Här hade jag egentligen skrivit en lång utläggning om hur jag reagerar på vissa ljus och väderskiftningar. Men det blev alldeles för långt och ingående så jag nöjer mig med att säga att vädret är skitjobbigt idag.
Jag hade fixat tvätt, och det var soligt med några få moln, men när jag kom innanför dörren så blev det jättemörkt, så jag nästan började undra om jag höll på att svimma eller nåt. Men det visade sig att det bara var så att på norra sidan av huset var himlen nästan svart, och på södra var det nästan molnfritt. Det kändes rätt sjukt. Synd bara att jag inte hann ta en bild på södra sidan.

 

Kollade precis på det avsnittet av Nurse Jackie.
Om jag någonsin får cancer eller liknande som ställer till det rejält så skulle jag inte ha några som helst problem att röka gräs om det hjälpte mig att må normalt. Nu tappar många hakan men jag skulle antagligen välja det över Oxy och liknande. Klart man mår bättre om smärtan försvinner, men om det finns ett sätt som (dessutom lindrar smärtan) gör att man faktiskt kan känna att man LEVER, att man har aptit och har lust att göra saker, så känns det som ett bättre alternativ.
Och jag står fast vid att jag inte gillar gräs, men är man i den situationen tänker man nog om.
I 13 stater i USA kan man ju få det på recept, och då är det ju läkemedelsindustrin (eller något liknande) som odlat fram det själva och då är det ju mycket mer kontrollerat.
Jag såg en dokumentär för ett tag sedan, om en dam som var strax över 50 och bodde på en gård nånstans i USA, med sin man. Hon hade cancer av något slag, och hade genomgått kemoterapi och provat många sorters läkemedel men allt hade haft för många biverkningar för att det var värt det. En släkting bakade en kaka som i just Nurse Jackie, och berättade att det var marijuana i den, och bad damen ge det ett försök. Det lät rätt roligt när de berättade det, en konservativ bondefru som ska prova marijuana... Det hade tagit ett tag innan hon gick med på det, och hon beskrev det som att livsviljan kom tillbaks. Hon kände sig inte hög, hon kände sig som sitt gamla jag, och när livsviljan kommer tillbaks så överlever man ju oftast längre. Det låter nästan som antideppressiva medel (de som faktiskt funkar för en del), man vaknar till liv igen och upptäcker att det faktiskt finns massa saker man vill göra och ORKAR göra.
Och meningen är ju detsamma som med antidepp, det är inte meningen att man ska bli hög, det ska dämpa de symptomen som gör att man inte kan leva ett normalt liv, inget mer.
Hon fick det utskrivet på recept en tid senare men kallade fortfarande alla som tog illegala droger för "darn junkies" :P

Inte för att jag planerar att få cancer, men just sayin'. Om jag mot all förmodan hamnar i en liknande situation skulle jag skita i lagarna och göra det som passade mig och mina anhöriga bäst.
Det är ju inte så att Svea Rikes lagar är definitionen av RÄTT.

Jag tyckte bara att Jackie handlade klockrent.
Och man får för sig att skriva om så roliga saker när man har tråkigt...

http://www.odiumclothing.net/media/0_2218.jpg

Det var inte kärlek vid första ögonkastet eftersom jag sett den innan och fluffet gjorde att jag inte ens tittade närmare på den.
Sen såg jag en auktion på Tradera häromdagen på just den, och tänkte "w00t, nice, vill ha!", men eftersom jag EGENTLIGEN har en jacka (som iofs har för små fickor för t om min plånbok) så bjöd jag inte så högt så jag förlorade den. Ingen större skada skedd tänkte jag, jackan var ändå egentligen en storlek för liten.
Dagen efter gick jag in på Odium för att jämföra en sak med en annan sak och bara liXoM råkade hamna bland jackorna, och där var den...
Den har i stort sett allt jag vill ha; många fickor, spännen i sidorna så man kan bestämma hur den ska sitta, lagom lång och jag tror bestämt att jag sett på en bild att det är tumhål på den vilket är sjukt nice. PLUS att man uppenbarligen kan ha den både sommar och vinter.
Men 869:- för en jacka, det är antagligen mer än vad jag betalat sammanlagt för ALLA mina jackor jag någonsin ägt, utan överdrift.
Om någon ser massa skitsaker på Tradera så är det bara jag som försöker sälja av saker så jag kan köpa den utan dåligt samvete... Funderar på att sätta upp en fond så att Skallebank slipper gå utan jacka också. Den jag köpte senast (på Tradera, för typ en tjuga) FUNKAR ju, men som sagt, den har för små fickor, jag måste få plats med min plånbok åtminstone... Och jag tänkte ju faktiskt köpa en vinterjacka eftersom den jag har nu är för kort, fattar inte varför de gör vinterjackor så korta...
Gimme...

Två månader efter att man fixat lägenhet i Växjö ringer en privat hyresvärd två gånger inom loppet av en vecka och säger att de har en lägenhet att erbjuda. Himla trevliga var de, de hade tydligen missat att anteckna att jag redan hade en lägenhet första gången de ringde, så de bad så hemskt mycket om ursäkt nu.

Erik fick f.ö ett samtal med vår blivande vaktmästare häromdagen.
Haha, jag tyckte synd om honom, eftersom det visade sig att det inte var jag som överdrev när jag berättade hur han var att prata med i telefon...
Jätteförvirrad? Check.
Noll koll på saker? Check.
Börjar skratta flera gånger mitt i pga ingenting? Check.
Han hade tydligen inte hittat några papper på att lägenheten var besiktad och det hade varit osäkert om vi skulle få omtapetserat, yadayada. Grejjen är bara att jag gått igenom besiktningsprotokollet via telefon med både honom och själva bobutiken. Jag tror dessutom att han ibland pratar om en helt annan lägenhet... Han frågade nämligen vem som stod på kontraktet, och jag sa ju att det var Erik, men då hittade han inget vilket inte var så konstigt eftersom det är en annan som fortfarande står på kontraktet. Då frågade han vilket lägenhetsnummer det var, jag svarade det om stod på kontraktet, varpå han säger "Aaah ja det måste ju vara nummer *något helt annat än det jag sa*"...
Jag måste ringa bobutiken och kolla läget, jag nojjar sönder när jag inte vet vad som händer...

Fick ett ryck och började rensa saker igen, ville börja packa men jag kommer inte på vad jag kan packa än. Det är iofs ett rätt bra tecken, det innebär kanske att jag inte har så många onödiga saker. Eftersom det känns som att det mesta behövs hela tiden. Jag tänkte packa ner cdskivorna, men den senaste tiden känns det som att jag behövt något där nästan varje dag.
Idag blev det Hellacopters av någon anledning, har haft massa låtar av dem i huvudet de senaste dagarna men har inte orkat ta en skiva och sätta i datorn/stereon...
Nä, jag är inte lat.
Slängde några gamla kassettband också... Fast sen plockade jag bort dem från "slängahögen". Jag vet nog vad två av dem innehåller, men det tredje är jag osäker på. Det ena är ett med bara Alice Cooper, och ett annat med random reggae och jag har noll koll på vilka band det är. Alla de ska nog slängas sen ändå, vill bara lyssna. De har faktiskt kommit till användning under 2000-talet, en gång åkte vi till SRF med en bil som visade sig ha en kassettspelare och ingen cdspelare, och eftersom jag var den enda som fortfarande hade kvar kassettband fick ju jag bestämma musiken!

Anyways så väcker Hellacopters gamla hederliga minnen.

Jag medger att jag kanske kollat lite för mycket på Friday Night Lights. Men det väckte bara en gammal dröm till liv, att få prova på att spela amerikansk fotboll. Jag var helinne på det när jag var yngre, jag tyckte det verkade helt fantastiskt att det fanns spelare vars enda uppgift var att tackla folk i stort sett. Och jo, jag ÄR rätt skör och vek, men så är jag åas totalt otränad, och de har ju massa skydd. Fast jag har ändå fysiken emot mig, jag är väldigt kort med korta ben så därför känns runing back rätt uteslutet, så jag vet inte på vilken position jag skulle passa.
Jag säger som Tim Riggins; "I just like to hit people."

Jag är en sån som har svårt för att slänga saker. Förut kunde jag spara på kartongbitar för att de hade en viss betydelse för mig. Men jag har tränat bort det rätt mycket och nu tycker jag att jag har rätt lätt för att rensa bland mina prylar.
Jag behöver t ex inte två halvfungerande backupmobiler.
Jag behöver inte en engångsregnponcho som inköptes på Arvika för 10:-.
Jag behöver inte de konstiga solbrillorna med lila glas som jag aldrig använt.
Jag behöver inte plånboken jag fick när jag var sex år. Den har legat i en kartong det senaste decenniet, jag har bara inte kunnat förmå mig att slänga den. Det är massa klistermärken på den för att täcka ställena färgen flagnat på, på ena sidan täcks faktiskt hela plånboken av ett enda stort klistermärke för att hålla ihop den... Jag försöker slänga den nu. Jag hade lagt den i "slänga"-högen, men sen hamnade den i en garderob av någon anledning... Får se hur det går med det...
Jag behöver inte en australiensk tiodollarssedel.
Jag behöver inte ett minneskort på 32mb.

Det är inte ens saker som kan "vara bra att ha". Så nu har jag rensat bort en hel kartong, om än en liten sådan. Det känns bra. Jag ska fortsätta strax, med lite böcker och sånt.

Fördelen med att bo i en sån här liten by är att man slipper ungar som plingar på dörren och tigger godis. På MIN tid så målade vi iaf påskkort, plingade på, räckte fram kortet och sade "Glad påsk!" och HOPPADES på godis, inte bara stod där och sa "Glad påsk" och sträckte fram påsen.
Mitt påskägg är f.ö nästan slut :(

Eriks mor frågade om vi hade börjat packa än, jag tar det lite som ett tecken på att det är ok att börja packa. Lite iaf. Jag ska iaf rensa ur lite saker idag. Det finns en hel del saker som inte behöver följa med i flytten.
Jag övar på att inte jämföra mig med Erik. Jag är lite avundsjuk på att han lyckas ha så lite prylar medan jag har sjukt mycket. Kartonger i klädkammaren som innehåller småprylar, prydnadssaker som egentligen inte behövs, såna saker. Men som sagt, jag försöker öva på att inte jämföra oss två, för det går helt enkelt inte.
Jag är för materialistisk helt enkelt.

Det mesta pappersarbetet är fixat nu iaf, och det är sjukt skönt.

"Aprilskämten haglar i lokaltidningarna (Men inte i Aftonbladet.)" står det i Aftonbladet. Är det ett av deras aprilskämt? Hur vet man säkert?
Jag hatar den här dagen. Jag hatar practical jokes och dumma skämt öht. Speciellt när det skämtas bara för att det ska skämtas just den dagen. Det leder till att jag verkligen inte litar på något alls.
Ok, det med nylonstrumpan över TVn var sjukt kul, men bara för att så många faktiskt provade det.

Jag borde verkligen gå ut och gå en sväng. Men jag orkar verkligen inte. Men jag borde verkligen.

Det finns en del inlägg på FB som man känner igen sig i ändå;
"Sitter jag intte med datorn så blir jag knäpp... har huvudet fullt med massa bajs som snurrar runt med världens fart... tyvärr så kan jag inte bara springa ut på närmaste åker och gödsla med skiten utan skiten stannar bestämt kvar uppe i skallen på mig... någon som vill se på runtflygande bajs?"

Haha, vi blev stoppade av polisen igår förresten...
Det finns ett ställe utanför Växjö där de står rätt ofta faktiskt, och nu var det våran tur att bli invinkade för rutinkontroll.
Jag blev som vanligt SKITNERVÖS och hundra tankar flög genom huvudet.
"SHIT, vi har ju påsar från systemet där bak! Men vafan gör det, det är ju inget olagligt med det..."
"Jag har ju en mugg från McDonalds i knät, tänk om de tror att det är alkohol i den! Men vafan, det här är inte USA, man får säkert ha en öppen behållare med alkohol i bilen och dessutom är det faktiskt bara cola i den..."
"Tänk om de typ ska testa mig! Men det kan de ju göra, jag har inget olagligt i kroppen..."
"De ser säkert att jag är nervös och tycker att det är misstänksamt, hjälp de kommer förhöra mig!"
Nä, jag har inte kollat för mycket på Cops...
Samtidigt gick en polis med en stor tag med texten "BILINSPEKTÖR" runt bilen två gånger och granskade den, det gjorde mig ännu mer nervös för han såg så bister ut.
Det blev inte bättre av att paret i bilen framför oss fick kliva ut båda två, och polisen där stod och antecknade en massa.
De kvinnliga poliserna såg vänliga ut, men ALLA de manliga såg så himla bistra och buttra ut.
Och geez, de hade inte sparat in på något... Två piketbussar och några vanliga polisbilar, och jag hann inte ens räkna hur många poliser det var där.

Jag vet inte varför jag alltid blir så sjukt nervös när jag ser poliser, det har alltid varit så. Och då har jag ändå mestadels bra erfarenheter av dem, de tillfällen då jag varit i kontakt med dem har de varit proffessionella och vänliga. Det är väl antagligen för att man vet att om de vill så kan de vara hur sviniga som helst och antagligen komma undan med det, de har makt helt enkelt.
En gång blev jag och min mor stoppade, och båda vi är likadana, sådär så ens första instinkt är att säga "Jag har inte gjort nåt, det var inte jag, JAG ÄR OSKYLDIG!", men de ville bara kolla så vi hade bilbälten på oss...

Satt uppe och drack öl och såg på Friday Night Lights tills nån gång efter 2, tog ett bra tag innan jag somnade sen också, men det var ingen fara, jag behövde inte vakna tidigt idag.
Om det inte vore för att den blivande vaktmästaren fick för sig att ringa 7.30 när han hade läst mitt mail.
Visst, skitbra att han hann läsa det och att han ringde upp, men 7.30?!
Han är verkligen skitjobbig att prata i telefon med, antagligen den jobbigaste jag någonsin pratat med för man bara... man når inte riktigt fram till honom. Det känns som att han sitter och gör hundra andra saker under tiden eller nåt, men jag tror inte att han gör det, han är bara för förvirrad. Han tänker högt också vilket i sin tur gör mig förvirrad...
Men det blir som vi vill. Iallafall. Det är huvudsaken.
Erik kom hem med GIGANTISKA tapetpärmar igår, och oh vad kul det var... Jag älskar verkligen tapeter. Ett tag innan dess tröttnade jag och hade sån lust att bara välja nåt från hyresvärdens egna pärmar, men jag är glad att den känslan gick över. Jag skulle kunna sitta och bläddra i de där riktiga pärmarna som man läser en bok...
Jag hittade snabbt två-tre nyanser som såg precis ut som jag tänkt mig, och det blev till slut den mörkare varianten. En mörkt lilagrå fondvägg, och vita väggar till det. Egentligen skulle jag vilja ha en lite "mjukare" vit färg (äggskal?), men jag vill inte chansa på att det skulle se knasigt ut så vitvita blev det. Och ja, Erik fick vara med och välja. Han har inte riktigt samma intresse av tapeter som mig (läs: han bryr sig nästan inte alls och för mig är det oerhört viktigt), så jag är glad att han kunde välja nyansen på fondväggen så lätt.
Det är första gången på flera år jag inte har gröna väggar i sovrummet, så det blir spännande. Jag hittade ett par grönaktiga som var fina, men väggen mitt emot fondväggen består av garderober med vita dörrar och alla fattar ju att det inte riktigt skulle funka med gröna väggar då. ... Nämen jag har velat prova den här fondväggen ett bra tag nu.
Vi får ju stå för tapeterna, men det är en kostnad jag kan leva med, huvudsaken är att sovrummet blir trivsamt och att vi slipper tapetsera själva. Alla hyresvärdens tapeter var sådär flammiga, och jag ville verkligen inte ha det i sovrummet, men de vi valde nu är... icke-flammiga.
Hoppas det går smidigt på måndag bara, när vi ska lämna in papprena.

Den senaste tiden har jag haft svårt att rensa tankarna. Det är iofs aldrig lätt för mig eller för någon kan jag tänka mig, men ofta så brukar jag kunna tvinga mig själv att se över det hela logiskt och sluta tänka/oroa mig för vissa saker.
Det går inte nu. Det bara läggs på hög i hjärnan, ALLT. Hjärnan registrerar allt som händer men inget rensas bort. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Det känns som en dator som inte formaterats på länge, en dator som är så full med skit och onödiga saker så den går jättelångsamt.
Istället blir jag sort of handlingsförlamad. Insiderskämt nu, MEN JAG FÅR VARA SÅN, JAG HAR ADD!
Nämen det är faktiskt väldigt vanligt... Och nä, jag vet egentligen inte om jag har ADD ens.
Med så många saker att göra och många beslut att fatta och dessutom med en hjärna som spunnit ur kontroll, så reagerar jag uppenbarligen med att inte kunna fatta några beslut alls.
Jag vet att jag normalt sett oroar mig alldeles för mycket, men jag brukar kunna hantera det, jag brukar kunna ta åt mig av andras råd och därigenom minska oron, men nu är liXoM datorn lösenordsskyddad och jag kan inte lösenordet så jag kommer åt att formatera.

Igår kom det t ex nån från Hyresgästföreningen. Med en riktig säljartaktik, jag hatar sånt...
- Jo jag har sett er information på internet så jag vet en del om er.
- Men ska jag skriva upp dig då?
- Nej jag ska titta vidare och fundera.
*två minuter senare*
- Men då skriver jag upp dig då?
...
Folk i allmänhet har verkligen svårt att förstå ordet "Nej.".
Jag kan f.ö tänka mig att jag såg rätt kul ut. Totalfettigt hår, allmänt skabbig, stor urtvättad Emperortröja, mjukisbrallor och ett par för stora raggsockar. Men det orkade jag inte tänka på, jag hoppades t om att han skulle känna svettlukten så han skulle försvinna.
Och hela den grejjen lades ju på högen, ska jag gå med där eller inte, blabla... Kan inte släppa det, sitter konstant och funderar på om jag ska gå med där eller inte, tillsammans med allt annat.
Det går inte att koppla bort.
Skrev världens mail till vår blivande områdesansvariga, om tapetalternativ. Orkar inte ringa, och det var ändå så mycket så ett mail kändes mer passande. Jag skrev att jag kunde ringa imorgon om han inte hade hört av sig.
Jag frågade Erik om han kunde ta med sig tapetpärmar hem från jobbet (eftersom de säljer tapeter och färg, oh yes, helt... ovärderligt), eftersom han jobbar tills de stänger och öppnar imorrn tror jag.
- Jo. Men vi har ju typ 20 st.
Och jag tänkte genast "Woah, MASSA att välja från!" innan jag snabbt kom på att han inte kunde släpa med sig alla hem. Men jag skrev ner de intressanta, och de kom från två kollektioner så hoppas de har det uppdelat kollektionsvis så det inte blir så många pärmar.
Det är lyx det dära... att han jobbar där.

Jag har börjat spela WoW igen, skitbra timing med min oförmåga att fatta beslut, haha... Vilken gubbe man ska satsa på, vilken gear jag ska satsa på, det är så mycket nytt nu när jag inte spelat på ett tag också.
Men det var härligt att vara i guildchatten igen. Nice with some friendly faces typ.
Nu har jag någonting att göra på dagarna iaf, även om det inte känts så lockande att börja igen så har jag ändå något att göra.
Och det är skönt att pvpa med locken även om jag inte har gear, det är skönt att springa runt och kasta dots omkring sig och bara veta att det är irriterande för folk även om de inte dör.

Tapeter. Sovrummet. Panik.
Vi var och hämtade tapetpärmar igår, jag blev glad när hon gav oss två stycken och tänkte att detta skulle bli hur skoj som helst. Jag älskar såna.
Erik fick hålla i dem i några sekunder innan jag bläddrade igenom dem för att leta efter gröna tapeter. Och jag fick seriöst panik, det fanns ju knappt några!
Kollade igenom dem noggrant sen när vi hade kommit hem, men icke... De gröna som fanns skulle verkligen inte funka. Så jag var ju tvungen att tänka outside my box, jag hade ju trots allt en reservplan eftersom den områdesansvariga faktiskt hade sagt att de godkände fondväggar. Men då var det vita tapeter som var problemet... Hur kan de inte ha alldeles vanliga vita tapeter? Det fanns hur många varianter som helst med konstiga, glansiga tryck på, men bara EN som skulle kunna klassas som en enkel vit.
Och den färgen jag hade tänkt som fondvägg fanns ju inte riktigt med... Det fanns en liknande, men frågan är om jag vill ha en liknande i ett sovrum som man ska ha i flera år.
Man får inte måla på tapeterna heller. Men både jag och Erik tror att det redan var målat i sovrummet, så börjar fundera på om det inte är lika bra att jag målar där själv... Eller kollar på om vi kan köpa tapeterna och de gör jobbet.
Jag känner mig på rätt god fot med vaktmästaren, jag tror jag sa något som han tog som beröm (men jag kan inte för mitt liv komma på vad...) så han skrattade och sa att det var trevligt att någon sa något positivt istället för att bara skälla på honom. Det kanske är därför vi kunde få nya tapeter i vardagsrummet också, trots att det inte var dags... Iallafall så ska jag nog höra med honom om de kan göra så med tapeterna.
Jag vet att jag måste öva på att vara så petnoga med allt, men när det gäller väggar så vill jag inte "nöja" mig, det är såpass viktigt. Åtminstone sovrumsväggarna.

Det blev ingen all nighter, det slutade med att jag bara inte ville vara vaken, så jag somnade nån gång framåt morgonen och gick upp vid 9. Kunde inte komma på varför kaffebryggaren inte gick igång, och insåg att jag hade glömt vattnet. Höll på att hälla kaffet i ett glas istället för i muggen. Jag önskar jag vore en sån som kunde gå upp och bara vara trött, men jag fungerar verkligen inte när jag är trött.
Haha, nu blev jag förvirrad, min hemläxa av arbetsterapeuten består nämligen av att skriva dagbok under veckan, lite vad jag gjort, hur jag mått och sovit, och jag skrev precis i den. Texten där är väldigt annorlunda mot den här så det kändes konstigt att hoppa tillbaks hit nu. Jag glömde vad jag skulle skriva här >_<
Ja iallafall, så somnade jag framför TVn igår, kunde verkligen inte hålla ögonen öppna trots att Jurassic Park gick på TV. Så sköööönt! Älskar när det händer, eller ja, jag älskar inte att missa bra filmer på TV, men jag älskar att somna av att jag är trött.
Lika bra det, nu kan jag se filmen tillsammans med Erik istället.
F.ö såg vi (jag, Erik hade inget större val eftersom jag drog en ninjafrågning när han kom hem från jobbet och maten var framdukad och filmen laddad; "Hej vill du se New Moon? Vad bra!" *trycker på play*) New Moon igår. Jag gillade inte riktigt ettan, men efter att ha sett den två gånger tyckte jag ändå att den var rätt ok, och sen såg jag trailern till tvåan och började gå och vänta. Men den var inte bra alls. Jag hatar Bellas karaktär, det är på snudd så jag inte tål henne. Det beror nog lite på att Kristen Stewart har gjort många karaktärer som liknar henne, när hon ser sådär obekväm och nervös ut och jag hatar det.
Sen såg vi Below. Comme ci, comme ca är verkligen ett uttryck som passar för den. Det är f.ö ett jävligt bra uttryck som jag haft i skallen ett tag. Det betyder väl något i stil med bättre än inget, men inte sådär riktigt bra. typ.
Sen såg jag Kaw. Den var sämre.
Men hey, jag hade något att göra, Voddler har inte det bästa utbudet just nu men det är gratis. För det mesta.

Nu ska jag antagligen färdigställa min bloggdesign. Den blir grön. Den ser för jävlig ut på Eriks skärm, men jag vill tro att det är för att hans inställningar är... fel, enligt mig.

Igår kramade jag toastolen varvat med kvidande i sängen för att det verligen var mest synd om mig i hela världen i några timmar, innan min kropp slutade motarbeta mig och lät mig få upp det som gjorde att jag mådde så illa.

Natten var inte så kul heller, svårt att sova och på gränsen till samma illmående vilket gjorde att jag efter fyra timmar tog sömntabletter trots att jag verkligen inte borde, men de fungerade iaf.
Stängde av väckningen på mobilen och sov till 11.30 ca. Drömde att jag skulle kolla på porr men att jag var för trött för att hålla ögonen öppna. Kändes som en rätt sjuk dröm även för att vara mig, att verkligen kämpa för att hålla ögonen öppna så man kan kolla på porr.

Nu känner jag mig skitpigg och rastlös, men har ingenstans att göra av rastlösheten.
Ska städa lite.
Sen pilla med bilder tror jag.
Jag har en fotoidé. Men orkar inte göra något åt den just nu.

Jag har haft en låt på hjärnan i två dagar nu, fattar inte varför det dröjde så länge innan jag lyssnade på den för jag vet ju att om jag lyssnar på den några timmar så försvinner den.
Älskar hennes röst, och det finns två versioner av den här låten men detta är min favorit.

Nny in my heart. Denna här är lite av en ny favorit. Och denna:

 

(c) Jhonen Vasquez antar jag.

Åh vad jag hatar dem.
Därför är det så retligt att min handläggare verkar rätt bra. Förstående och omtänksam, men hon kan ju inte kringå reglerna för det. Dock gav hon mig några tips inför ansökan om bostadstillägg. Att jag t ex skulle tillägga att jag inte har något med bilen att göra, vilket är självklart eftersom jag inte har körkort. Och att Erik får så långt till jobbet och att det naturligtvist kommer påverka ekonomin. Hon sa att hon inte kunde lova något, men att det var värt att försöka.
En handläggare på Försäkringskassan som tipsar en om hur man har en större chans att få mer pengar, någon som ens hört talas om det?
Och hon ringer inte upp och slött säger "Ja jag hörde att du ville prata med mig, vad vill du? Ja, gör sådär. Hej då", utan hon tar sin tid, idag var det faktiskt jag som efter 25 minuter (där också, seriöst, vem har nånsin pratat med en handläggare där så länge när det inte ens varit ett akut ärende?!) försiktigt försökte avsluta samtalet.
Hon skulle ta kontakt med arbetsterapeuten och prata ihop sig, eftersom jag sade att arbetsterapeuten hade föreslagit det. Hon är så noggrand med att fråga mig om det är ok att hon gör saker, och fråga mig hur jag vill gå tillväga.
SERIÖST, är jag med i dolda kameran eller nåt?
Vad kommer härnäst, bra uppföljning inom vården? Att CSN behandlar människor humanare?

Erik hade med sig flyttlådor hem idag. De står där och ropar "Packa mig, PACKA MIG!", men jag ska inte packa något än... Får inte. Ska inte. Inte förräns det är två veckor kvar tills flytten.

Har jag sagt det?
Det ska bli så jävla skönt att flytta.
Skulle ner till apoteket nyss, självklart sprang man på granntanten. Jag ansträngde mig verkligen för att komma iväg snabbt, jag stannade inte ens utan sa att jag hade bråttom, men hon hann ändå säga att hon hade en infektion i örat och att hon var på väg till vårdcentralen.
Och apoteket här är ju numera helstängt på lördagar också, så lunchstängt, korta öppetider, helstängt på helgerna och liiitet sortiment.
Jag såg nu att det kommer ligga ett "vanligt" apotek rätt nära oss sen, och där kan man ju beställa över internet och sen gå och hämta när det väl kommit in, om de inte har medicinen inne. Och det är verkligen skönt, för det är alltid saker som måste beställas och det känns så onödigt att behöva gå till apoteket för det.
Om det verkligen är bråttom så ligger centrallasarettet på cykelavstånd och de har det mesta.
En cykel ska f.ö införskaffas rätt snabbt efter flytten. Jag hade inte tänkt på det förräns i söndags när Eriks mor sa (mest för sig själv egentligen) att det nog var dags att skaffa en cykel till mig då. Undrar om det blir en sån i inflyttningspresent, hon såg finurlig ut...
"Säg till om ni inte vill ha hjälp med flyttstädningen" sa Eriks far (det tog ett tag innan jag fattade vad han menade...), och hans mor sa att jo de skulle ju hjälpa till och städa.
Då blev jag sådär rörd igen, att man inte ens behöver fråga. Det känns iofs inte som att vi borde behöva så mycket hjälp förutom med fönstrena och en sista titt med två extra par ögon bara. Fönsterputsning i samband med flytt ryser jag bara jag tänker på, efter flytten från Storvreten då vi var tre pers som tvättade fönstrena tre gånger men ändå fick underkänt.
De ska ju dessutom hjälpa till med själva flytten, köra lastbilen och bära och sånt.
Det är helt otroligt skönt med en svärfar som har tillgång till en lastbil sådär.

Rubriken blev lite komisk såg jag, eftersom jag senast igår muttrade att jag aldrig mer ville flytta efter det här.
Jag tyckte om att flytta förut faktiskt, men efter tre flyttar på tre år nu (innan dess så var det ju bara 3-4 flyttar på ca 5 år) så känns det som att man kanske kan lugna sig lite.
Jag hoppas det kommer kännas som hemma, så man slipper fortsätta tänka att man inte ska ha så mycket prylar för att man ändå ska flytta sen...