Jag hade precis bestämt mig för att det här tvärtemot planeringen inte skulle bli en aktiv dag alls, och istället bestämt mig för att släpa täcket till soffan och ligga och titta på The stand och försöka att inte tänka alls, när jag kollade mailen och såg att några ville komma och kolla på lägenheten imorgon.
Kunde jag säga nej? Nä.
Ser lägenheten visnings-acceptabel ut? Hell no.
Jag kände redan innan jag kollade mailen att DETÄRSÅMYCKETJAGBORDEGÖRA här hemma, jag riktigt snubblar över saker som borde fixas, men att jag BARAINTEORKAR just nu, speciellt inte efter badet nu när jag sitter i badrock och försöker med lite lugnande medel linda in min hjärna i bomull.
Jag vet att jag inte kommer kunna sluta tänka på det om jag skjuter upp städningen tills imorgon, och då kommer jag inte heller kunna försöka slappna av. Men jag orkar verkligen inte göra nåt.
Det här är verkligen ett sånt där ögonblick när jag känner mig som fem år och vill sätta mig i ett hörn med armarna i kors och säga "VILL INTE!".
Jag försöker vara snäll mot mig själv eftersom det är lite speciella omständigheter just nu (de flesta vet varför) så det pågår WW3 inuti min kropp och även om jag vet rent logiskt att jag är glad så kan jag inte vara det och det känns som att jag bara töms på energi för att min kropp är förvirrad och försöker skapa ordning.
Dessutom sov jag helsjukt inatt, var vaken fyra timmar mitt i natten innan jag kunde somna om och vaknade helt slut.
Det är sånt här jag måste lära mig, att sluta oroa mig för saker. Lägenheten ÄR inte så ostädad egentligen, alls, och självklart hinner jag fixa allt imorrn på fem timmar (eftersom jag sa att jag inte kunde innan kl 15 och kl 10 är jag hyffsat vaken), så det finns inget problem. Och om det inte finns något problem så borde jag inte oroa mig.
Gah.
Fast det finns ju faktiskt ett problem, jag har ställt till med två saker i köket som jag inte tror att de är så glada över... Eller så räknas det som normalt slitage, även om jag har svårt att tro att brännmärken på bänkskivan är normalt...

Jag är så oerhört, oerhört glad att vi är två till nästa flytt från början till slut, och att vi har sånt stöd från Eriks familj. Det är det som är en familj tror jag, att man inte ens behöver be om hjälp utan de vet att man behöver hjälp och säger då att de hjälper till. Jag vet inte ens vad jag ska säga ibland, jag blir så överväldigad så jag vill falla på knä och säga "I'm not worthy!".
Den här gången ska jag komma på ett bättre sätt att tacka dem på iaf.