JAG DÖÖÖÖÖR vad skönt det ska bli att flytta härifrån!

För det första; danskarna. Varför envisas de med att prata med mig? Och det kryllar ju av dem här eftersom det är så långt söderut och det bli ju rena rama jagvetintevad sommartid. Jag fattar ju inte vad de säger, jag är så dålig på sånt. Men jag hörde en prata med hon i kassan på apoteket, någon säljare och de pratade om nån produkt. 10% fungerade det på sa han, men i Danmark var det på 20%. Fast Danmark är ju större också, sa han. Wtf? Sen när är Danmark större än Sverige, har jag missat att de invaderat nåt land och claimat det som sitt?

Och det andra... sweet lord... Grannen under. Hon låste sin dörr precis när jag kom in genom porten, och henne stannar man och pratar några minuter, så är det bara. Om vädret, hennes döde man, hennes hus, och sånt. För att vara artig.
Men den här gången släppte hon inte mig på 20 minuter...
Bland annat så visade hon vad hon hade för kläder på sig.
"Ja, jag har ju en sån här till att börja med *knäpper upp jackan*, en kofta, så go och skön, sen under den *knäpper upp koftan* så har jag en tunika, så mysig. Sen har jag såna här jeans också *snurrar runt*"
Jaha. Jag har ju alltid gått och undrat vad hon döljer under den där stora vita jackan...
Hon pratade om så mycket så det inte var sant.
ALLA hennes sjukdomar också. Bl a så hade hon fått nånting inopererat i öronen, något som hon kunde trycka lite på så skulle det stimulera något i kroppen. Hon demonstrerade det mycket noga; "Titta här, nu trycker jag lite på den här, den här är för mina tarmar... ja nu känner jag något"
...
Tack för den bilden i mitt huvud.
Hon hade tänkt på oss så mycket sa hon, vi var så tysta så hon knappt märkte att vi fanns, och hon hade tänkt bjuda in oss på kaffe och nu skulle planerna sättas i verket tyckte hon. Jag vet inte... hur jag ska slingra mig ur det. Ärligt talat. Jag klarar inte av henne.
Och folket här har minsann fortfarande inte accepterat henne efter 50 år, men hon tänker inte överge sin dialekt (hon är norrifrån, typ), och jag ska minsann stå på mig med min stockholmska, jag ska inte tåla nån skit från dem utan jag ska vara stolt! Jag pratar inte ens stockholmska... Uppenbarligen kan jag göra det när jag är mycket upprörd, men annars pratar jag fan rikssvenska eller åtminstone västmänländska.
Jag berättade att vi skulle flytta, och då började hon nästan gråta och kramade om mig och ojjade sig. Jag visste inte vad jag skulle göra. Så jag sa snabbt att det inte fanns jobb för mig här, utan bil och körkort och sånt. Och det förstod hon ju. Hon vet att jag är sjukskriven, och sa att det fanns två bra ställen i Växjö, och jag berättade att jag skulle gå till vuxenhabiliteringen och att det var en av anledningarna tillö flytten. Så hon skulle sluta vara så ledsen. NATURLIGTVIST så går hon just där regelbundet... Och TROFAN att vi har samma läkare på den andra mottagningen också!
Hon frågade om min fästman (återigen, wtf...) jobbade kvar på Urshult. sen frågade hon vad han hette.
"Erik? Nämen, oooj det heter ju den yngste av mina pojkar!"
Jo, jag tror du nämnt det en eller tio gånger nu.
Sen frågade hon vad jag hette...
And on and on.
Hon bad om ursäkt för att hon hade glömt stänga av sin väckarklocka häromdagen så att den hade ringt i en timme. Hon var verkligen ledsen för det, men jag sa att det inte var någont fara, att jag åt sömntabletter så jag ändå sov så djupt vid den tiden.
"Ja det tycker jag gott och väl att du kan göra, jag äter mina nötter jag, och sover jag med, det kan man lika gärna göra!"
Jag försökte smyga uppför trappen, trappsteg för trappsteg, men hon vägrade sluta prata.
När jag var på det fjärde trappsteget var hon tvungen att gå, och jag pustade ut.
När jag hade kommit upp ropade hon "Gumman? Gumman?!" (eftersom hon antagligen redan glömt mitt namn), så jag gick ner igen, och då började hon prata om möss. Hon undrade om man skulle ha en eller två möss om man skulle ha dem i bur.
Asså...
...
Hon är jättesnäll, som idag när hon upprepade att allt skulle bli bra och att jag skulle ta väl hand om mig och att hon alltid fanns där om jag ville prata, men jag klarar inte av henne.
Jag-klarar-inte-av-henne.
Och jag tycker inte synd om henne heller, för nu vet jag att hon inte är ensam. Det ränner folk hos henne hela tiden och det är verkligen inte bara hemtjänsten, och hennes bästa vän bor nedför gatan.

Det är seriöst så att jag har börjat öppna min dörr lite försiktigt och lyssna så att ingen är i trappen innan jag snabbt går ut, låser, springer nedför trappen och hoppas att hon inte är ute på balkongen som ligger precis vid porten.
Och nu fick man reda på att vi antagligen kommer stöta på varandra i Växjö också...
Den där saken hon hade i örat sitter på baksidan av örat, och när hon vände på sig och visade den medans hon pillade på den och fick sina tarmar stimulerade höll jag nästan på att brista ut i skratt för det var så jävla komiskt.
Jag uppmuntrar henne inte heller. Bara korta svar som "Jaha, ojdå", "Det var inte bra, men det är bättre nu?", "Ja sånt är så synd..." samtidigt som jag gör allt för att visa att jag verkligen är på väg hem, men spelar ingen roll, hon bara vill prata. När jag tog det första steget uppför trappen grabbade hon tag i min arm samtidigt som hon fortsatte på det hon pratade om.
Hej, det är jag som har Aspergers och inte ska kunna uppfatta sociala signaler, inte du.
Men hon är väl inte riktigt klar i huvudet längre... Vilket inte gör någonting bättre för mig, men jag försöker att tänka på det iallafall, att hon inte rår för det pga det.
Det som är värst är det här med hennes döda man. Det tar hon upp varenda jävla gång i stort sett. Och jag är verkligen, VERKLIGEN inte bra på att beklaga någons sorg, speciellt inte när jag inte känner personen för fem öre, så det är obeskrivligt jobbigt att behöva göra det varje gång. När det gäller folk jag känner så kan jag åtminstone låta dem veta att jag förstår att det är jobbigt och att jag tänker på dem och fråga om det finns något jag kan göra.

Men som sagt... HELVETE vad skönt det ska bli att flytta.