta några 25:-öl på Dovas innan man gick över gatan för att spela biljard.
Hell jag saknar t om förfesterna på väg till festen. Samma sträcka skulle vara obotligt tråkig om man inte har några öl och några vänner med sig. Förfest på bussen var ju standard.
Det känns konstigt att jag inte har bott där på över 1 ½ år. Det som känns mest dumt är att jag fortfarande inte har hittat något som känns hemma. 1 ½ år känns som rätt lång tid när man inte har hittat hem. Det känns mest som att man bara sitter och väntar och försöker, typ.
Jag försöker hela tiden hitta nackdelar med den förbannade staden, men hur mycket jag än försöker intala mig saker och ting så fungerar det inte riktigt. Jag kände mig bekväm där. Och det var en stor trygghet att veta att man hade många möjligheter eftersom det är en såpass stor stad ändå.
En jävla hatkärlek är vad det är.
Just nu känner jag mig som Sam i Lord of the rings, när han pratar om The Shire >_< Förutom gnället då...
