Blodprov idag igen.
Jag slipper numera visa leg helt i receptionen, och fick min sköterska som kände igen mig direkt.
Men blev irriterade när hon återigen sa "Ja du börjar väl vänja dig nu".
Nej.Jag.Börjar.Inte.Vänja.Mig.
"Men det kanske inte är lika hemskt nu?"
Jo.Det.Är.Precis.Lika.Hemskt.
"Det går ju så bra varje gång."
Bra och bra, det GÅR.
Bara för att jag inte längre sitter och kallsvettas, biter ihop käkarna tills det gör ont och glömmer bort att andas betyder inte att det inte är lika hemskt.
Det är precis lika hemskt, men jag hanterar det på ett annat sätt.
"Men du kommer ju iallafall fortfarande hit!"
Ja men zomfg... Går jag inte dit kan jag välja mellan att riskera att få leverproblem eller att jag inte får prova medicinen, jag MÅSTE ju gå dit!
Jag gick på hyposensibilisering när jag var yngre, och första året innebar det att de stack mig med fyra nålar varje måndag.
Och jag var nålrädd.
Året efter minns jag inte hur ofta det var.
Men jag lärde mig att hantera det på bästa sätt då också. Man måste lära sig hantera jobbiga saker på ett sätt som passar en, vad i helvete ska man annars göra?
Jag verkligen hatar det där. Varför antar folk att det är som det verkar?

Sen såg jag faktiskt fram emot att träffa tantan på apoteket, men så var det en annan där.
Kändes lite patetiskt att bli så besviken över det, haha.
Det gick bra iaf, min gamla ansiktskräm är snart slut och ska prova en som jag vet inte innehåller mineraloljor.

Sen hämtade jag ut två paket.
Jackan passade helt ok, lite liten bara men den var varm och mysig och hade en avtagbar luva.
Det roliga är att den är väldigt lik min höstjacka. Fast det var ju därför jag fastnade för den.
Byxorna däremot... not so good. Jag tänkte inte på att H&Ms storlekar skiljer sig lite från avdelning till avdelning där... Men det ska nog bli bra.