Jag var rätt inne på att det var tisdag idag. För Erik jobbar egentligen inte måndagar och idag jobbade han, så eftersom det var tisdag skulle jag på bio med Hannah ikväll och såg till min förtjusning att de lagt in en 18.15-föreställning så vi kunde ta den istället för den sena.
Jag ställde mig och började steka torsk, när flyglarmet började tjuta. Och jag vet inte hur många tankar som flög igenom mitt huvud just då.
Kommer mobiltelefonerna att funka?
Vi har ju inga vattendunkar!
Hur i helvete ställer man in radion så jag kan lyssna på vad de har att säga, har jag ens antennen kvar till den?!
Jag vet ju inte ens vart närmaste skyddsrum är!
Tills jag kollade på klockan och såg att den var 15, och kom på att det var måndag.
De testar ju larmet fyra gånger om året och då på måndagar klockan 15.

Jag hatar flyglarmet.
Jag hatar vad det triggar igång hos mig.
Jag associerar det med något jag inte kan sätta fingret på, och inte bara det, jag tänker också på saker som vad skulle hända om något allvarligt faktiskt hände medan de testar flyglarmet? Visst, de testar ju bara en kvart, men det räckte ju inte med en kvart för nån att upptäcka att flygplan flög in i WTC.
Det ironiska är att jag inte direkt är rädd för att något ska hända (eller jo, jag är rädd för att något ska hända hos de som inte bor nära mig och att jag inte skulle kunna veta om de var ok), det är nog mer själva kontrollgrejjen, att veta att man har vad som behövs för att klara det mesta.
Som vid festivaler t ex, hur många gånger har inte jag blivit mobbad för att jag haft med mig sterila kompresser och alsolsprit? Det har ju hänt ett antal gånger att samma person kommer med svansen mellan benen och undrat om jag haft nåt av det kvar...
Äh.
Mamma förstår.