Jag är ett as.
"Ja det är en jävla balansgång ibland. Man får inte säga si och inte göra så... Speciellt svårt lär det bli om man är dampis eller AS. (Du är ett AS höhöhö)"
Från en mailkonversation med en vän. Haha, jag skrattade fan på riktigt...
Det är dessutom så otroligt kul att driva med varandra på det viset.
Min humor är så jävla dålig så det inte är sant. Igår kollade vi på Dum & Dummare, och han (inte Lloyd, den andra) sa det där att de hade korsat en bulldog och en schitzu.
"That sounds really strange!"
"Yeah.. We called it bullshit."
och så börjar han ju vrålfnissa och det värsta av allt var väl att jag satt och skrattade mer än honom och då inser man verkligen att man ligger på en rätt låg nivå...
Feeeel.
Kvinnliga hormoner begone!
Jag hatar att hormoner kan göra så allt bara känns fel, fel, fel och det finns inget man kan göra åt det och jag vill bara spy ur mig negativa saker och helst skälla på någon men nu, vid 25 års ålder, har jag lärt mig att det är lika bra att bara vara tyst för det mesta när det är såhär. Det blir så lätt fel även om man försöker låta trevlig.
Vi köpte (några år efter alla andra...) Sagan om ringen-boxen, extended, för några dagar sen, och såg den andra filmen igår. Det är illa när man känner att man vill gråta bara man tänker på Arwen och Aragorn. På den nivån ligger jag.
Jag tror inte att jag hade sett just den filmen i extended version och jag fick nog en ny favoritscen.
http://www.youtube.com/watch?v=C1s4Tr7Ag9M
"He was twitching, because he's got my axe embedded in his nervous system!", så underbart!
Erik är snäll och hävdar att han inte ser likheterna mellan mig och Gimli. Inte ens när Gimli tar på sig ringbrynjan, säger att den är lite för stor och släpper ner den helt och den är typ en meter för lång, och säger att den är lite tight över bröstkorgen. Det händer seriöst mig hela tiden när jag provar kläder...
Eller när Gimli flåsandes springer 15 meter bakom alla andra och säger att han inte är en långdistanslöpare. Det har också hänt mig ett antal gånger... Inte just när man sprungit då, men när alla andra har 10 gånger så bättre kondition än mig och jag flåsar en bra bit efter.
Jag ska sitta och försöka göra lättsamma saker nu och försöka glömma PMSen.
Bara ca två veckor till, sen är man tillbaks till sitt gamla vanliga jag.
...
Det känns typ från askan till elden till skärselden.
Jag ska hitta någon att gnälla tillsammans med.
Den sötaste saken nånsin.
Vi var inne på Mediamarkt igår igen, och mina ögon drogs genast till den här. Först såg jag bara något stort och rosa, när jag kom närmare såg det ut som ett rosa kylskåp. När jag kom ännu närmare såg jag att den hade en diskho på ovansidan, vilket jag tyckte var lite tufft.
Sen såg jag att det faktiskt var en tvättmaskin, och när jag öppnade luckan så blev den bara ännu sötare... Då ville jag verkligen vara snuskigt rik och kunna köpa den till Caiza, som alltid varit tokig i rosa.
Synd bara att det står SMEG med stora bokstäver på den, det är antagligen det fulaste namnet jag hört.
Men jag tycker faktiskt om den där amerikanska 50-talsstilen och har drömt om ett sådant svart kylskåp, men uppenbarligen så delar inte Erik min fascination för sådana kylskåp. Morr.
Läkare nummer 5.
Jag visste att det var en kvinna, så jag och Erik slog vad om när hon skulle ta in mig. Jag gissade på 15 min, han på 5.
Han vann, då hon kom strax innan det hade gått fem minuter efter utsatt tid.
Det satt två till i väntrummet, en av dem kom in innan mig och hade också en kvinnlig läkare. Jag håller fast vid min teori om att kvinnliga läkare är bättre på att hålla tiden.
Iallafall, så var hon helt ok. Lite förvirrad, bröt kraftigt på något annat språk och vi förstod väl inte varandra till 100% pga språket och rent allmänt, men om man jämför med de förra så klagar jag absolut inte. Dessutom, så hade hon faktiskt läst mina journaler! Jag höll på att trilla av stolen.
Hon hade ju en hel del frågor, men jag slapp sitta och ta ALLT från början som man brukar behöva göra med nya läkare. Den här verkade mest vilja veta vilka problem jag ville ta upp, hur jag tyckte att vissa mediciner fungerade, hon verkade helt enkelt vilja dubbelkolla så att allt stämde och om jag hade något nytt att ta upp.
Och så fick jag göra två tester, sådana där där man ska sitta och fylla i hur bra vissa påståenden stämmer på en själv på en skala från 1-5. Där fick jag något som backar upp hela ADD-teorin, och eftersom hon backar upp den så blir det förhoppningsvist inget mer ifrågasättande om medicinen. Jag hoppas bara att jag slipper göra en fullständig utredning. Det är antagligen väldigt jobbigt och jag känner inget behov alls av att ens ha en diagnos, bara jag har en medicin som hjälper och någon att prata med det om.
Hon skulle också skriva två intyg, det ena minns jag faktiskt inte vad det gällde, men det andra var om ekonomiskt stöd när det gällde vård & mediciner, och resor. Hon kom rent allmänt med en del praktisk info och det var överraskande.
Hon kom också med en sån rolig fråga; "Har du någon läkarkontakt här?"
Ja om jag inte är helt ute och cyklar så är det väl du som är min läkarkontakt...
Men jag fick ingen tid för ett återbesök alls, så jag antar att hon inte kommer vara min läkarkontakt...
Iallafall så förnyade hon fem recept (nu lät det som jättemycket, men ett ska bara ligga där för säkerhets skull, och två är samma medicin men olika doser). Hon lyckades med två. Jag kollade när jag kom hem och såg att hon OCKSÅ hade skrivit ut ett 98-pack som inte ingår i förmånen.
De nya reglerna inom apoteket har ju börjat gälla nu med (det suger så jävla obeskrivligt hårt), så jag ringde kundtjänst för att höra om jag behövde betala mellanskillnaden om jag ville ha originalet istället för generika även om läkaren hade kryssat i att den inte fick bytas ut.
Först kopplades jag vidare av telefonsvararen, och fick veta att jag antingen kunde ringa sjukvårdsupplysningen eller gå in på apoteket.se, hejdå.
Tack.
Så jag valde ett annat alternativ och kom så småningom fram bara för att få höra en dam rabbla allt som står på deras hemsida, utan att ha en chans att avbryta henne. När hon var färdig kunde jag vänligt säga att jag hade läst informationen på hemsidan och frågade lite mer specifika frågor så fortsatte hon bara att upprepa svaren från hemsidan, ord för ord, så jag fick egentligen inget svar på frågan... Det bör tilläggas att detta då var en verklig person.
Ringde vårdenheten, sekreteraren pratade med läkaren och återkom med beskedet att läkaren bara hade tryckt på förnya och eftersom den förra läkaren gjort det felet gång på gång så blev det fel nu igen. Men det skulle ordnas tills nästa gång, och apoteket kunde ringa läkaren om det var något problem. Så frågade jag om det här med utbyte, och blev kopplad direkt till läkaren som i fyra minuter trodde att det var sekreteraren hon pratade med, trots att vi hade en riktig konversation, det var alltså inte hon som bara satt och pratade utan jag frågade saker också...
Hon bytte ut hela receptet iaf, men i efterhand hade apoteket skrivit in något felmeddelande på två andra... Jag försökte förklara för läkaren när jag var där att hon inte fick (enligt deras egna/apotekets regler) skriva ut mer än ett uttag åt gången när det gällde en viss medicin, att den förra läkaren hade löst det genom att skriva ut dubbel dos typ, men hon förstod tydligen inte det... Varför, varför, varför är det jag som måste hålla reda på sånt öht?!
Men jag är nog ändå nöjd. Det skulle kunna vara så mycket värre, och fattar hon bara galoppen när det gäller hur medicinerna ska skrivas ut så är jag nöjd.
Edit: Ringde nyss apoteket igen för att höra om det verkligen stämmer det som den förra sa och det som läkarsekreteraren sa, att jag inte har något val utan måste betala mellanskillnaden om läkaren har skrivit att medicinen inte får bytas ut.
Puh... jag älskar att ha rätt. Det hela går alltså på frikortet om läkaren har kryssat för det på receptet...
Den här verkade ha lite mer koll än den förra, så jag tror jag litar mer på den här.
Mässan.
I helgen var vi på Bolistmässan i Jönköping, på Elmia.
Det var stort.
Det var alltså en mässa för butikskedjan som Erik arbetar i, där leverantörer ställer ut sina prylar och försöker få kontakt med butikerna. 900 pers var det där, tror någon sa att det var 200 utställare också. 
Jag fick en precis likadan nametag att hänga runt halsen som de övriga som faktiskt arbetar där, med butiksnamnet, mitt namn och orten där butiken ligger. Först blev jag överraskad, sen kände jag mig lite ball, lite VIP-sådär, sen kändes det bara... så jävla bra. För folk tog mig för en normalt arbetande människa och inte som den looser man är, det fanns ingen anledning för någon att tro något annat än att jag var en del av företaget när jag gick omkring med en sån. Jag kände mig normal och det kändes så jävla bra. Det kändes väl mindre bra när säljarna frågade mig saker som hur mycket "vi" brukade sälja av vissa saker och sånt för då var jag ju tvungen att säga att jag bara var med som sällskap, men ändå.
Säljarna var ju förstås otroligt trevliga, en del var det lite väl mycket tv-shop över. Det var oerhört mycket handskakande och artiga leenden från min sida, men det kändes ok. Det började inte så bra, jag trodde inte att jag skulle vara en del av det hela på det viset så jag stod med en kladdig bulle i högerhanden när den första säljaren skulle skaka hand med mig, så det blev ett "Eh, ursäkta mig lite" och diskret torka av mig lite innan jag kunde skaka hand. Det kändes lite... "Hej, jag har inget hyfs" men efter det så var jag beredd på handskakandet.
Vi var lite uppdelade så jag och Erik gick med en av cheferna och en till, och jag var allmänt imponerade av deras sociala skills. Helt oförståeligt för mig, och lite nedstämmande för det känns som att jag aldrig skulle kunna prata så med främmande människor även om jag övade häcken av mig. Men de bara gled fram och småpratade om allt möjligt blandat med jobbsnack, och jag blev lite avundsjuk faktiskt. 
Det var godis n stuff ÖVERALLT, och man fick lite gratisprylar här och där. Den allra bästa var förstås den lilla flaskan Jäger med världens sämsta rim som ändå får mig att garva varje gång jag ser på den.
Den man kommer ha minst användning för (förutom den fula beiga kepsen) är väl slimet... Jag 
vågar lägga ut bild på den enbart för att vi faktiskt hittade en sån i en affär igår. Det är alltså ett slime som man använder för att städa med. Som en av Eriks chefer sa; Men hur tänkte han, han låg i sängen och tänkte "Man kanske borde uppfinna ett slime att städa med!". Och "Skitsmidigt att ge till ungarna när de är skitiga, bara att säga att de ska leka med det här slimet en stund så är de rena sen".
Högteknologiskt var det ju t om. Nä det var bara skumt. Men jag ska väl prova det nån gång sen.
En väldigt god lunch, annat gott att äta och dricka och ca åtta timmars konstant gående/stående bjöd en av cheferna oss på dricka, och sa att vi kunde sätta oss och vila medan han fixade färdigt det sista. Det var himla schysst, och det var en ren välsignelse för fötterna... Jag segnande ner i en soffa vid entrén, tog av mig kängorna och njöt av en Newcastle. Fyfan, fötterna alltså... Knäna. Ryggen. These feet were not made for walking.
På kvällen var det galej och god mat, sen hem tidigt dagen efter. Jag däckade så hårt runt 20-tiden på kvällen när vi var hemma, och det var så skönt att sova i sin egen säng.
En utförligare beskrivning finns på helgon för de som är behöriga till dagboken. Det känns skumt att beskriva dagen utan att skriva för mycket, det var trots allt en Bolist only-mässa.
Jag fick iaf ta en mer utförlig funderare på om jag inte ska försöka köpa ett par nya skor ändå. Det känns som att kängorna kommer att fördärva min rygg. Och det är skitsorgligt för jag älskar dem. De är så bekväma och passar till allt jag har på mig, smidiga att ta på och av, vattentäta, och jag har inte haft något annat än kängor i ca 8 år. Men det är ju ett par Getta-grips (jag har varit märket trogen nästan hela tiden) så de är ju inte bra att gå i egentligen... Jag vet inte vad jag vill ha för skor annars. Gympaskor är ju bekväma när man väl vant sig, men sällan vattentäta. Jag får fundera...
Aw min läkare...
Nyss ringde hon bara för att fråga hur det var, hur allt funkade och så.
Bara sådär.
Hon frågade hur magnesiumen fungerade, och jag sa att besvären hade försvunnit helt, och hon utbrast "Helt? Nämen vad UNDERBART!".
Jag vill fråga om hon flyttar med mig.
Hon kommer iallafall helt klart få ett Tack-kort när jag flyttar. Inte ett "Tack för att du gör ditt jobb", utan "Tack för att du faktiskt gör mer än ditt jobb".
Jag vill ha en fjärrutlösare...
Jag hatar att ha kontakt med butikspersonal, jag antar hela tiden att de är jättestressade och hela tiden måste stå ut med massa otrevliga kunder vilket gör att jag känner ett behov av att vara extra trevlig. Jag tycker ju iofs inte om att ha kontakt med okända människor rent allmänt, jag hatar det.
Egentligen ville jag kunna gå fram och säga "Hej, jag söker en viss fjärrutlösare, men jag hittar den inte, kan du hjälpa mig?" (speciellt när snubben helt klart hade sett när jag hade stått och glott efter fjärrutlösaren ett bra tag, han måste varit ny som inte fattade att jag behövde lite hjälp), men istället blev det "Ursäkta, jag söker en fjärrutlösare, men tycks inte riktigt hitta den, eheh, den kanske finns där, jag kanske är blind..." (för hur ofta lär inte det hända att folk inte orkar leta och istället frågar butikspersonalen som pekar ut produkten som finns framför näsan på dem), så han följde med mig till andra sidan hyllan.
- Ja vi har ju då den hära multifjärren då.
- Mhm, fast det ska vara en av Canons speficika, en RC-1 tror jag att den heter.
- En av Canons original då? Jag måste gå och prata med dem, följ med här
Så jag lallade efter. Framme vid sina polare som stod och drog skämt så föll han snabbt in i deras konversation och jag verkade vara som bortglömd. Vilket gjorde mig väldigt obehaglig till mods, jag gillar inte att vara i affärer och nu hade jag dessutom hamnat i en sån där situation där det var osäkert vad jag skulle göra. Det kom fram en karl och behövde hjälp med en annan sak, så en av de tre följde med karln och snubben som skulle hjälpa mig sa något till den andra som snabbt gick iväg. När han hade gått en bit sa snubben som först hjälpte mig att jag skulle följa efter den andra. Han gick snabbt förbi fototillbehören och tittade inte bakom sig ens, så jag blev ännu mer förvirrad. Jag trodde jag hade förstått fel, uppenbarligen var det inte han som skulle hjälpa mig eftersom han inte ens brydde sig om att jag var där och sprang förbi fotoavdelningen. Sen vände han sig och gick tillbaks, och konversationen jag hade haft med den första snubben upprepade sig i stort sett.
- Den har vi tyvärr inte.
- Det är inget ni brukar ha inne alls?
- Nä asså, den är så jävla svår att få tag på asså. Men vi har ju de hära istället...
- Tack, jag ska leta vidare då.
Svår att få tag på? Det är inte så att den börjar bli den vanligaste fjärrutlösaren om man ska ha en trådlös ifrån Canon då?
Jag VET ju att den finns på så många andra Mediamarktvaruhus.
Jag måste lära mig att gå i affärer och be om hjälp på ett bra sätt... på ett lagom sätt. Är man för snäll blir man bara överkörd, är man rakt på sak kan det upplevas som att man är otrevlig och då blir nog personalen inte lika inställd på att ge en bra service.
Thank God för internethandel. Mindre bra att Mediamarkt som har så billiga saker inte har en webshop.
Hittade en annan sort på Tradera, och mailade och frågade vilken modell det var. På bilden kunde man se märket men det stod inget om modellen.
"Vad menar du med modell??" fick jag till svar. Ja gu', vad kan jag ha menat... Så jag försökte lägga fram det så pedagogiskt som möjligt, men han var ändå inte säker och sa att det måste varit en viss modell när han hade jämfört dem på tillverkarens hemsida. Men de såg inte ens likadana ut.
Gah.
Det passar sig inte att jag lägger ut 300:- på den jag vill ha just nu, ska nog göra det när jag får pengar iaf.
Eftersom kitobjektivet känns rätt värdelöst och det enda andra jag har är ett fast 50mm känns det speciellt angeläget att ha en fjärrutlösare. Eftersom man måste ställa kameran rätt långt bort då det upplevs som att det är väldigt inzoomat.
Mina grandiosa planer för dagen
bestod i att sova riktigt länge, färga håret, hålla mig uppe i varv och dra en all nighter eftersom jag måste upp kl 4 på lördag och sen iväg, och jagharsovitsådåligtdesenastenätternasåjagkräks, sömntabletterna fungerar naturligtvist inte just nu heller.
Redan nu har jag insett att planerna inte kommer hålla. Kunde inte sova längre än till strax efter 10 trots att jag var trött som ett as, tröttheten sitter i och jag har insett att jag varken vill eller kommer orka dra en all nighter, så jag får justera planerna som berodde på dagens planer istället, så planerna för idag ser istället ut såhär:
* Titta på Tattoo Highway och Freaks and geeks
* Försöka fixa en vettigt middag
* ... återgå till TVn tills jag somnar
Efter att jag ordnat världsfred och sånt naturligtvist. Geez, folk tror väl inte att jag BARA ligger och gör ingenting hela dagarna...
Lägenheten
Krångel redan innan visningen eftersom snubben som bodde där inte fattade att han skulle möta oss utanför och vi för den delen inte ens fått reda på att den som skulle hålla i visningen var den nuvarande hyresgästen, men vi kom in iaf. Och fick en chock.
Tapeterna i hallen var lila. Med ett maskrosmönster. Sådär som maskrosor ser ut när de har blivit vita och fluffiga. Men maskrosorna var i nåt brunaktigt tryck och mönstret upprepades så att det gav ett FRUKTANSVÄRT förvirrat intryck.
Sådär, så man verkligen hajjar till och nästan måste smälla till sig själv för att komma över synen.
I vardagsrummet var det en lattefärgad fondvägg, och det kan jag ju förstå för det är ju trendigt även om det verkligen inte är min kopp thé. De andra väggarna var vita, vilket skulle varit helt ok om det inte vore för att de hade ett vitt glansigt mönster på sig. Det liXoM... hur tänkte de där? Det kanske inte låter så illa, men det VAR illa. För det passade verkligen inte ihop på något sätt och gav en återigen ett förvirrat intryck.
Köket var litet, men det var inte det första jag tänkte på när jag tittade in där. Det var den gigantiska bollen med hål i som skulle föreställa en lampa, den gigantiska bollen som var ca 1 meter i diameter och hängde ca 20 cm över bordsytan. Köket VAR inte jättelitet men det kändes som att den där bollen tog upp hela rummet.
Och möblerna. Möblerna... Det såg ut som att han hade suttit och tittat i tidningen "Trendiga möbler 2009" och pekat ut saker på måfå. Bara valt saker som var trendiga utan att tänka på sin egen stil öht.
Det var inget fel på möblerna i sig (även om jag hatar såna soffbord, jag gillar inte retrostilen), men att kombinera alla dem, och dessutom tillsammans med väggarna, det övergår mitt förstånd hur man kan göra det.
Jag känner inte att jag är direkt intresserad av sånt där även om jag har mycket klara åsikter om vad jag kan tänkas ha i mitt hem och hur saker ska kombineras, och jag bryr mig inte mycket alls om hur folk har det hemma. Det kan iofs ha att göra med att de flesta av mina vänner och bekanta har åtminstone hyffsad smak och en känsla för sunt förnuft, men det hade inte denna människan. Jag ÄR iofs petig eller vad man ska säga, jag reagerade t om starkt på att han hade en svart toasits i ett annars skönt grönt badrum med lite blomtryck typ. Jag älskar svarta toasitsar, men i det badrummet såg det bara ut som att någon hade tänkt "Jag SKA ha en svart toasits, även om det förstör helheltsintrycket!".
Det såg verkligen ut som att de hade plockat ut fyra helt random person som fick turas om att välja en möbel till varje rum (och till vardagsrummet skulle det då varit två personer som valde väggarna...) utan att alls veta vad de andra valde eller vad det var för färg på väggarna.
Jag frågade om han visste om det var några väggar som skulle tapetseras om, och då sa han stolt att allt var nytapetserat... Det är f.ö skitlustigt, jag hade frågat hyresvärden innan om man fick måla om, och det fick man "bara inte färgvalet springer iväg". Om de accepterar de där tapeterna så lär de lagt ribban rätt högt så att säga...
Jag har svårt att släppa det. Jag kan ta att man har dålig inredningssmak, men det där var inte ens en smak. Och det värsta var nog att det verkligen såg ut som att någon hade ansträngt sig för att få det snyggt.
Men oh well, att han trivdes sådär är ju huvudsaken.
Sovrummet var nog ok, men jag vet inte, för jag var skitstressad eftersom han hängde över axeln hela tiden och det dessutom låg en katt i sängen. Jag tål inte katter.
Det är antagligen ingen lägenhet vi kommer tacka ja till iaf. Det var mycket som inte kändes rätt helt enkelt. Den skulle helt klart funka, men det har kommit upp lite fler alternativ och det var trots allt vår första visning.
Det hela fick mig också att tänka på hur JAG ska bete mig vid en eventuell visning här, jag kommer nog fråga om de vill gå runt i fred eller om de vill att jag följer med och svarar på eventuella frågor.
Jag undrar om Erik har lyckats få bort tapeterna ur sitt huvud än...
Kurser.
Det jag letade efter mest var väl något som hade med foto att göra, och jag hittade några, en ren fotografikurs och en bildbehandlingskurs. Det lät skitbra först, men sen tänkte jag hur det skulle kunna se ut på fotokursen, och hur lärarna skulle kunna vara. Och jag minns ju hur det var i gymnasiet, det var skitjobbigt att behöva vara kreativ på beställning och några värdefulla kunskaper inom t ex komposition fick man ju inte med sig. Sådant lär man sig ju. Nu vill jag minnas att vår käre klassföreståndare som också var vår fotografilärare sa att vi inte skulle bry oss så mycket om "reglerna", men jag är rädd för att andra lärare inte ser det på det viset. Fyfan vad begränsad man skulle vara om man vid varje fotograferingstillfälle tänkte på alla de reglerna. En bra bild blir ju inte dålig för att man inser att man brytit mot en regel.
Vad vi lärde oss i skolan (förutom hela framkallningsprocessen då vi fotograferade analogt) var grundläggande tekniska saker, och det var ju nyttigt, och olika simpla övningar som att sätta fokuset som man ville. Och övningar som "Ta kort på en äldre person", "Ta fem porträtt där huvudena är beskurna". Sen kommer jag faktiskt inte ihåg så mycket mer, känns mest som att man gled in, lärde sig grunderna, lånade med sig kameran hem under större delen av lektionerna eftersom lektionen var två timmar sist på fredagen, lämnade in alla uppgifter och fick MVG. Eller jag tror jag bara fick VG på A-kursen, men whatever. Vi fick välja mellan fotografisk och- rörlig bild när det var dags för B-kursen, A-kursen var obligatorisk, och B-kursen tog jag mest för att jag inte ville ha Rörlig bild.
Fyfan, jag är så himla glad att jag slipper framkalla bilder igen, ibland har jag försökt förklara för folk exakt hur jobbigt det är, men det går knappt. Det är säkert lättare nu för tiden, men då var det fan krabbigt...
Först skulle man i TOTALT mörker vira filmrullen runt en spole och sätta spolen i en burk och sedan skruva på ett lock och hoppas på att burken nu blev ljustät.
Sen fick man gå ut i ljuset igen så man ser vad man håller på med.
I med en viss vätska i burken, och sen skulle man stå och vända på den med vissa intervall... Den första omgången skulle t ex vändas upp och ner fem gånger var 30:e sekund i ett visst antal minuter, eller något liknande, minns inte siffrorna. Vätskan efteråt var inte lika jobbig men man skulle ändå vända den upp och ner på ett liknande sätt.
Själva kopieringen sen var rätt mysig, den var i det vanliga mörkrummet. Att sitta och prova skärpa, kopiera själva bilden och sedan ett visst antal sekunder (minuter?) i första baljan med kemikalier, sen ett visst antal minuter i nästa och där började bilden framträda på pappret, och sen ett visst antal minuter i tredje för att sedan få ligga under spolande vatten i några timmar.
Det var kul att få lära sig, men nej tack...
I B-kursen körde vi bara digitalt iaf så då kunde man experimentera lite mer vid fotograferandet, om bilden blev helt fel så var det ju bara att ta bort den. Men de flesta var så oseriösa på den kursen, och jag minns att jag flera gånger blev så fruktansvärt irriterad på att folk inte följde instruktionerna för övningarna...
- Men huvudet är ju inte beskuret.
- Nämen vaddå, bilden är ju fin ändå!
Som sagt så lärde man sig inte så mycket, jag tror inte heller att läraren var riktigt behörig, MEN det höll mitt fotointresse vid liv. Och gjorde att jag slutade tidigt på fredagarna...
SÅ, nu vet alla hur jag upplevde fotografikurserna i gymnasiet vilket inte alls var poängen, poängen var att jag är rädd att det bara blir en upprepning av det. Jag måste nog kolla på vilken nivå det ligger på.
Och bildbehandlingen, allt sånt kan man ju lära sig på nätet nu för tiden, så det går nog bort.
Sen kom jag till Språk, och det kändes också lite rätt sådär. Naturligtvist så hade de varken latin eller finska i just Växjö, men isländska hade de. Det har jag funderat på i flera år men jag har aldrig kommit till skott eftersom det bara är något jag vill lära mig för skojs skull och jag har inte kunnat avvara tid eller pengar på det, men om jag ändå kan gå kursen gratis och SKA gå en kurs så varför inte? Jag funderade också på franska. Jag läste det i högstadiet men hade noll intresse av det då. Men grunderna sitter ju kvar och det är himla irriterande att bara kunna grunderna i ett språk och känna att det man kan sakta försvinner från minnet. Dessutom är chansen hyffsad att jag får användning för det.
Det är ju Folkuniversitetet som "ska" vara seriösa, men när de har kurser som
"Facebook - en ny värld
Som deltagare på kursen öppnas en helt ny värld för dig!"
så börjar man ju fundera lite...
Fifan vad jag är bra på att fundera i text. Det här borde egentligen sparas i ett vanligt notepaddokument för det blev så långt. Jag har tråkigt...
Flytt-tradition.
Sådana är nu införskaffade.
Lägenheten är inte införskaffad än iofs, men jag tror det kommer gå vägen. Om vi så lätt kunde fått den förra som låg 10 m ifrån denna så varför skulle vi inte kunna få denna? Oavsett vilket så kommer det snart ligga nya sängkläder i en påse och vänta på att få användas.
Och omfg vad jag inte kan vänta på att få ha tvättpelare i lägenheten... Tvättdag idag, och även om tvättstugan ligger precis bredvid porten och är jättefräsch så är det ändå så drygt att man oftast behöver köra två-tre tvättar på en gång och springa upp och ner och kolla om det är färdigt eller inte...
Deviant jacka.
Eller inte.Men jag fick iaf min jacka idag, och det sitter sjukt bra. Alldeles lagom tjock, avtagbar luva och lagom många fickor.
Att jag ser så vriden ut på kortet är för att jag var tvungen att titta på displayen medans jag tog kortet, det där med att sikta mot spegeln i blindo är inget jag kan...
Jag är glad iaf, eftersom jag inte haft en mittemellanjacka på evigheter och istället kört varianten med flera lager tröjor.
Jag gick också tillbaks till Deviantart idag. Darnit, någon använder redan nicket Skallebank, så jag fick fortsätta använda mitt gamla.
Jag vet inte än om jag ska vara så aktiv där, det känns som att det fått en dragning mot bilddagboken nästan. Och Fotosidan och liknande känns för seriöst.
Men det finns fortfarande många otroligt talangfulla människor där, så det kan nog vara bra att glida omkring och inspireras.
Lampa.
Sen att det var ca 17 identiska delar som skulle typ PUSSLAS ihop utan något annat som höll ihop den var en
annan sak. Egentligen var det ju jättelogiskt men på något ställe fastnade vi och gav upp för dagen, dagen efter när man såg den på nytt igen förstod man ju det logiska. Att titta på instruktionspappret var ingen bra idé för man blev snabbt förvirrad. I efterhand, när jag hade tagit isär lampan så långt vi hade kommit och sen fixat ihop den igen på nolltid, kände jag mig så lagom korkad eftersom det som sagt var så logiskt så det var FÖR enkelt...Men den passar bra iaf. Lite för stor för just det sovrummet men den ska höjas, och jag är väldigt glad att jag köpte den. Den släpper igenom alldeles lagom mycket ljus.
Och jo jag kände att det var otroligt nödvändigt att berätta hela bakgrundshistorien om en lampa. ...
Färga saker.
Huvudsaken (eheheh) är väl iaf iofs (jag hatar att använda två sådana förkortningar i rad...) att jag faktiskt känner mig svarthårig, sen hur jag faktiskt ser ut är en annan sak. Fast det skulle ju vara trevligt att ha svart hår om man tittar sig i spegeln också.
Grejjen är att jag vill ha diskreta mörkröda slingor mitt i håret, i mellanhåret om man säger så, så att de inte riktigt syns om håret ligger rakt och fint men att de skymtar om man ruskar lite på håret. Och jag vet inte hur detta ska gå till, att göra slingor i överhåret utan att de kletar av sig på resten av håret hade jag nog fixat, men nu vet jag inte.
Så tips emottages. Om hur man gör det själv helst. Kanske med lite hjälp av en karl som av naturliga skäl inte kan något om sådant.
I sommar ska förhoppningsvist Caiza få gå lös på mitt hår, det ska bli skoj. För jag tänkte antagligen försöka mig på en frisyr faktiskt.
Jag fick arslet ur vagnen häromdagen och skulle färga ögonfransarna, eftersom jag ändå gjort det förut med relativt gott resultat. Men icke, det ville inte fästa. Så jag provade igen. Men icke.
Så jag tänkte prova lite på ögonbrynen. Jag gillar mina ögonbryn, jag gillar färgen på dem men de är liiite ljusa längst in vilket för att jag måste fylla i med penna, och de är dessutom rätt glesa.
Så jag hade på "aktivatorn", väntade två minuter och hade inga större förhoppningar när jag duttade på färgen. Swoosh, så hade jag plötsligt en VÄLDIGT brun fläck där jag hade duttat på färgen. Så jag fick panik och suddade bort det som gick med tops och kletade på färgen på hela ögonbrynen. Första dagen såg det ut som att jag hade halkat med en brun kajalpenna på en liten bit av ögonbrynet typ, inte utanför men på den delen där de är lite ljusare. Men nu ser det nice ut. Jag ska nog fortsätta med det.
Däremot så har jag bestämt mig för att färga fransarna på salong hädanefter, det blir nog bäst så. Jag har så ljusa fransar så de knappt syns (ja som på bilden) vilket ser helknäppt ut när jag har svart hår, så det vore skönt att ha lite färg bara. Jag orkar sällan ens kleta på maskara, men jag tycker jag ser mycket friskare och piggare ut med bara lite färg för jag ser verkligen trött ut annars.Men det kommer kännas pinsamt. Jag har aldrig gjort något sådant förut, jag har ffs bara varit på ett riktigt besök på en salong en gång i mitt liv... Eller två iofs om man räknar när jag gjorde hål i örat. Eller tre förresten, jag tog hål i öronen när jag var väldigt liten men då minns jag inte ens om det var på en salong.
Aja, jag tror jag tänker vänta på att nån tjejkompis kommer och hälsa på eller tills jag känner någon såpass bra här så jag kan släpa med den.
I'm such a non girlie girl. Vilket är roligt för två av mina närmaste vänner är riktiga girlie-girls som kan mycket om sånt, men de är ju så långt borta.
Jag dog lite när posten kom idag.
Innan jag hann läsa vilken klass de syftade på försökte jag gissa men det var tamefan omöjligt för jag kunde inte komma på någon av mina tidigare klasser som ens skulle kunna tänka sig att vilja samlas igen...
Det var från högstadiet iaf.
Haha, jag garvar på mig...
500 spänn ska de ha för att ha skiten på STADSKÄLLAREN i Arboga. Jag vette fan om jag ens skulle åka och träffa klassen lite snabbt i Arboga öht om de ens betalade mig 500:-... Visst finns det några som det skulle vara kul att träffa igen, men hela grejjen är bara så överdriven.
Och jag vill inte åka till Arboga. T om de som är inflyttade säger att den hålan är värre än andra.
Och Stadskällaren är så tattigt... Jag gillar inte fancy ställen alls, herregud Snövit var stammisstället i Sthlm och Dovas var man också på en hel del, men på Stadskällaren känns hela stället som en stor återträff, man känner alla man springer på.
Jag träffade en gammal klasskompis när jag bodde där sist, och vi skojade lite om det, han sa att han funderade på att dra ihop en sån återträff på skoj och se vad som hände. För vår klass var inte kända för att ha nån sammanhållning direkt...
Och faktiskt inget ont menat, men jag förstår faktiskt inte hur folk kan bo kvar där. Visst är det kanske fina områden på landet runtomkring, och det ligger ju bra till geografiskt sätt, men hur folk kan trivas i den staden? Det var sorgligt när jag bodde där senast och sprang in i folk man kände innan, och hörde saker i stil med "Äh, vad ska jag annars göra, jag är ju uppvuxen här så jag kan lika gärna bo kvar. Jag hatar stan, men vafan. Jag känner inte till något annat".
Men det kunde varit värre, jag hade antagligen dött av skrattkramper om brevet hade gällt klassen från gymnasiet.
Ja godmorgon.
- Hej, det är Lotta från blablablas kommun här, vi hade ju ett möte planerat hemma hos dig kl 16.30?
*nyvakna Skallebank försöker tänka men det börjar lukta bränt*
- Jaa, just ja.
- Jo jag undrade om vi kunde ta det 15.30 istället, det är nämligen lite körigt här.
- Det ska nog gå bra, jag ska bara kolla kalendern (visst har jag en kalender men att jag skulle ha något mer än en sak inbokad på samma dag är osannolikt och jag visste att jag inte hade något inbokat den dagen) Javisst, det blir jättebra.
- Vad bra, då ses vi då, hej!
Nej vi hade inte alls avtalat ett möte då. För någon månad sen ringde hon och frågade om hon kunde ringa tillbaks måndagen efter, måndagen vi skulle ha mötet, för det var någon sjuk och hon visste inte om personen skulle vara frisk tills dess. Hon ringde på måndagen, personen var sjuk ergo inget möte, och hon skulle ringa upp igen. Jag missade ett samtal från henne, sen dess har det inte hänt något. Jag har oerhört bra koll på vilka som ska komma på besök och vad jag ska göra, dels pga att det hela med ordning och rutiner är en del av mig som jag inte riktigt kan (eller vill knappt) få bort, och dels pga att jag är så otroligt glömsk så jag måste ha en kalender.
Men jag orkade inte ifrågasätta nånting under samtalet eftersom jag var nyvaken.
Ska ringa dem efter deras lunchrast iaf, och fråga om det verkligen är nödvändigt att de kommer hit eftersom jag planerar att lämna denna kommun snarast... Och med lite tur sker det om tre månader. Det känns som att jag har en thing för att flytta när det närmar sig min födelsedag, och vad kan vara en bättre födelsedagspresent än att flytta till ett bättre ställe?
Och de BEHÖVER inte komma hit. Jag ville ta del av en rättighet för att få ett tandvårdskort, och blev påprackad en massa annat. Jag vill inte ha dem här, och det finns folk som behöver dem bättre. Bara för att jag satt och sa att jag hade svårt för en del saker, svårt för att veta vad "lagom" är så tycker de att de ska komma hit helst varje vecka och berätta det. När jag ifrågasatte om detta "lagom" ändrade sig från vecka till vecka och varför de skulle behöva komma så ofta isåfall så ändrade det till varannan vecka, men då undrade jag om "lagom" ändrade sig varannan vecka, osv. De förstod inte vart jag ville komma.
Men jag har mitt tandvårdskort iaf. Som Erik sa, nu måste jag bara boka en tid också... Det idiotiska är att jag har en onaturlig (och naturlig eftersom de ingår i min medicinering) tolerans mot benso och de flesta sorter fungerar inte sederande på samma sätt som för andra, så jag vill ju helst att de söver ner mig... Fast Midazolan har jag alltid velat prova och det får man ju hos tandläkaren, och det lär vara min enda chans att få prova det eftersom jag är en duktig flicka och inte provar sånt på egen hand. Lustgas har jag också funderat över om de kan använda, men jag vill nog se hur det ser ut när det används i det syftet först. Det enda jag tänker på när jag hör ordet är en viss bekants ansikte framför mig, när han inhalerar lustgas och hans leende verkligen når från öra till öra och han var i sin egen värld i några minuter. Jag fattade aldrig grejjen med det...
Den förbannade CDn...
Men det var för kallt, och jag glömde för mycket.
På Clas Ohlsons hade de EN svart CD-spelare. Vart då? Längst in. Så jag plockade fram alla de andra och ställde på golvet, och tog min svarta.
Gick mot Erik.
Åkte hem och kollade in alla köp.
Volymknappen satt på BAKSIDAN. Där satt också OFFknappen.
Och displayen? Jag vet inte exakt vilket av kärnkraftverken som gav ström åt det men blått lyser det iaf.Jag trodde att det vara var jag som var känslig för ljuset, men Erik sa faktiskt att den lös upp hela rummet... Fick dock ingen bättre bild på den än såhär.
Ska lösa det lite permanentare sen.
Det var iaf sååå himla mysigt i Växjö. På vägen hem kom jag verkligen fram till hur dum jag varit som tyckt att vi tackat nej till lägenheten. Så dum och korkad och värdelös.
Tro fan att de har en precis likafan bara snäppet bättre placering ute nu!
Men vi ska fundera och tänka på den. Jag ska inte bli för uppspelt.
Växjö själv.
Men det kommer gå bra, det centrumet är bra uppbyggt och det finns två gallerior.
Det som kan gå mindre bra är att jag typ kanske skulle vilja köpa nåt lixom... Och jag ska inte riktigt lixom köpa något.
Förutom en hdmikabel och en cdspelare. Och hårinpackning.
CD-spelare måste jag köpa eftersom jag är i stort sett beroende av den vissa gånger när jag ska somna. Den jag har nu börjat högtalarna pajja på så ibland hör man inte ens vad det är för låt. Och det är inte riktigt acceptabelt.
Jag skulle bra gärna vilja köpa en väska med. En alldeles vanlig övernattningsväska, eftersom den jag har är för liten för att få plats med mer än ett ombyte ca. Jag har iofs en annan men jag skojar inte när jag säger att den är 15 år gammal och inte borde få leva längre.
Det ska bli skönt att bara få gå omkring lite. Dessutom så vill jag gärna inbilla mig att jag kan tänka som så att inga saker behövs köpas förrän vi flyttat till en ny lägenhet. För saker som passar här kanske inte passar där och då är det ju onödigt.
Vad som antagligen blir så skönt när vi flyttat också är att man inte behöver känna "Åh, köpa köpa KÖPA!" så fort man hamnar i ett centrum, jag behöver inte utnyttja tillfället bara för att man inte är där så ofta. Då kommer jag kunna gå dit varje dag och jag vet av erfarenhet att jag reagerar annorlunda då.
Annars så håller jag just nu på att dööö av tristess...
Oh just ja, jag ska köpa en fjärrutlösare idag med! :D Det är precis vad det låter, man kopplar den till kameran så kan man ställa sig en bit bort, ställa in fokus på riktigt, och trycka av. Det är så drygt att fokusera med en vanlig självutlösare.
Men ska vi tävla eller...
Eller när mina egna kommentarer till någons inlägg nästan blir längre än inlägget.
Det är ju nästan genant.
Men jag antar att det oftast så är att jag inte vill bli missförstådd, och om ett inlägg jag kommenterar är väldigt viktigt så är det desto viktigare för mig att inte bli missförstådd. Då antar jag att det hellre får bli en lång kommentar.
Somehow I'm Neither Here Nor There
