de senaste dagarna då jag sovit fantastiskt (jag skojar inte när jag säger att det är flera timmars nästan oavbruten sömn och jag tror tamefan att jag halkar ner i djupsömn rätt bra!) på nätterna är att allt får lite mer normala proportioner och jag överanalyserar inte allt på samma sätt.
T ex är jag faktiskt inte en genomusel människa för att jag sov en halvtimme längre och därmed gick upp kl 8.30. Det är inte nackskott på det liXoM.
Och världen går inte under för att jag inte loggar in på ett spel och fixar lite prylar. Det är ingen vits att ha dåligt samvete för att jag inte orkar göra något jag inte alls behöver göra.
Annars så brukar småsaker sätta sig i tankarna och några timmar senare så är det ett helt löjligt stort problem (som den gigantiska frågan om vad man ska äta på kvällen, gu bevare mig väl om jag inte har lyckats klura ut det innan kl 15!) eller något jag bara oroar mig för helt galet. Nu såhär när jag är lite mer normal (ja allt är ju såklart relativt...) känns det rätt overkligt att jag faktiskt brukade tänka så.

Jag gillar't. Jag tror jag fortsätter.