Möte med henne idag igen.
Hon blev oroad över studiesituationen och tyckte att det var väldigt dåligt skött av dem, men hon ska ta tag i det och ordna ett möte med deras studievägledare som tydligen är väldigt bra.
Det är jag tacksam för.
Det visade sig att hon jobbat inom psykiatrin och att hon nu egentligen jobbar för Försäkringskassan, vilket är väldigt bra för hon vet hur mycket sånt funkar.
Jag tog upp det här med läkarintyg och aktivitetsersättning med henne och efter att jag förklarat hur min läkare är så tyckte hon att det var bäst att jag först tog kontakt med min arbetsterapeut och höra vad hon tycker.
Hon ska också ordna ett möte med min handläggare på FK (som uppenbarligen är en sweetheart, de har jobbat tillsammans) och min arbetsterapeut för att gå igenom hela situationen. Det är bra, eftersom det ger en mer komplett bild av det hela, istället för att de bara ska gå efter ett läkarintyg.
Hon var också av åsikten att jag antagligen skulle behöva minst ett år till, så det är bra att hon är med på mötet.

Sen hade jag läkartid hos idiotläkaren. Och det visade sig att det här inte alls var vårt sista möte, han ska vara kvar hela hösten. Fast nu ska han vara borta en månad. Och det är under den tiden jag behöver mitt intyg.
Fast jag tror det är en bra sak. För jag vill inte att han skriver intyget. Han känner inte mig, han har inte ens läst min journal, och han är bara inte i position att bedömma huruvida jag är arbetsför eller inte.
Fast frågan är ju då VEM som ska skriva intyget...
Jag lade över den frågan i ett mail till min arbetsterapeut.
När allt det där är avklarat, så tänker jag söka mig till privatvården. Jag hoppas, hoppas att det finns ett bra alternativ där, för det funkar inte att gå på den mottagningen.

Det var Den Glada Busschauffören på väg hem (jag tog bussen 2/3 hem, istället för att byta buss så gick jag), jag gillar honom.