Jag känner mig rätt dum i huvudet. Större delen av dagen kan jag sitta och vara totalt känslotom och inte få fram en tår ens om jag lyssnar på världens sorgliga låtar, och har svårt att finna glädje i något och uppskattar inte ens tv-serier jag brukar gilla. Och det är läskigt.
Sen kan det slå om på en kvart, och allt känns jättefel, och då kommer allt på samma gång.
Jag hatar hormoner. Jag vill inte. Slår man upp ordet kontrollfreak i ett lexikon så finns det en bild på mig där, jag kan ha kontroll över det mesta men inte min egen kropp på det här viset. Så fånigt. Idiotiskt.

Men jag skrattade högt nyss när jag pratade med Emma och insåg att när jag lagligt får ta med min yngsta syster ut på krogen kommer jag vara 33. Det hela kom på tal eftersom jag camar med systern nu (fast jag har ingen cam) och förfasade mig över hur stor hon blivit. Läskigt. Men jag träffar dem ju högst en gång per år, så det är väl inte så konstigt.

En låt som som man inte kan låta bli att bli glad när man lyssnar på är iaf Korpiklaanis Juodaan viinaa (= "Nu super vi", typ). Det är ännu mer sporrande att lära mig finska igen. Jag har ju aldrig kunnat skriva på riktig finska eftersom jag var så liten när jag pratade det, men det känns ändå som att det finns där, hör jag ett ord som viinaa så faller det sig naturligt för mig att stava det precis så.
På måndag ska jag till arbetsterapeuten och vi ska försöka hitta en finskakurs åt mig. Annars är det sagt att det ska startas en på distans i höst, men de verkar inte vara så snabba med uppdateringarna på hemsidan...
Anyways, låt bli att vara glad/stampa takten när du lyssnar på du kan: