"Knarklika droger"
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6943227.ab
Vad trött jag blir.
5 nummer upp/ner på gatan finns Systembolaget. Jag kan slå vad om att det finns en hel del ställen där som säljer både snus och cigaretter. Och eftersom både alkohol och nikotin också räknas som droger så förstår jag inte varför de kände att just det här måste uppmärksammas.
Jag har aldrig varit ett fan av cannabis (som i att jag tyckt om att använda det), men skulle ändå hundra gånger hellre vara på en fest där folk rökte på än där folk drack alkohol i syfte att bli berusade. Enligt mina erfarenheter är folk med mycket alkohol i kroppen mer oförutsägbara och omdömeslösa än folk med cannabis i kroppen. Visst kan man bli seg och trög av cannabis, men hellre det än att nån blir aggressiv och går runt och slår ner folk.
Nikotin förstår jag mig inte på alls. Det verkar som att det är åt helvete för många som är beroende av det och som vill sluta, men inte kan. Att nikotin är kraftigt fysiskt beroendeframkallande är väl allmänt känt, att cannabis knappt ens är fysiskt beroendeframkallande kommer nog alltid att debatteras. Att något som är helt lagligt också har gigantiska varningstexter på paketen är bara absurt. "ZOMG, det här är jättefarligt för dig, du kan dö, rökning skadar folk runt omkring dig, du kan bli steril, ring Sluta röka linjen på det här numret" men ändå säljs det fritt till de som är över 18 år? Det känns som att det utan tvekan skulle kunna klassas som en hälsofarlig vara av Läkemedelsverket och sådana får väl inte säljas.
Jag blir bara trött på sånt där... Det känns bara inte riktigt logiskt. Det blir bara svårare för de som faktiskt väljer att hålla sig till lagliga grejjer istället för olagliga.
Inte för att det påverkar mig på något sätt eftersom staten skulle förlora för mycket pengar på att narkotikaklassa alkohol så jag lär ju inte bli utan min kära öl, men ändå.
Vad trött jag blir.
5 nummer upp/ner på gatan finns Systembolaget. Jag kan slå vad om att det finns en hel del ställen där som säljer både snus och cigaretter. Och eftersom både alkohol och nikotin också räknas som droger så förstår jag inte varför de kände att just det här måste uppmärksammas.
Jag har aldrig varit ett fan av cannabis (som i att jag tyckt om att använda det), men skulle ändå hundra gånger hellre vara på en fest där folk rökte på än där folk drack alkohol i syfte att bli berusade. Enligt mina erfarenheter är folk med mycket alkohol i kroppen mer oförutsägbara och omdömeslösa än folk med cannabis i kroppen. Visst kan man bli seg och trög av cannabis, men hellre det än att nån blir aggressiv och går runt och slår ner folk.
Nikotin förstår jag mig inte på alls. Det verkar som att det är åt helvete för många som är beroende av det och som vill sluta, men inte kan. Att nikotin är kraftigt fysiskt beroendeframkallande är väl allmänt känt, att cannabis knappt ens är fysiskt beroendeframkallande kommer nog alltid att debatteras. Att något som är helt lagligt också har gigantiska varningstexter på paketen är bara absurt. "ZOMG, det här är jättefarligt för dig, du kan dö, rökning skadar folk runt omkring dig, du kan bli steril, ring Sluta röka linjen på det här numret" men ändå säljs det fritt till de som är över 18 år? Det känns som att det utan tvekan skulle kunna klassas som en hälsofarlig vara av Läkemedelsverket och sådana får väl inte säljas.
Jag blir bara trött på sånt där... Det känns bara inte riktigt logiskt. Det blir bara svårare för de som faktiskt väljer att hålla sig till lagliga grejjer istället för olagliga.
Inte för att det påverkar mig på något sätt eftersom staten skulle förlora för mycket pengar på att narkotikaklassa alkohol så jag lär ju inte bli utan min kära öl, men ändå.
Anger management.
Jag har märkt att jag är väldigt arg. Väldigt, väldigt arg.
Sådär arg så jag kommit på mig själv med att vara på väg att bara vråla rakt ut för att få ut ilskan, eller plockat upp mobilen för att slänga den i väggen. Men jag har alltid hunnit stoppa mig själv. För jag gör inte sånt, jag trycker undan det istället, och låtsas att det försvinner... Och även om jag fattar att det inte håller i längden så fortsätter jag.
Min moster Pirjo sa för ca 10 år sen att jag måste släppa ut min ilska, att det inte är hälsosamt att bara trycka undan den. Klart hon hade rätt, men jag skiljer mig från den sidan av släkten, de kan skrika och gapa och kasta saker omkring sig när de är arga, men jag har för mycket från den andra sidan av släkten i mig, så jag trycker bara undan det. Återigen, det krockar nåt så totalt, när man har hett temperament men inte kan/vill släppa ut det.
En gång när jag var liten var det en bil som skulle skrotas, och jag frågade om jag fick slå sönder den, eftersom den ändå skulle skrotas. Så jag fick ett baseballträ att gå lös på den med. Det var otroligt skönt, helt jävla sjukt skönt. Att få ta all sin ilska och släppa ut den på det viset.
När jag bodde i Sthlm (Botkyrka jao) kunde jag ibland hoppas på att någon skulle försöka råna mig. Det skulle ju vara en valid anledning till att "försvara" sig, dvs vara ett bra tillfälle att släppa ut ilskan a la baseballträ-style. Därför var jag mycket sällan rädd när jag gick omkring där nattetid, och det var antagligen dumt tänkt. Naturligtvist skulle jag inte ha en chans om det var ett helt gäng, och de färdas ju mest i flock.
Jag vet att jag är dum, och fortsätter att "hantera" saker på samma vis. Småsaker som irriterar mig som jag känner att jag inte kan/orkar göra något åt läggs på den högen, och många bäckar små...
Istället blir jag bara trött och less. Och känner att jag inte orkar tänka, för tänker jag så tänker jag bara på alla saker jag är arg på och det är för jobbigt.
Det ska jag ta upp med kuratorn.
Just nu är jag arg på min nackspärr som vägrar försvinna.
Och Trygghansa som vägrar ringa tillbaks, för jag måste ta tillbaks en försäkring som jag råkade tacka ja till. Undrar om de med "Alla dagar" egentligen inte menar alla dagar.
+ tusen andra saker.
Jag får ofta den här låten i hjärnan när jag är arg, så skulle det låta om jag sjöng om mig själv;
Sådär arg så jag kommit på mig själv med att vara på väg att bara vråla rakt ut för att få ut ilskan, eller plockat upp mobilen för att slänga den i väggen. Men jag har alltid hunnit stoppa mig själv. För jag gör inte sånt, jag trycker undan det istället, och låtsas att det försvinner... Och även om jag fattar att det inte håller i längden så fortsätter jag.
Min moster Pirjo sa för ca 10 år sen att jag måste släppa ut min ilska, att det inte är hälsosamt att bara trycka undan den. Klart hon hade rätt, men jag skiljer mig från den sidan av släkten, de kan skrika och gapa och kasta saker omkring sig när de är arga, men jag har för mycket från den andra sidan av släkten i mig, så jag trycker bara undan det. Återigen, det krockar nåt så totalt, när man har hett temperament men inte kan/vill släppa ut det.
En gång när jag var liten var det en bil som skulle skrotas, och jag frågade om jag fick slå sönder den, eftersom den ändå skulle skrotas. Så jag fick ett baseballträ att gå lös på den med. Det var otroligt skönt, helt jävla sjukt skönt. Att få ta all sin ilska och släppa ut den på det viset.
När jag bodde i Sthlm (Botkyrka jao) kunde jag ibland hoppas på att någon skulle försöka råna mig. Det skulle ju vara en valid anledning till att "försvara" sig, dvs vara ett bra tillfälle att släppa ut ilskan a la baseballträ-style. Därför var jag mycket sällan rädd när jag gick omkring där nattetid, och det var antagligen dumt tänkt. Naturligtvist skulle jag inte ha en chans om det var ett helt gäng, och de färdas ju mest i flock.
Jag vet att jag är dum, och fortsätter att "hantera" saker på samma vis. Småsaker som irriterar mig som jag känner att jag inte kan/orkar göra något åt läggs på den högen, och många bäckar små...
Istället blir jag bara trött och less. Och känner att jag inte orkar tänka, för tänker jag så tänker jag bara på alla saker jag är arg på och det är för jobbigt.
Det ska jag ta upp med kuratorn.
Just nu är jag arg på min nackspärr som vägrar försvinna.
Och Trygghansa som vägrar ringa tillbaks, för jag måste ta tillbaks en försäkring som jag råkade tacka ja till. Undrar om de med "Alla dagar" egentligen inte menar alla dagar.
+ tusen andra saker.
Jag får ofta den här låten i hjärnan när jag är arg, så skulle det låta om jag sjöng om mig själv;
Wtf Bredbandsbolaget?
"Vi vill med det här brevet bekräfta din uppsägning av blabla... Det abonemang kommer att upphöra den 2010-06-30. För dig som ska byta operatör gäller uppsägningsdatumet under förutsättning att din nya operatör har kopplat in ditt nya abonnemang, Abonnemanget och du som kund finns tillsvidare annars kvar hos oss och din anslutning till oss förblir aktiv."
Vad med "uppsägning" och "upphöra" fattade de inte? Det ska inte finns några "men" i det hela, de ska fullständigt skita i vad jag gör efter att jag sagt upp abonnemanget.
Skickade iväg ett mail och frågade vad de egentligen menade...
Finns det NÅGON bredbandsleverantör som är normal?
Jag har iaf genom min kära insider hört att tele2 inom stadsnätet i Växjö fungerar bra, och även om jag ryser när jag tänker på vad de ställde till med förra gången så kan jag gå med på att prova dem igen. Ovärderlig information faktiskt, att känna någon som jobbar på supporten där.
Det kommer bli skönt, sänka kostnaden med 100:-/månad, och öka hastigheten med ca 80 Mbit. Det är lite skillnad.
Vad med "uppsägning" och "upphöra" fattade de inte? Det ska inte finns några "men" i det hela, de ska fullständigt skita i vad jag gör efter att jag sagt upp abonnemanget.
Skickade iväg ett mail och frågade vad de egentligen menade...
Finns det NÅGON bredbandsleverantör som är normal?
Jag har iaf genom min kära insider hört att tele2 inom stadsnätet i Växjö fungerar bra, och även om jag ryser när jag tänker på vad de ställde till med förra gången så kan jag gå med på att prova dem igen. Ovärderlig information faktiskt, att känna någon som jobbar på supporten där.
Det kommer bli skönt, sänka kostnaden med 100:-/månad, och öka hastigheten med ca 80 Mbit. Det är lite skillnad.
Blablabla... flytta... blabla.... skönt...
Har jag sagt att det ska bli skönt att flytta?
Apoteket idag igen, för att hämta beställda mediciner. Fyra nummer före, så jag antog att det inte skulle ta så lång tid. Det hade inte tagit lång tid, om inte tanten som var där när jag kom in och hon som satt i kassan satt och slöpratade om tantens barnbarn. I en KVART. Jag hörde precis vad de pratade om och jag tog tid, och det var verkligen om barnens skolgång och student och skit, i en kvart. När det satt tre andra och väntade.
Småbyar alltså...
Min tur, och jag gav henne mitt tillfälliga nummer för den nya apoteksklubben, eftersom jag blev medlem över internet. Jag fick klara instruktioner i ett mail att jag bara behövde ta med numret till apoteket så skulle jag få mitt kort. Men det förstod inte hon i kassan.
- Då ska du få fylla i en sån här *ger mig en ansökningsblankett*
- Men jag är ju redan medlem, det stod att jag bara behövde hämta mitt kort.
- Men... du måste ju fylla i det här.
- Jag blev medlem via internet, och där stod det att jag skulle ta med det här tillfälliga numret för att få ett medlemskort. Jag kan ju redan logga in på mina sidor på internet, så jag är ju medlem redan.
- Så du har redan ett sånt är då? *pekar på kortet som satt fast på ansökningsblanketten*
- Nej jag blev medlem via internet så jag har inte ett medlemskort än...
- Men då måste du fylla i den här.
Då tröttnade jag och fyllde i det ändå... Jag vet att hon inte jobbar där i vanliga fall, men plz... Hon är bara för korkad, hon gör nästan alltid nåt fel.
Det roliga är att jag inte ens lär behöva det, jag ville ha det för att kunna utnyttja ett visst erbjudande men de hade slut på den produkten och hon visste inte "om de borde ha den i sortimentet alls". Nä för Apoliva är ju inte alls deras eget märke så det vore ju helknas om de hade det i sortimentet. Helt crazy, som vi skulle sagt på Arvikafestivalen.
Orka...
Jag hade precis bestämt mig för att det här tvärtemot planeringen inte skulle bli en aktiv dag alls, och istället bestämt mig för att släpa täcket till soffan och ligga och titta på The stand och försöka att inte tänka alls, när jag kollade mailen och såg att några ville komma och kolla på lägenheten imorgon.
Kunde jag säga nej? Nä.
Ser lägenheten visnings-acceptabel ut? Hell no.
Jag kände redan innan jag kollade mailen att DETÄRSÅMYCKETJAGBORDEGÖRA här hemma, jag riktigt snubblar över saker som borde fixas, men att jag BARAINTEORKAR just nu, speciellt inte efter badet nu när jag sitter i badrock och försöker med lite lugnande medel linda in min hjärna i bomull.
Jag vet att jag inte kommer kunna sluta tänka på det om jag skjuter upp städningen tills imorgon, och då kommer jag inte heller kunna försöka slappna av. Men jag orkar verkligen inte göra nåt.
Det här är verkligen ett sånt där ögonblick när jag känner mig som fem år och vill sätta mig i ett hörn med armarna i kors och säga "VILL INTE!".
Jag försöker vara snäll mot mig själv eftersom det är lite speciella omständigheter just nu (de flesta vet varför) så det pågår WW3 inuti min kropp och även om jag vet rent logiskt att jag är glad så kan jag inte vara det och det känns som att jag bara töms på energi för att min kropp är förvirrad och försöker skapa ordning.
Dessutom sov jag helsjukt inatt, var vaken fyra timmar mitt i natten innan jag kunde somna om och vaknade helt slut.
Det är sånt här jag måste lära mig, att sluta oroa mig för saker. Lägenheten ÄR inte så ostädad egentligen, alls, och självklart hinner jag fixa allt imorrn på fem timmar (eftersom jag sa att jag inte kunde innan kl 15 och kl 10 är jag hyffsat vaken), så det finns inget problem. Och om det inte finns något problem så borde jag inte oroa mig.
Gah.
Fast det finns ju faktiskt ett problem, jag har ställt till med två saker i köket som jag inte tror att de är så glada över... Eller så räknas det som normalt slitage, även om jag har svårt att tro att brännmärken på bänkskivan är normalt...
Jag är så oerhört, oerhört glad att vi är två till nästa flytt från början till slut, och att vi har sånt stöd från Eriks familj. Det är det som är en familj tror jag, att man inte ens behöver be om hjälp utan de vet att man behöver hjälp och säger då att de hjälper till. Jag vet inte ens vad jag ska säga ibland, jag blir så överväldigad så jag vill falla på knä och säga "I'm not worthy!".
Den här gången ska jag komma på ett bättre sätt att tacka dem på iaf.
Kunde jag säga nej? Nä.
Ser lägenheten visnings-acceptabel ut? Hell no.
Jag kände redan innan jag kollade mailen att DETÄRSÅMYCKETJAGBORDEGÖRA här hemma, jag riktigt snubblar över saker som borde fixas, men att jag BARAINTEORKAR just nu, speciellt inte efter badet nu när jag sitter i badrock och försöker med lite lugnande medel linda in min hjärna i bomull.
Jag vet att jag inte kommer kunna sluta tänka på det om jag skjuter upp städningen tills imorgon, och då kommer jag inte heller kunna försöka slappna av. Men jag orkar verkligen inte göra nåt.
Det här är verkligen ett sånt där ögonblick när jag känner mig som fem år och vill sätta mig i ett hörn med armarna i kors och säga "VILL INTE!".
Jag försöker vara snäll mot mig själv eftersom det är lite speciella omständigheter just nu (de flesta vet varför) så det pågår WW3 inuti min kropp och även om jag vet rent logiskt att jag är glad så kan jag inte vara det och det känns som att jag bara töms på energi för att min kropp är förvirrad och försöker skapa ordning.
Dessutom sov jag helsjukt inatt, var vaken fyra timmar mitt i natten innan jag kunde somna om och vaknade helt slut.
Det är sånt här jag måste lära mig, att sluta oroa mig för saker. Lägenheten ÄR inte så ostädad egentligen, alls, och självklart hinner jag fixa allt imorrn på fem timmar (eftersom jag sa att jag inte kunde innan kl 15 och kl 10 är jag hyffsat vaken), så det finns inget problem. Och om det inte finns något problem så borde jag inte oroa mig.
Gah.
Fast det finns ju faktiskt ett problem, jag har ställt till med två saker i köket som jag inte tror att de är så glada över... Eller så räknas det som normalt slitage, även om jag har svårt att tro att brännmärken på bänkskivan är normalt...
Jag är så oerhört, oerhört glad att vi är två till nästa flytt från början till slut, och att vi har sånt stöd från Eriks familj. Det är det som är en familj tror jag, att man inte ens behöver be om hjälp utan de vet att man behöver hjälp och säger då att de hjälper till. Jag vet inte ens vad jag ska säga ibland, jag blir så överväldigad så jag vill falla på knä och säga "I'm not worthy!".
Den här gången ska jag komma på ett bättre sätt att tacka dem på iaf.
Rövbajs.
Jag skulle kunna lägga in något riktigt djupt och symboliskt, men jag bara känner att denna stämmer mer in på mitt humör just nu.
Jag hatar den låten. Verkligen hatar den.
Hej jag har inget vatten.
Efter en timme försökte jag få tag på vaktmästaren, men det gick inte, så jag ringde till hyresvärden.
Hon frågade vad jag hette och när jag sa det svarade hon "Jaha, är det du!".
Wtf? Jag har bara pratat med henne en gång och haft två mailkonversationer. Hon sa det iofs inte på något negativt sätt alls, hon lät bara överraskad. Jag förstår inte varför.
Iallafall så fick hon tag på vaktmästaren och ringde tillbaks, och uppenbarligen är det en gigantisk vattenläcka här i närheten som har gjort några hus vattenlösa, bland annat det här.
"Ja de har ju sagt det upprepade gånger på SR Kronoberg", sade hon som att det var självklart att man alltid satt med den kanalen på.
De har tydligen stängt av vägen och det står lastbilar, grävmaskiner och massa skåpbilar där.
Förhoppningsvist skulle vattnet vara igång "någon gång ikväll". Med tanke på att det börjar bli lite smått snöstorm så känns det som att det kan dröja ett tag.
Så jag sprang ner och köpte vatten på ICA. 17 sorter med kolsyrat fanns det, en utan. Ungefär. Jag avskyr verkligen kolsyrat vatten, jag dricker det enbart i absoluta nödfall och tycker att det knappt släcker törsten.
När jag kom hem så kom jag på att det inte spelar någon roll hur mycket vatten jag har, jag kan ju ändå inte gå på toa sen...
Me dont like.
Men snälla nån.
Nu har läkarna glömt bort mig igen.
Jag har en viktig medicin som jag alltid fått med tre månaders intervall, i flera år. När det hade gått två månader fick jag en tillfällig läkare som skulle skriva ut den, och han tyckte att den skulle räcka dubbelt så länge. Inte så skoj, men jag hade ändå en hel del över eftersom det är en behovsmedicin och jag hade verkligen ansträngt mig för att inte använda den mycket alls. Speciellt eftersom min metabolism är så idiotisk så jag alltid behöver högre doser än normalt av allt vilket nya läkare inte hinner sätta sig in i. Jag orkade inte diskutera utan tänkte att nästa läkare skulle gå på alla tidigare läkares spår.
För en vecka sedan ringde jag och skulle förnya receptet, och sekreteraren skulle vidarebefordra det. Idag ringde jag och frågade varför det inte hade kommit in.
"Vänta lite så ska jag se... hmmm... jag ser ju att han har tittat på det, men... han verkar inte ha gjort något åt det. Jag vet faktiskt inte varför... varför inte något har hänt. Jag ringer upp honom nu på en gång".
Jag tyckte faktiskt synd om henne, hon skämdes verkligen. Och där sitter man och är så upprörd så man håller på att koka, men det är ju verkligen inte hennes fel så jag kan ju inte skälla på henne. Egentligen borde jag sagt att jag förstod att det inte var hennes fel för det lät verkligen som att hon trodde att jag tyckte det.
Det ordnade sig rätt fort iaf, men nästa oerhört trevliga överaskning var att jag trots frikortet kommer behöva betala en del för sömnmedicinen eftersom jag vill ha en sort som fungerar på mig istället för den importerade varianten.
Det var bra när apotekspersonal blev skyldiga att erbjuda kunden en billigare variant av medicinen.
Det var mindre bra när man fick börja betala mellanskillnaden om man ville ha den "riktiga" varianten, men det kunde kringgås genom att be läkaren att kryssa för att liknande preparat ej fick erbjudas på receptet för då gick det på frikortet.
Det är så jävla mycket mindre bra att man nu inte har något val. Förra gången jag fick ett recept på en medicin där han hade glömt att kryssa i rutan FICK jag inte ens ta den dyrare varianten. Tjänar ni mycket pengar nu eller? Samarbetet verkar funka rätt bra mellan läkemedelstillverkarna och vården, speciellt när en del läkare totalvägrar att kryssa i rutan och säger "Om du vill ha den dyrare kan du minsann betala den själv.". Nästa steg är väl att de börjar sälja tröjor med "Jag använder Actavis mediciner!"-tryck i väntrummet där läkarna får provision på tröjorna de säljer.
Jag är så trött på att apotekspersonal påpekar det hela tiden också, att det minsann är samma aktiva ämne och att de är likadana.
De ÄR inte likadana. Det är olika bindemedel och bindemedlet påverkar hur det tas upp i kroppen. Den här billigare varianten tar inte just min kropp upp lika bra eller snabbt ALLS som den riktiga, det är riktigt usel effekt och den kommer långsam. Som att ge en patient med allvarlig smärta en alvedon istället för morfin.
Det var inte hela den roliga grejjen heller, just den här läkaren skriver ut en förpackning på 98 st istället för 100. Och det är bara den importerade varianten som finns i en förpackning om 98 så det var otroligt mycket krångel förra gången han gjorde så och apotekspersonalen fick ringa runt och fråga hur de skulle göra och till slut fick de ringa läkaren. Och en snäll dam på apoteket fick antagligen skäll eftersom hon hade dragit slutsatsen att läkaren hade skrivit fel eftersom den förpackningen inte finns i sortimentet och istället lade hon in en beställning på en 100-förpackning, vilket hon tydligen inte fick göra.
Jag avundas inte de som på något sätt står emellan mig och mina läkare. Det känns som att de alltid blir jätteförvirrade och trötta.
Jag gnäller rätt mycket över sånt här, men ofta känns det som att det står mellan att bli ledsen eller att bli arg, och då blir jag hellre arg. Speciellt när jag faktiskt tycker att de gör fel, och att reglerna är dåliga. Låter jag mig själv bli för ledsen så orkar jag inte säga emot eller fixa saker, blir jag arg så ger det lite extra energi att orka ringa samtal tills en viss sak är ordnad eller tills jag fått svar på frågor.
Jag har en viktig medicin som jag alltid fått med tre månaders intervall, i flera år. När det hade gått två månader fick jag en tillfällig läkare som skulle skriva ut den, och han tyckte att den skulle räcka dubbelt så länge. Inte så skoj, men jag hade ändå en hel del över eftersom det är en behovsmedicin och jag hade verkligen ansträngt mig för att inte använda den mycket alls. Speciellt eftersom min metabolism är så idiotisk så jag alltid behöver högre doser än normalt av allt vilket nya läkare inte hinner sätta sig in i. Jag orkade inte diskutera utan tänkte att nästa läkare skulle gå på alla tidigare läkares spår.
För en vecka sedan ringde jag och skulle förnya receptet, och sekreteraren skulle vidarebefordra det. Idag ringde jag och frågade varför det inte hade kommit in.
"Vänta lite så ska jag se... hmmm... jag ser ju att han har tittat på det, men... han verkar inte ha gjort något åt det. Jag vet faktiskt inte varför... varför inte något har hänt. Jag ringer upp honom nu på en gång".
Jag tyckte faktiskt synd om henne, hon skämdes verkligen. Och där sitter man och är så upprörd så man håller på att koka, men det är ju verkligen inte hennes fel så jag kan ju inte skälla på henne. Egentligen borde jag sagt att jag förstod att det inte var hennes fel för det lät verkligen som att hon trodde att jag tyckte det.
Det ordnade sig rätt fort iaf, men nästa oerhört trevliga överaskning var att jag trots frikortet kommer behöva betala en del för sömnmedicinen eftersom jag vill ha en sort som fungerar på mig istället för den importerade varianten.
Det var bra när apotekspersonal blev skyldiga att erbjuda kunden en billigare variant av medicinen.
Det var mindre bra när man fick börja betala mellanskillnaden om man ville ha den "riktiga" varianten, men det kunde kringgås genom att be läkaren att kryssa för att liknande preparat ej fick erbjudas på receptet för då gick det på frikortet.
Det är så jävla mycket mindre bra att man nu inte har något val. Förra gången jag fick ett recept på en medicin där han hade glömt att kryssa i rutan FICK jag inte ens ta den dyrare varianten. Tjänar ni mycket pengar nu eller? Samarbetet verkar funka rätt bra mellan läkemedelstillverkarna och vården, speciellt när en del läkare totalvägrar att kryssa i rutan och säger "Om du vill ha den dyrare kan du minsann betala den själv.". Nästa steg är väl att de börjar sälja tröjor med "Jag använder Actavis mediciner!"-tryck i väntrummet där läkarna får provision på tröjorna de säljer.
Jag är så trött på att apotekspersonal påpekar det hela tiden också, att det minsann är samma aktiva ämne och att de är likadana.
De ÄR inte likadana. Det är olika bindemedel och bindemedlet påverkar hur det tas upp i kroppen. Den här billigare varianten tar inte just min kropp upp lika bra eller snabbt ALLS som den riktiga, det är riktigt usel effekt och den kommer långsam. Som att ge en patient med allvarlig smärta en alvedon istället för morfin.
Det var inte hela den roliga grejjen heller, just den här läkaren skriver ut en förpackning på 98 st istället för 100. Och det är bara den importerade varianten som finns i en förpackning om 98 så det var otroligt mycket krångel förra gången han gjorde så och apotekspersonalen fick ringa runt och fråga hur de skulle göra och till slut fick de ringa läkaren. Och en snäll dam på apoteket fick antagligen skäll eftersom hon hade dragit slutsatsen att läkaren hade skrivit fel eftersom den förpackningen inte finns i sortimentet och istället lade hon in en beställning på en 100-förpackning, vilket hon tydligen inte fick göra.
Jag avundas inte de som på något sätt står emellan mig och mina läkare. Det känns som att de alltid blir jätteförvirrade och trötta.
Jag gnäller rätt mycket över sånt här, men ofta känns det som att det står mellan att bli ledsen eller att bli arg, och då blir jag hellre arg. Speciellt när jag faktiskt tycker att de gör fel, och att reglerna är dåliga. Låter jag mig själv bli för ledsen så orkar jag inte säga emot eller fixa saker, blir jag arg så ger det lite extra energi att orka ringa samtal tills en viss sak är ordnad eller tills jag fått svar på frågor.
Så, CSN...
Nu har jag skrivit ett långt, utförligt mail till dem och undrat om de på fullaste allvar menar att kroniska psykiska sjukdomar inte är riktiga sjukdomar.
Det släktdraget tycker jag om, att jag kan ifrågasätta oerhört välformulerat men samtidigt artigt när jag blir arg, ju argare jag blir desto mer välformulerat och artigt blir det. När jag är riktigt arg skulle jag kunna mordhota folk utan att kunna åka dit för olaga hot.
Fast det funkar mest i skrift, när det gäller face to face så tar min fars sida över och jag blir en stum idiot.
Det roliga är att de antagligen kommer säga totalt emot mitt försäkringsbolag. Det mindre roliga är att det antagligen inte spelar någon som helst roll...
Jag pendlar lite nu.
Jag får dåliga nyheter, jag blir sjukt less och vill köra huvudet genom väggen, för att en liten stund senare omvandla det till ilska.
Jag vet inte vad som är värst egentligen.
Det är naturligtvist inte kul att ligga och känna att det är totalt hopplöst.
Men det är inte heller roligt att ta upp fighter med ett av Sveriges största försäkringsbolag, CSN och Försäkringskassan samtidigt.
Om jag skulle börja bråka med vården också skulle väl Försäkringskassan anse att jag var för frisk för att vara sjukskriven eller nåt...
Det släktdraget tycker jag om, att jag kan ifrågasätta oerhört välformulerat men samtidigt artigt när jag blir arg, ju argare jag blir desto mer välformulerat och artigt blir det. När jag är riktigt arg skulle jag kunna mordhota folk utan att kunna åka dit för olaga hot.
Fast det funkar mest i skrift, när det gäller face to face så tar min fars sida över och jag blir en stum idiot.
Det roliga är att de antagligen kommer säga totalt emot mitt försäkringsbolag. Det mindre roliga är att det antagligen inte spelar någon som helst roll...
Jag pendlar lite nu.
Jag får dåliga nyheter, jag blir sjukt less och vill köra huvudet genom väggen, för att en liten stund senare omvandla det till ilska.
Jag vet inte vad som är värst egentligen.
Det är naturligtvist inte kul att ligga och känna att det är totalt hopplöst.
Men det är inte heller roligt att ta upp fighter med ett av Sveriges största försäkringsbolag, CSN och Försäkringskassan samtidigt.
Om jag skulle börja bråka med vården också skulle väl Försäkringskassan anse att jag var för frisk för att vara sjukskriven eller nåt...
Stört.
Det är bara så stört.
Bara så jävla stört.
Min läkare nejförlåt, fd läkare fixade inte receptet igår som han sa att han skulle och är tydligen omöjlig att få tag på. Jag ringer till ställe A där jag fick träffa honom förra gången, de säger att han inte jobbar där och att jag måste ringt fel, och hänvisar mig till ställe B, som säger att han inte finns där idag och säger att jag ska ringa till ställe A och vill inte lyssna på att jag nyss ringt dem. Jag ringer ställe A, som inte kan göra något och säger att det är ställe B som är mitt enda alternativ, så jag ringer tillbaks dit och försöker förklara läget att jag söker en viss läkare men ändå inte är riktigt säker på att han ska ha något med det att göra eftersom han inte får skriva ut medicinen utan att det egentligen är någon annan läkare vars namn jag inte vet som skulle ha hand om det, när jag sa vilken medicin det gällde så förstod hon att det inte kunde vänta så (Hon sa faktiskt, ordagrant; "Nej det måste vi ju ordna på en gång, det är inget du kan vänta med"), och bad mig VÄNTA på att hon skulle leta reda på någon annan läkare som ska ringa mig. På ett helt annat ställe än där jag "hör hemma".
Ringer Apoteket för att se om de mirakulöst nog har medicinen inne, och som väntat hade de inte det, men om jag får receptet innan kl 12.15 idag så kan jag hämta ut den imorrn istället för på tisdag.
Vad är det de inte fattar med att man vill ha lite marginal och inte hämta ut medicinen dagen efter den tagit slut? Jag kan ju inte ens göra så eftersom det idiotiska apoteket här aldrig har den inne.
Det de inte bara överraska mig och göra någonting rätt ibland?
Bara så jävla stört.
Min läkare nejförlåt, fd läkare fixade inte receptet igår som han sa att han skulle och är tydligen omöjlig att få tag på. Jag ringer till ställe A där jag fick träffa honom förra gången, de säger att han inte jobbar där och att jag måste ringt fel, och hänvisar mig till ställe B, som säger att han inte finns där idag och säger att jag ska ringa till ställe A och vill inte lyssna på att jag nyss ringt dem. Jag ringer ställe A, som inte kan göra något och säger att det är ställe B som är mitt enda alternativ, så jag ringer tillbaks dit och försöker förklara läget att jag söker en viss läkare men ändå inte är riktigt säker på att han ska ha något med det att göra eftersom han inte får skriva ut medicinen utan att det egentligen är någon annan läkare vars namn jag inte vet som skulle ha hand om det, när jag sa vilken medicin det gällde så förstod hon att det inte kunde vänta så (Hon sa faktiskt, ordagrant; "Nej det måste vi ju ordna på en gång, det är inget du kan vänta med"), och bad mig VÄNTA på att hon skulle leta reda på någon annan läkare som ska ringa mig. På ett helt annat ställe än där jag "hör hemma".
Ringer Apoteket för att se om de mirakulöst nog har medicinen inne, och som väntat hade de inte det, men om jag får receptet innan kl 12.15 idag så kan jag hämta ut den imorrn istället för på tisdag.
Vad är det de inte fattar med att man vill ha lite marginal och inte hämta ut medicinen dagen efter den tagit slut? Jag kan ju inte ens göra så eftersom det idiotiska apoteket här aldrig har den inne.
Det de inte bara överraska mig och göra någonting rätt ibland?
Oooch en till...
Försäkringskassan ringde för nån timme sen med, de skulle ringa upp mig eftersom jag ville ha en preliminär beräkning av ett ev. bostadstillägg om jag och Erik skulle flytta till Växjö.
Egentligen så mailade jag dem för att jag avskyr att ringa och har alltid lite pengar på telefonen, men deras e-postkundtjänst fungerar tydligen inte för nånting alls längre för man får alltid svaret att man ska ringa ett visst nummer istället.
Jag gjorde det mycket klart för dem att vi inte hade någon lägenhet än, men att vi planerade att titta runt i vår, och jag gav dem också siffror för en exempellägenhet så att de skulle ha något att räkna på. Det tog ett tag, men tantan i telefonen förstod till slut just att det bara var en exempellägenhet.
Synd att hon inte skrev upp det till hon som ringde idag, hon var norsk och det var ett helt företag att få henne att förstå att vi INTE sökte bostadstillägg just nu men att vi SKULLE göra det SEN när vi HAR en lägenhet.
Sen sa hon att hela deras datasystem hade lagt av, och att det antagligen skulle vara ner under resten av månaden så hon kunde inte göra något.
Surprise.
Försäkringskassan är faktiskt nummer 1 på min hatlista, jag skiter i det där "Bit inte den hand som föder dig" för de är bara... ja jag vet inte ens vad jag ska säga.
Egentligen så mailade jag dem för att jag avskyr att ringa och har alltid lite pengar på telefonen, men deras e-postkundtjänst fungerar tydligen inte för nånting alls längre för man får alltid svaret att man ska ringa ett visst nummer istället.
Jag gjorde det mycket klart för dem att vi inte hade någon lägenhet än, men att vi planerade att titta runt i vår, och jag gav dem också siffror för en exempellägenhet så att de skulle ha något att räkna på. Det tog ett tag, men tantan i telefonen förstod till slut just att det bara var en exempellägenhet.
Synd att hon inte skrev upp det till hon som ringde idag, hon var norsk och det var ett helt företag att få henne att förstå att vi INTE sökte bostadstillägg just nu men att vi SKULLE göra det SEN när vi HAR en lägenhet.
Sen sa hon att hela deras datasystem hade lagt av, och att det antagligen skulle vara ner under resten av månaden så hon kunde inte göra något.
Surprise.
Försäkringskassan är faktiskt nummer 1 på min hatlista, jag skiter i det där "Bit inte den hand som föder dig" för de är bara... ja jag vet inte ens vad jag ska säga.
Oh the irony.
Nyss ringde de från Vuxenhabiliteringen i Växjö. De skulle tagit kontakt med mig i mars, men jag har nog inte haft så hög prioritering hos dem, så jag skrev en ansökan för ett tag sen.
Men jag förklarade läget, att jag just nu blir runtslussad bland olika läkare och att jag öht har svårt att ta mig till Växjö och att jag inte vill påbörja något nu för att jag totalt tappat orken, att jag hade gett upp.
"Jaha, men då vet vi, ring om du ändrar dig"
Jag hade ju faktiskt förväntat mig att man skulle få lite support där, ett "Men vad synd att det går till sådär", men icke. Och det var lite läskigt, för om inte psykvården har någon som helst vilja att ha koll på sådana som är sjukskrivna och försöker ha en aktiv vårdkontakt så kan man verkligen bara försvinna utan att de reagerar.
Man säger att man ger upp, och får till svar att man ska ringa om man ändrar sig.
Jag låg och gjorde några andningsövningar en liten stund efter det, för annars hade jag nog sprungit omkring störtgråtandes och kastat tallrikar omkring mig i ren ilska. Och det vore ju galet. Inte lika galet som hur sjukvården fungerar, men ändå galet.
It takes a fool to remain sane.
Hej skjut mig hårt.
Det är en sån där dag igen.
Typiskt nog så prickade den in fel vecka i månaden.
Sov dåligt med massa mardrömmar, men gick upp kl 9 eftersom jag skulle vara hos läkaren kl 10.45. Jag var ändå vid gott mod för jag tänkte att nu jävlar kanske man kan få ordning på mina odrägliga menssmärtor, och jag har väntat på den här tiden sen i våras.
Kollade på Californication (eftersom jag var liiite grumpy ändå, helt naturligt) för att behålla det goda humöret, drack kaffe, och telefonen ringde.
Det var min läkare i Växjö (han kom på att han hade ett möte kl 13 då vår telefontid var, dvs, han skulle inte ha ätit upp sin lunch när vår telefontid var), som glatt berättade att han hade hittat en ny läkare till mig.
Inte "Ja jag tror den här läkaren blir bättre för dig" eller "Jag har inte tid", utan "Jag har tittat runt och du ska få komma till en annan läkare".
Så, den timmen jag satt där och led och försökte berätta halva min livshistoria och förklara alla mina besvär, den var totalt onödig.
Sen höll han på att lägga på i örat på mig när jag frågade om mina mediciner.
- Ja vad är det med dem?
...
- Ja jag behövde ju förnyade recept, det pratade vi ju om.
- Jaha, vilka var det då?
Sen var jag tvungen att berätta dos och vilken sort, så att han kunde vidarebefordra det till den som ska skriva ut dem... Han tyckte inte heller att jag behövde nytt recept på en medicin jag vanligtvist får ut med tre månaders intervall, den tycker han ska räcka i över ett halvår. Vilket är sinnessjukt. Han har dessutom noll koll på hur stor dos jag tar av den, och hur ofta (han frågade inte) och den FÅR man inte sluta med bara sådär eftersom det kan leda till kramper och andnöd och det faktiskt finns flera dokumenterade dödsfall. Inte för att jag tar den regelbundet, men som sagt, det har ju inte han någon aning om så han borde inte bara sätta stopp bara sådär.
Han avslutade med att säga att det var sisådär tre månaders väntetid till min nya läkare.
Happ.
Började strax innan 10 göra mig i ordning. Kollade på pappret för att dubbelkolla datumet... och ser att tiden är 10.15 istället.
Den ursprungliga tiden var 10.45 förr(?)förra veckan, men eftersom jag var tvungen att avboka den, och barnmorskan sa då att jag skulle få samma tid (då antog ju jag att hon menade 10.45) fast den 25:e. Och jag skyller bara på mig själv, det är jag som borde dubbelkollat tiden också istället för att lita på dem.
Eftersom Erik är en miracleworker kom vi ändå dit i hyffsad tid, meeen inte för att det spelade någon roll för det var ändå tomt på personal fram tills 10.30. Sen fick jag komma in... till barnmorskan. Vilket inte alls var dealen, jag skulle till en läkare.
"Ja du missade ju läkaren precis, hon är bara här en gång i månaden och nu går hon på semester, så du får återkomma i februari nån gång"
I våras skulle jag återkomma på sommaren. På sommaren skulle jag återkomma i höst, vilket jag gjorde och det var det som ledde till den här tiden.
Så nu ger jag upp lite faktiskt. För tillfället iaf. Så jävla löjligt att behöva jaga runt läkare såhär. Jag funderar ännu seriösare på att göra någon på en seriös tidning (om det ens finns sådana kvar) till min kontaktperson eller nåt så denne (som rollen som kontaktperson) får följa med på alla läkarbesök, och begära ut alla mina journaler och låta denne ta del av vissa.
Det är tur att man har erfarenhet så man kan bryta ihop totalt på insidan men ändå behålla utsidan relativt intakt tills man kommer hem.
Typiskt nog så prickade den in fel vecka i månaden.
Sov dåligt med massa mardrömmar, men gick upp kl 9 eftersom jag skulle vara hos läkaren kl 10.45. Jag var ändå vid gott mod för jag tänkte att nu jävlar kanske man kan få ordning på mina odrägliga menssmärtor, och jag har väntat på den här tiden sen i våras.
Kollade på Californication (eftersom jag var liiite grumpy ändå, helt naturligt) för att behålla det goda humöret, drack kaffe, och telefonen ringde.
Det var min läkare i Växjö (han kom på att han hade ett möte kl 13 då vår telefontid var, dvs, han skulle inte ha ätit upp sin lunch när vår telefontid var), som glatt berättade att han hade hittat en ny läkare till mig.
Inte "Ja jag tror den här läkaren blir bättre för dig" eller "Jag har inte tid", utan "Jag har tittat runt och du ska få komma till en annan läkare".
Så, den timmen jag satt där och led och försökte berätta halva min livshistoria och förklara alla mina besvär, den var totalt onödig.
Sen höll han på att lägga på i örat på mig när jag frågade om mina mediciner.
- Ja vad är det med dem?
...
- Ja jag behövde ju förnyade recept, det pratade vi ju om.
- Jaha, vilka var det då?
Sen var jag tvungen att berätta dos och vilken sort, så att han kunde vidarebefordra det till den som ska skriva ut dem... Han tyckte inte heller att jag behövde nytt recept på en medicin jag vanligtvist får ut med tre månaders intervall, den tycker han ska räcka i över ett halvår. Vilket är sinnessjukt. Han har dessutom noll koll på hur stor dos jag tar av den, och hur ofta (han frågade inte) och den FÅR man inte sluta med bara sådär eftersom det kan leda till kramper och andnöd och det faktiskt finns flera dokumenterade dödsfall. Inte för att jag tar den regelbundet, men som sagt, det har ju inte han någon aning om så han borde inte bara sätta stopp bara sådär.
Han avslutade med att säga att det var sisådär tre månaders väntetid till min nya läkare.
Happ.
Började strax innan 10 göra mig i ordning. Kollade på pappret för att dubbelkolla datumet... och ser att tiden är 10.15 istället.
Den ursprungliga tiden var 10.45 förr(?)förra veckan, men eftersom jag var tvungen att avboka den, och barnmorskan sa då att jag skulle få samma tid (då antog ju jag att hon menade 10.45) fast den 25:e. Och jag skyller bara på mig själv, det är jag som borde dubbelkollat tiden också istället för att lita på dem.
Eftersom Erik är en miracleworker kom vi ändå dit i hyffsad tid, meeen inte för att det spelade någon roll för det var ändå tomt på personal fram tills 10.30. Sen fick jag komma in... till barnmorskan. Vilket inte alls var dealen, jag skulle till en läkare.
"Ja du missade ju läkaren precis, hon är bara här en gång i månaden och nu går hon på semester, så du får återkomma i februari nån gång"
I våras skulle jag återkomma på sommaren. På sommaren skulle jag återkomma i höst, vilket jag gjorde och det var det som ledde till den här tiden.
Så nu ger jag upp lite faktiskt. För tillfället iaf. Så jävla löjligt att behöva jaga runt läkare såhär. Jag funderar ännu seriösare på att göra någon på en seriös tidning (om det ens finns sådana kvar) till min kontaktperson eller nåt så denne (som rollen som kontaktperson) får följa med på alla läkarbesök, och begära ut alla mina journaler och låta denne ta del av vissa.
Det är tur att man har erfarenhet så man kan bryta ihop totalt på insidan men ändå behålla utsidan relativt intakt tills man kommer hem.
Fucketyfuck.
Jag hatar den här tiden på året. Det är krångel med det mesta, papper ska skickas in till CSN bl a vilket alltid påminner mig om att jag har en växande skuld där. Den ÄR inte stor men räntan ligger nu på 400:-/år vilket gör att den kommer att bli stor snart och det ger mig lite panik. Det lägger sig i bakhuvudet och gnager och jag kan inte släppa tanken.
Det gör mig arg att de avslog min ansökan om avskrivning.
"Avskrivning kan bland annat komma i fråga om du på grund av sjukdom tvingas avbryta din utbildning."
Vilket var precis det jag fick göra. Det idiotiska är att jag tycks ha tappat bort pappret med avslaget så jag var tvungen att maila och fråga om de hade möjlighet att skicka det igen. Det lutar åt att jag skickar in en ny ansökan om det är möjligt, men det kommer säkert inte att vara det...
Det som är mest idiotiskt är att om/när vi flyttar vill Växjö så förlorar jag bostadstillägget och därmed sjunker min inkomst med nästan 4k, vilket innebär att det inte skulle finnas en chans i helvetet att jag skulle kunna börja betala tillbaks det. Vilket gör att det finns ytterligare en anledning till att bo kvar här... Om jag inte fort som fan får tag på ett jobb i Växjö och kan börja betala av som normala människor. Jag kanske kan ha sjukskrivningen vilandes under nåt år eller så och jobba så jag kan betala av skulden och sedan gå tillbaks till sjukskrivning, jag vet inte...
Det känns hur som helst som att jag på något vis måste spara ihop 20k på mindre än ett år. Anonyma donationer tas tacksamt emot! Även Trisslotter tas emot.
Det gör mig också arg att mitt försäkringsbolag gav mig avslag på konstiga grunder, jag fick beslutet för någon vecka sen. De nämnde tre saker, och de tyckte att de var sammankopplade med Aspergers, så det får jag ingen ersättning för. Men tre saker är ju inte allt så jag förstår inte varför de inte tagit allt i beaktande. Nu har jag skickat ett mail och ifrågasatt det, och sagt att jag vill få det omprövat. För jag får verkligen känslan av att jag fått någon sorts standardavslag och att de hoppas på att man inte ska orka motsätta sig det.
Det gör mig dock full i skratt att en av de tre sakerna var schizoid personlighetsstörning, wtf? Jag vet att en läkare för ca fyra år sedan var inne på det, men det var ju innan jag fick min Aspergersdiagnos, och då förklarade hon varför hon varit inne på den första diagnosen, AS är i stort sett en lightvariant av den. Så jag fattar inte vad de har för underlag för sina beslut egentligen...
Nä jag blir arg. Fast just nu är jag mest less och trött. Men jag hoppas att jag blir arg igen. De vill inte ha mig arg.
Min underbara morgon.
Jag har väldigt dåligt morgonhumör. Sådär titta-inte-på-mig-för-jag-är-lika-mordisk-som-jag-ser-ut-att-vara. Det vet jag om och pratar därför inte med folk den första timmen, jag gör heller inte något avancerat eftersom det tar ett tag för mig att vakna. Dessutom hade jag sovit otroligt dåligt hela natten och drömt sjuka drömmar om att min mor tvingade med mig på semester med familjen men att Caiza inte ville dela hotellrum med mig så jag fick dela rum med Lindsey Lohan istället.
Men kl 8 var jag tvungen att gå upp för att ringa och fixa en taxi, en sådan där sjukresa. Det samtalet blev till, två, och sen till tre, och sen till... ja det hela lät ungefär såhär:
*ringer till taxi*
- Ja hej, jag skulle vilja beställa en sjukresa.
- Nommer på korrtet takk.
- Jag har inget kort, jag vill bara ha en enstaka sjukresa.
- ... Jak forstor inte vad du mena.
- Jag skulle vilja beställa en sjukresa, men jag har inget sjukresekort. Jag har blivit informerad av kommunen att man inte behöver ett kort.
- Jak kan inte hjälpa dig, du behova korrt.
- Ja ok, jag ska kolla vidare då, tack och hej.
- Hej då!
*försöker ringa min blivande LSS-handläggare som jag fått informationen av*
- Ja du söker Lotta, hon svarar inte.
- (nä jag märkte lixom det...) Ja jag söker information om sjukresor.
- Jaha, eh... ja jag kan ju inte så mycket om det där, du menar färdtjänst?
- Nej sjukresor, Lotta kommer bli min LSS-handläggare och hon sade att jag har rätt till enstaka sjukresor men nu har det krånglat sig så jag undrar om jag kunde få lite mer information.
- Aha, du har LSS?
- Nej men ansökan är inskickad och Lotta sa att hon kommer bli min handläggare.
- Aha... Jag kopplar dig till Lisa, hon har hand om sådant.
- Ok, tack.
*blir kopplad*
- Ja det är Lisa på Tingsryds kommun.
- Ja hej, jag behöver lite information om sjukresor.
- Eh, jaha, sånt kan jag inget alls om.
- Mnjähe, jag ringde växeln och de kopplade mig till dig.
- Gjorde de det? Ojdå, hehe. Men det är landstinget som har hand om sånt där, så du ska få ett nummer.
*ger mig FYRA nummer och jag ringer upp det första*
- Lina på Landstinget Kronoberg.
- Hej, jag söker lite information om sjukresor, och blev hänvisad till dig.
- Aha, nä det har inte vi hand om, det är kommunen, så du får vända dig dit.
- Jag ringde dem förut och de var de som hänvisade mig till er.
- Jasså oj, jaa... vänta så ska jag koppla dig till någon som kan.
*blir kopplad*
- Olle på Landstinget Kronoberg.
- Hej, jag söker lite information om sjukresor (här började det bli komiskt att säga just den meningen), och jag blev kopplad till dig.
- Ja då ringer du taxicentralen och beställer.
- Jag har gjort det, men de säger att jag behöver ett sjukresekort.
- Näää? Nä det behöver du inte, vem som helst kan få en sjukresa om man inte har någon möjlighet att ta sig till vårdcentralen eller liknande.
- Ja inte enligt dem...
- Nämen vad konstigt! Ring kommunen och hör med dem, de borde kunna hjälpa dig, eller så ringer du till taxicentralen igen, du har rätt till sjukresa.
*ringer tillbaks till kommunen och drar hela storyn*
- Ja det är inte vi som har hand om det, det är landstinget, vi kan tyvärr inte göra något. Men prova ring taxicentralen, ring tillbaks till oss eller landstinget om det blir krångel.
(hört talas om lite samarbete, någon?)
*ringer till taxicentralen igen*
- Hej, jag skulle vilja beställa en sjukresa.
- Kortnummer tack!
- Jag har inget kort, jag har precis varit i kontakt med både kommunen och landstinget som hävdar att jag inte behöver något.
- ... du måste ha ett kort.
- Så det finns ingen möjlighet att bara få en enstaka sjukresa utan ett sjukresekort?
- Nä du måste ha ett kort.
- Nu får jag ju lite olika information här och vet inte riktigt vad jag ska göra.
- Ja jag kan inte hjälpa dig om du inte har ett kort.
- Ok, tack hej.
- .... hej....
*ringer till kommunen och drar storyn*
- Ring till vårdcentralen, de vet vad man ska göra.
*ringer till vårdcentralen*
- Du har kommit till Tingsryds vårdcentral. Du får nu fyra alternativ (YAY, telefonsvar!), blablabla.... Du har angett ditt nummer, vi kommer att ringa upp dig kl 10.45.
Wtf, klockan var då inte mer än 8.20 och mitt läkarbesök var kl 11. Så jag hoppade ur den kön. Jag ville ju bara ha lite information, kan man inte ens få prata med en riktig människa sådär längre?
*försöker hitta numret till barnmorskan men hittar det inte så tar numret till barnavårdcentralen som ligger i samma avdelning, antog att de kanske hörde ihop eftersom numret till barnmorskan inte fanns*
- Britta, barnavårdcentralen.
- Ja hej, jag har en tid hos Inger Svensson kl 11 idag, men jag har lite problem med att ta mig dit.
- Är det en sköterska?
- Nä det är en barnmorska tror jag.
- Ja du har kommit till barnavårdscentralen. Är du gravid?
- Nej, men jag har tid hos en läkare eller en barnmorska som heter si och så kl 11.
- Jaha SÅ, ja då har du kommit till fel ställe, vänta ska du få numret.
*ringer upp, det tutar en lång stund*
- Ja du försöker nå barnmorskan Inger, få se... de öppnar inte förräns kl 9. *tyst i TVÅ sekunder* Hallå?
Jag hann bara säga "Ha" i mitt "Hallå" innan hon lade på.
Då blev jag tjurig och gav upp. Alla dessa samtal hann jag med på 25 minuter, jag satte klockan på ringning vid 9 och började sedan spamma numret eftersom det var upptaget hela tiden. Jag fick tag på läkaren, förklarade situationen och allt löste sig och jag behöver inte betala för det uteblivna besöket eftersom omständigheterna var som de var. Efter det var jag så jävla förbannad och less ändå så jag satte klockan på 11 och sov tills dess.
Men jag förstår inte, både en läkare och en LSS-handläggare från kommunen säger att jag har rätt till en sjukresa, bara genom att ringa och beställa en sådär, och jag vet inte vem som har fel heller, de eller taxicentralen. Men det var väl för bra för att vara sant.
Nämnde jag att jag verkligen hatar att prata i telefon?
Men kl 8 var jag tvungen att gå upp för att ringa och fixa en taxi, en sådan där sjukresa. Det samtalet blev till, två, och sen till tre, och sen till... ja det hela lät ungefär såhär:
*ringer till taxi*
- Ja hej, jag skulle vilja beställa en sjukresa.
- Nommer på korrtet takk.
- Jag har inget kort, jag vill bara ha en enstaka sjukresa.
- ... Jak forstor inte vad du mena.
- Jag skulle vilja beställa en sjukresa, men jag har inget sjukresekort. Jag har blivit informerad av kommunen att man inte behöver ett kort.
- Jak kan inte hjälpa dig, du behova korrt.
- Ja ok, jag ska kolla vidare då, tack och hej.
- Hej då!
*försöker ringa min blivande LSS-handläggare som jag fått informationen av*
- Ja du söker Lotta, hon svarar inte.
- (nä jag märkte lixom det...) Ja jag söker information om sjukresor.
- Jaha, eh... ja jag kan ju inte så mycket om det där, du menar färdtjänst?
- Nej sjukresor, Lotta kommer bli min LSS-handläggare och hon sade att jag har rätt till enstaka sjukresor men nu har det krånglat sig så jag undrar om jag kunde få lite mer information.
- Aha, du har LSS?
- Nej men ansökan är inskickad och Lotta sa att hon kommer bli min handläggare.
- Aha... Jag kopplar dig till Lisa, hon har hand om sådant.
- Ok, tack.
*blir kopplad*
- Ja det är Lisa på Tingsryds kommun.
- Ja hej, jag behöver lite information om sjukresor.
- Eh, jaha, sånt kan jag inget alls om.
- Mnjähe, jag ringde växeln och de kopplade mig till dig.
- Gjorde de det? Ojdå, hehe. Men det är landstinget som har hand om sånt där, så du ska få ett nummer.
*ger mig FYRA nummer och jag ringer upp det första*
- Lina på Landstinget Kronoberg.
- Hej, jag söker lite information om sjukresor, och blev hänvisad till dig.
- Aha, nä det har inte vi hand om, det är kommunen, så du får vända dig dit.
- Jag ringde dem förut och de var de som hänvisade mig till er.
- Jasså oj, jaa... vänta så ska jag koppla dig till någon som kan.
*blir kopplad*
- Olle på Landstinget Kronoberg.
- Hej, jag söker lite information om sjukresor (här började det bli komiskt att säga just den meningen), och jag blev kopplad till dig.
- Ja då ringer du taxicentralen och beställer.
- Jag har gjort det, men de säger att jag behöver ett sjukresekort.
- Näää? Nä det behöver du inte, vem som helst kan få en sjukresa om man inte har någon möjlighet att ta sig till vårdcentralen eller liknande.
- Ja inte enligt dem...
- Nämen vad konstigt! Ring kommunen och hör med dem, de borde kunna hjälpa dig, eller så ringer du till taxicentralen igen, du har rätt till sjukresa.
*ringer tillbaks till kommunen och drar hela storyn*
- Ja det är inte vi som har hand om det, det är landstinget, vi kan tyvärr inte göra något. Men prova ring taxicentralen, ring tillbaks till oss eller landstinget om det blir krångel.
(hört talas om lite samarbete, någon?)
*ringer till taxicentralen igen*
- Hej, jag skulle vilja beställa en sjukresa.
- Kortnummer tack!
- Jag har inget kort, jag har precis varit i kontakt med både kommunen och landstinget som hävdar att jag inte behöver något.
- ... du måste ha ett kort.
- Så det finns ingen möjlighet att bara få en enstaka sjukresa utan ett sjukresekort?
- Nä du måste ha ett kort.
- Nu får jag ju lite olika information här och vet inte riktigt vad jag ska göra.
- Ja jag kan inte hjälpa dig om du inte har ett kort.
- Ok, tack hej.
- .... hej....
*ringer till kommunen och drar storyn*
- Ring till vårdcentralen, de vet vad man ska göra.
*ringer till vårdcentralen*
- Du har kommit till Tingsryds vårdcentral. Du får nu fyra alternativ (YAY, telefonsvar!), blablabla.... Du har angett ditt nummer, vi kommer att ringa upp dig kl 10.45.
Wtf, klockan var då inte mer än 8.20 och mitt läkarbesök var kl 11. Så jag hoppade ur den kön. Jag ville ju bara ha lite information, kan man inte ens få prata med en riktig människa sådär längre?
*försöker hitta numret till barnmorskan men hittar det inte så tar numret till barnavårdcentralen som ligger i samma avdelning, antog att de kanske hörde ihop eftersom numret till barnmorskan inte fanns*
- Britta, barnavårdcentralen.
- Ja hej, jag har en tid hos Inger Svensson kl 11 idag, men jag har lite problem med att ta mig dit.
- Är det en sköterska?
- Nä det är en barnmorska tror jag.
- Ja du har kommit till barnavårdscentralen. Är du gravid?
- Nej, men jag har tid hos en läkare eller en barnmorska som heter si och så kl 11.
- Jaha SÅ, ja då har du kommit till fel ställe, vänta ska du få numret.
*ringer upp, det tutar en lång stund*
- Ja du försöker nå barnmorskan Inger, få se... de öppnar inte förräns kl 9. *tyst i TVÅ sekunder* Hallå?
Jag hann bara säga "Ha" i mitt "Hallå" innan hon lade på.
Då blev jag tjurig och gav upp. Alla dessa samtal hann jag med på 25 minuter, jag satte klockan på ringning vid 9 och började sedan spamma numret eftersom det var upptaget hela tiden. Jag fick tag på läkaren, förklarade situationen och allt löste sig och jag behöver inte betala för det uteblivna besöket eftersom omständigheterna var som de var. Efter det var jag så jävla förbannad och less ändå så jag satte klockan på 11 och sov tills dess.
Men jag förstår inte, både en läkare och en LSS-handläggare från kommunen säger att jag har rätt till en sjukresa, bara genom att ringa och beställa en sådär, och jag vet inte vem som har fel heller, de eller taxicentralen. Men det var väl för bra för att vara sant.
Nämnde jag att jag verkligen hatar att prata i telefon?
Fittfittfitt...
Bitterheten fortsätter.
Jag fick nyss reda på att jag har en läkartid i Tingsryd imorgon. Det innebär att jag först måste vänta en timme innan tiden, och sen nästan tre timmar efter tiden, för att bussarna går så dåligt.
Jag fick inte veta det förräns nu heller, och jag måste avboka tiden minst 24 timmar innan för att slippa betala full avgift och det är för sent nu.
Jag känner verkligen inte för att åka dit imorrn... Det har varit en riktigt jävla shitty dag och det känns som att morgondagen inte kommer bli bättre.
Jag har inte råd med taxi heller och det är 2,3 mil dit så det är nog inte aktuellt att gå.
Jag har lite smått panik inför bussen, så jag måste försöka kontrollera den så den inte övergår i riktig panik.
Tvätten visade sig bli tre maskiner också och alla leder i min kropp bara skriker och jag vill lägga mig under täcket och inte röra på mig men jag orkar inte bädda sängen och det är SÅÅÅÅÅ synd om mig mitt lilla emo.
Om 1 ½ timme måste jag laga middag också, och plocka undan en massa innan, och jag... blä.
Kan inte saker vända åt rätt håll nu?
Jag fick nyss reda på att jag har en läkartid i Tingsryd imorgon. Det innebär att jag först måste vänta en timme innan tiden, och sen nästan tre timmar efter tiden, för att bussarna går så dåligt.
Jag fick inte veta det förräns nu heller, och jag måste avboka tiden minst 24 timmar innan för att slippa betala full avgift och det är för sent nu.
Jag känner verkligen inte för att åka dit imorrn... Det har varit en riktigt jävla shitty dag och det känns som att morgondagen inte kommer bli bättre.
Jag har inte råd med taxi heller och det är 2,3 mil dit så det är nog inte aktuellt att gå.
Jag har lite smått panik inför bussen, så jag måste försöka kontrollera den så den inte övergår i riktig panik.
Tvätten visade sig bli tre maskiner också och alla leder i min kropp bara skriker och jag vill lägga mig under täcket och inte röra på mig men jag orkar inte bädda sängen och det är SÅÅÅÅÅ synd om mig mitt lilla emo.
Om 1 ½ timme måste jag laga middag också, och plocka undan en massa innan, och jag... blä.
Kan inte saker vända åt rätt håll nu?
Åhjagblirtrött...
Det börjar bli dags för ett förnyat recept och en läkartid, men de har inte hört av sig, så jag tog kontakt med dem via vårdguiden online. Fick ett meddelande om att jag vänt mig till fel ställe (vilket jag egentligen inte hade...) och fick ett telefonnummer. Så jävla BRA att man kan sköta allt online så man SLIPPER använda telefonen.
Iallafall, ringde numret, och fick reda på att läkaren inte jobbar kvar där, och blir hänvisad till ett annat ställe.
Ringer dit; "Ja, hon jobbar ju inte kvar här".
*tystnad*
"Nähä. Ni sa att ni skulle skicka en tid till mig, och jag måste ju ha nya mediciner i början av nästa vecka, hur hade ni tänkt lösa det?"
"Eh, ja... *bläddrar i papper* Vi visste ju inte om detta så vi har inte kunnat meddela dig."
Här har jag gått och väntat på en läkartid och viktiga mediciner, och så har hon bara slutat utan att någon vet vad de ska göra med hennes patienter. Och de lär ju ha fått veta det innan jag sa det, och då tycker man ju att de kunde styrt upp det hela... Åtminstone inte bara totalstruntat i mig.
"Sen har vi inga lediga tider under hela november, så det får bli någon gång i december då"
"Ja bara någon kan skriva ut medicinen"
"Ja fast jag kan ge dig en tid den 18/11..." och så visade det sig att hon hade fyra jävla tider den dagen.
Sen hade de fel dos också, för att läkaren tydligen inte hade skrivit in doshöjningen i journalen. Så jag vet inte ens om jag kommer få rätt dos.
Den kommer bli försenad med, egentligen så skulle jag behövt den i slutet av den här veckan men jag har gått och väntat på att TVÅ läkare ska ta tag i det (en läkare på vårdcentralen här skulle ta kontakt med den andra läkaren och se om hon kunde skriva ut dem) men det var ju tydligen dumt av mig. Så även om jag får receptet idag så tar det apoteket tills på tisdag att ta in dem om jag har tur, men det kan också bli så att jag får vänta tills på fredag, och det är en veckas försening.
Jag blir trött.
Snorungar och dumma apotek...
Jag skulle ner till apoteket idag, och det satt en mamma med sin ca 7-åriga dotter i väntrummet. Dottern började genast stirra på mig så jag tittade på henne och log lite för att hon inte skulle tro att jag var ett ufo eller nåt. Då pep hon "Hjälp!", hoppade ner från stolen och kröp upp i sin mammas knä, och sa "Mamma, hon TITTADE på mig och då fick jag ont i KINDEN!". Det kändes lite komiskt, och mamman tittade på mig och log lite och försökte förklara för dottern att det inte var för att jag tittade på henne, men dottern fortsatte att tjata om det. Sen var hon tyst ett tag, och sa sen "Mamma hon luktar illa! Hon luktar illa!".
Då tyckte jag nästan lite synd om mamman, barn är barn och häver ju ur sig sådana saker ibland, och tänkte att mamman säkert blev generad eller nåt. Ända tills mamman svarar "Ja en del luktar".
Ungen fortsatte säga att jag luktade illa, när det kom in en till i väntrummet blev hon tyst i några sekunder innan hon sa "Mamma hon luktade också illa!". Hon kunde bara inte hålla tyst och fortsatte tjata om att vi luktade illa.
Till slut ville jag bara säga "Ja men då är vi kvitt för både du och din mamma luktar bajs". Men jag ska ju föreställa en vuxen så det kändes inte riktigt rätt...
Jag tror verkligen inte att jag luktade illa eftersom jag hade stått i duschen i nästan en halvtimme precis innan jag gick ner (just för att jag faktiskt luktade illa innan, haha) men annars är det nåt jag faktiskt kan bli paranoid över väldigt ofta, att jag luktar illa. Jag känner mig ofta otroligt ofräsch och äcklig och har en historia av överduschande bakom mig, så jag måste verkligen anstränga mig för att försöka tänka logiskt i sådana situationer.
Att ungen började stirra öht var irriterande, att vara svartklädd (allt från HM t om) med kängor kan knappast vara något uppseendeväckande ens för barn, men uppenbarligen så var det det. Att barn stirrade förut kändes mer förstående, när jag hade svart hår och ofta långkjol eller även om man hade en tröja med ett Mayhem-tryck eller nåt. Då var det kanske lite mer förstående om ungar i en liten håla stirrade, och då kunde man kosta på sig att le lite och försöka se snäll ut för att de inte skulle tro att jag skulle kidnappa dem och äta dem till frukost dagen efter. Jag har aldrig sett extrem ut men det har hänt att folk stirrat och sett skräckslagna ut bara för att man har kängor. Haha, jag minns inte vems lillasyster det var för läääänge sen som trodde att jag var en häxa, bara för att jag hade långt svart hår, en svart tunika och en svart långkjol... Nu var det ett tag sen någon stirrade på mig sådär och det var bara irriterande.
Inne på Apoteket hade de naturligtvist inte någon av medicinerna jag skulle hämta ut, vilken överraskning. Det börjar bli lite för mycket nu, först ska man förnya receptet, sen ner till Apoteket och säga att man ska hämta ut det och sen vänta på att det kommer in så man kan gå och hämta ut det. Det kan ställa till med problem när man har expeditionsintervaller, man kan nämligen inte säga till några dagar innan utan det måste man göra samma dag, och då kan det ändå ta en vecka innan medicinen kommer in. Det brukar vara rätt bra planerat, är det en månads intervall så är medicinen planerad att räcka just en månad, men om apoteket strular kan det bli en månad och en vecka, vilket fuckar upp allt.
Bara för det tänker jag inte skämmas nästa gång jag ska dit och hämta det, jag ska passa på att hämta ut allt jag kan bara för att jag har frikort.
Då tyckte jag nästan lite synd om mamman, barn är barn och häver ju ur sig sådana saker ibland, och tänkte att mamman säkert blev generad eller nåt. Ända tills mamman svarar "Ja en del luktar".
Ungen fortsatte säga att jag luktade illa, när det kom in en till i väntrummet blev hon tyst i några sekunder innan hon sa "Mamma hon luktade också illa!". Hon kunde bara inte hålla tyst och fortsatte tjata om att vi luktade illa.
Till slut ville jag bara säga "Ja men då är vi kvitt för både du och din mamma luktar bajs". Men jag ska ju föreställa en vuxen så det kändes inte riktigt rätt...
Jag tror verkligen inte att jag luktade illa eftersom jag hade stått i duschen i nästan en halvtimme precis innan jag gick ner (just för att jag faktiskt luktade illa innan, haha) men annars är det nåt jag faktiskt kan bli paranoid över väldigt ofta, att jag luktar illa. Jag känner mig ofta otroligt ofräsch och äcklig och har en historia av överduschande bakom mig, så jag måste verkligen anstränga mig för att försöka tänka logiskt i sådana situationer.
Att ungen började stirra öht var irriterande, att vara svartklädd (allt från HM t om) med kängor kan knappast vara något uppseendeväckande ens för barn, men uppenbarligen så var det det. Att barn stirrade förut kändes mer förstående, när jag hade svart hår och ofta långkjol eller även om man hade en tröja med ett Mayhem-tryck eller nåt. Då var det kanske lite mer förstående om ungar i en liten håla stirrade, och då kunde man kosta på sig att le lite och försöka se snäll ut för att de inte skulle tro att jag skulle kidnappa dem och äta dem till frukost dagen efter. Jag har aldrig sett extrem ut men det har hänt att folk stirrat och sett skräckslagna ut bara för att man har kängor. Haha, jag minns inte vems lillasyster det var för läääänge sen som trodde att jag var en häxa, bara för att jag hade långt svart hår, en svart tunika och en svart långkjol... Nu var det ett tag sen någon stirrade på mig sådär och det var bara irriterande.
Inne på Apoteket hade de naturligtvist inte någon av medicinerna jag skulle hämta ut, vilken överraskning. Det börjar bli lite för mycket nu, först ska man förnya receptet, sen ner till Apoteket och säga att man ska hämta ut det och sen vänta på att det kommer in så man kan gå och hämta ut det. Det kan ställa till med problem när man har expeditionsintervaller, man kan nämligen inte säga till några dagar innan utan det måste man göra samma dag, och då kan det ändå ta en vecka innan medicinen kommer in. Det brukar vara rätt bra planerat, är det en månads intervall så är medicinen planerad att räcka just en månad, men om apoteket strular kan det bli en månad och en vecka, vilket fuckar upp allt.
Bara för det tänker jag inte skämmas nästa gång jag ska dit och hämta det, jag ska passa på att hämta ut allt jag kan bara för att jag har frikort.
Känsliga läsare varnas.
Haha, tittade på de senaste två inläggen nu, och insåg att det inte såg så jävla stabilt ut.
Men det är stabilt, jag är bara på dåligt humör, och Holetexten bara slog mig när jag såg blomman som håller på att dö. F.ö så skäms jag lite, jag visste inte att självaste Billy Corgan hade ett finger med i texterna på Celebrity skin, zomg! Jag gillar verkligen hans texter.
Iallafall, så varnas känsliga läsare, för nu tänker jag gnälla. Jag är som sagt på dåligt humör (mina hormoner leker pingpong inuti mig), jag har ont, feber, och ja vafan, jag är jag.
Jag har sovit helknas den senaste tiden. Iförrgår var jag otroligt trött, jag höll på att somna i soffan så jag tog tre Stilnoct och gick och lade mig. Men nähä, ingen sömn där inte. Jag var för rastlös för att sova. Så jag gick upp efter en timme.
Satt och pillade med en hemsida och flög runt och minade i WoW.
Gick och lade mig vid 6.30 nån gång, fortfarande pigg, men låg och kramade på Erik, och uppenbarligen så somnade jag till slut. Sov oroligt och vaknade ändå vid 10, så jag gick upp.
Förut behövde jag alltid skippa en natts sömn för att kunna sova någorlunda ordentligt några nätter framöver, så jag tänkte att jag skulle få sova natten som var nyss.
Och jo, jag somnade lite i soffan så jag gick och lade mig vid 21, trött som en gris. Sen blev hela världen galen och alla skulle uppenbarligen få tag på mig via mobilen. Jag svarade inte på nåt, och att stänga av mobilen var uppenbarligen inget som slog mig...
Sov oroligt hela natten iaf, klockan ringde vid 9 i morse men jag orkade inte ta mig upp förräns en timme senare.
Drog ner säsongspremiären av 90210 och förstod inte varför jag följer serien. Men så kom jag på att det ju är min "akutserie", som jag ser på när jag inte har något annat att se på. Aja, jag hade ju faktiskt inget annat att se på. Kan de inte ta bort Annie snart?
Caiza hade sms:at och ville låna pengar till TV-grejjen, och jag lånar ut pengar till henne utan oro för jag vet att jag alltid får tillbaks dem när hon lovar. Men, jag hade inte ens tillräckligt med pengar på sparkontot, vilket blev en smärtsam påminnelse om att jag... vet inte, att jag inte har så mycket där som jag borde helt enkelt.
Sen drog mensvärk, feber, och ledvärk igång samtidigt, och huvudvärken som jag haft sedan jag gick upp höll i sig så jag gick och lade mig. Och började tänka alldeles för mycket, inte bra.
Erik åkte på att jobba på sin lediga dag, när han hade åkt så släpade jag mig upp och försökte vakna lite, ty jag skulle till vårdcentralen. Min läkare har ju sagt att när ledvärken blir för mycket ska jag gå ner direkt så de kan ta ett blodprov.
Naturligtvist så hade de ju lunchrast när jag kom ner (jag vet inte om jag nånsin kommer vänja mig vid sånt, så jävla värdelöst...), men jag behövde bara vänta i 15 min.
Vid receptionen sa jag att jag var där för att lämna ett blodprov.
"Ja... nu är det ju eftermiddag." sa damen.
Jaha? Ytterligare en sån där gång när jag borde bokat tid för att ha ont?
Men hon har alltid varit trevlig mot mig, så jag förklarade lite artigt och skämtsamt att det inte riktigt gick att planera, och jag fick sätta mig och vänta.
Det var samma dam som skulle ta blodprovet, och eftersom hon känner igen mig så visste hon ju att jag avskyr sånt där. Hon är så gullig, hon är verkligen uppmärksam och frågar om det går bra, om jag vill ligga ner istället, osv. Det dumma var bara att jag hade sån värk i armbågen, så det var ett jävla helvete att ligga med uträtad arm samtidigt som hon tömde mig på blod. Efteråt tittade hon på mig och sa att jag kanske skulle sitta kvar ett litet tag, men jag ville bara hem.
Jag kom hem och konstaterade att det inte ens gjorde ont där hon stuckit mig, jag brukar alltid vara så mesig efter blodprov för det är ju mest synd om mig i hela väääärlden, men nu blir det nog inte ens ett blåmärke.
Sen tog jag kort på en blomma och parkerade mig här för att gnälla.
Det finns massor mer att gnälla över, men det tar jag nån annan gång.
Detta blev långt nog som det blev.
Men det är stabilt, jag är bara på dåligt humör, och Holetexten bara slog mig när jag såg blomman som håller på att dö. F.ö så skäms jag lite, jag visste inte att självaste Billy Corgan hade ett finger med i texterna på Celebrity skin, zomg! Jag gillar verkligen hans texter.
Iallafall, så varnas känsliga läsare, för nu tänker jag gnälla. Jag är som sagt på dåligt humör (mina hormoner leker pingpong inuti mig), jag har ont, feber, och ja vafan, jag är jag.
Jag har sovit helknas den senaste tiden. Iförrgår var jag otroligt trött, jag höll på att somna i soffan så jag tog tre Stilnoct och gick och lade mig. Men nähä, ingen sömn där inte. Jag var för rastlös för att sova. Så jag gick upp efter en timme.
Satt och pillade med en hemsida och flög runt och minade i WoW.
Gick och lade mig vid 6.30 nån gång, fortfarande pigg, men låg och kramade på Erik, och uppenbarligen så somnade jag till slut. Sov oroligt och vaknade ändå vid 10, så jag gick upp.
Förut behövde jag alltid skippa en natts sömn för att kunna sova någorlunda ordentligt några nätter framöver, så jag tänkte att jag skulle få sova natten som var nyss.
Och jo, jag somnade lite i soffan så jag gick och lade mig vid 21, trött som en gris. Sen blev hela världen galen och alla skulle uppenbarligen få tag på mig via mobilen. Jag svarade inte på nåt, och att stänga av mobilen var uppenbarligen inget som slog mig...
Sov oroligt hela natten iaf, klockan ringde vid 9 i morse men jag orkade inte ta mig upp förräns en timme senare.
Drog ner säsongspremiären av 90210 och förstod inte varför jag följer serien. Men så kom jag på att det ju är min "akutserie", som jag ser på när jag inte har något annat att se på. Aja, jag hade ju faktiskt inget annat att se på. Kan de inte ta bort Annie snart?
Caiza hade sms:at och ville låna pengar till TV-grejjen, och jag lånar ut pengar till henne utan oro för jag vet att jag alltid får tillbaks dem när hon lovar. Men, jag hade inte ens tillräckligt med pengar på sparkontot, vilket blev en smärtsam påminnelse om att jag... vet inte, att jag inte har så mycket där som jag borde helt enkelt.
Sen drog mensvärk, feber, och ledvärk igång samtidigt, och huvudvärken som jag haft sedan jag gick upp höll i sig så jag gick och lade mig. Och började tänka alldeles för mycket, inte bra.
Erik åkte på att jobba på sin lediga dag, när han hade åkt så släpade jag mig upp och försökte vakna lite, ty jag skulle till vårdcentralen. Min läkare har ju sagt att när ledvärken blir för mycket ska jag gå ner direkt så de kan ta ett blodprov.
Naturligtvist så hade de ju lunchrast när jag kom ner (jag vet inte om jag nånsin kommer vänja mig vid sånt, så jävla värdelöst...), men jag behövde bara vänta i 15 min.
Vid receptionen sa jag att jag var där för att lämna ett blodprov.
"Ja... nu är det ju eftermiddag." sa damen.
Jaha? Ytterligare en sån där gång när jag borde bokat tid för att ha ont?
Men hon har alltid varit trevlig mot mig, så jag förklarade lite artigt och skämtsamt att det inte riktigt gick att planera, och jag fick sätta mig och vänta.
Det var samma dam som skulle ta blodprovet, och eftersom hon känner igen mig så visste hon ju att jag avskyr sånt där. Hon är så gullig, hon är verkligen uppmärksam och frågar om det går bra, om jag vill ligga ner istället, osv. Det dumma var bara att jag hade sån värk i armbågen, så det var ett jävla helvete att ligga med uträtad arm samtidigt som hon tömde mig på blod. Efteråt tittade hon på mig och sa att jag kanske skulle sitta kvar ett litet tag, men jag ville bara hem.
Jag kom hem och konstaterade att det inte ens gjorde ont där hon stuckit mig, jag brukar alltid vara så mesig efter blodprov för det är ju mest synd om mig i hela väääärlden, men nu blir det nog inte ens ett blåmärke.
Sen tog jag kort på en blomma och parkerade mig här för att gnälla.
Det finns massor mer att gnälla över, men det tar jag nån annan gång.
Detta blev långt nog som det blev.
Man får inte vara dum inte.
Jag funderade på om jag skulle tugga i mig (ja tugga, depoteffekten skulle inte sitta så fint just nu) Ritalin för att kunna fokusera bättre på vad jag gör och göra en sak åt gången istället för fem, eller Stesolid för att förhoppningsvist kunna dämpa nervositeten och allt skit och på det viset kunna fixa det här utan att gå upp i taket.
Men så kom jag på att de inte krockar med varandra, så jag kan ta båda två.
Fast sen slog det mig att jag uppenbarligen får vara hur jävla dum som helst.
1. Det är inte förräns om en timme jag ska börja med maten.
2. Kladda på maskara några minuter innan man ska finhacka två stora lökar trots att jag vet att jag gråter som ett litet barn så fort jag hackar lök?
...
Hela dagen har jag haft sjukt bra koll på klockan och försökt förbereda mig, så jag fattar inte varför jag fick för mig att det var nu...
Aja, köttfärsen kan brynas i förväg iaf.
Men så kom jag på att de inte krockar med varandra, så jag kan ta båda två.
Fast sen slog det mig att jag uppenbarligen får vara hur jävla dum som helst.
1. Det är inte förräns om en timme jag ska börja med maten.
2. Kladda på maskara några minuter innan man ska finhacka två stora lökar trots att jag vet att jag gråter som ett litet barn så fort jag hackar lök?
...
Hela dagen har jag haft sjukt bra koll på klockan och försökt förbereda mig, så jag fattar inte varför jag fick för mig att det var nu...
Aja, köttfärsen kan brynas i förväg iaf.
