Nyss ringde de från Vuxenhabiliteringen i Växjö. De skulle tagit kontakt med mig i mars, men jag har nog inte haft så hög prioritering hos dem, så jag skrev en ansökan för ett tag sen.
Men jag förklarade läget, att jag just nu blir runtslussad bland olika läkare och att jag öht har svårt att ta mig till Växjö och att jag inte vill påbörja något nu för att jag totalt tappat orken, att jag hade gett upp.
"Jaha, men då vet vi, ring om du ändrar dig"
Jag hade ju faktiskt förväntat mig att man skulle få lite support där, ett "Men vad synd att det går till sådär", men icke. Och det var lite läskigt, för om inte psykvården har någon som helst vilja att ha koll på sådana som är sjukskrivna och försöker ha en aktiv vårdkontakt så kan man verkligen bara försvinna utan att de reagerar.
Man säger att man ger upp, och får till svar att man ska ringa om man ändrar sig.

Jag låg och gjorde några andningsövningar en liten stund efter det, för annars hade jag nog sprungit omkring störtgråtandes och kastat tallrikar omkring mig i ren ilska. Och det vore ju galet. Inte lika galet som hur sjukvården fungerar, men ändå galet.
It takes a fool to remain sane.