Apotekstantan känner ju igen mig vid det här laget.
Som förrförra gången jag var där och hade reserverat medicin, då hon tog fram lådan och sa "Ja jag tänkte väl att det var du!".
Och förra gången lyckades hon t om gissa rätt på vad jag ville hämta ut, och det var ändå fyra grejjer och det var en massa andra randomrecept inlagda.
Men det är rätt trevligt faktiskt, när man kommer mot kassan och hon tittar upp och verkligen säger "Nej men hallå du!" på ett glatt sätt.
Förra gången var precis efter ett läkarbesök. Haha, vid läkarbesöket innan dess var det ju nån grek med som "praktikant", nu när jag fick en annan läkare var han med den HÄR läkaren, och han kände igen mig. Han log lika mycket den här gången, så han får nu heta den Glade Greken. Fan, det hade passat som restaurangnamn...
Iallafall, när tantan på apoteket gjorde i ordning medicinerna småsuckade hon sådär lite medlidsamt, och frågade om det var mycket biverkningar från litiumet, eftersom de två andra sakerna var mot biverkningar. Och så fick jag gnälla av mig lite. Sen tvekade hon lite och frågade om jag mådde bra av det iaf, och lite där går min gräns över hur social jag är med farmaceuter. Fast det var ok, för hon ställde frågan på ett sådant sätt så jag förstod att det var för att se vart JAG hade min gräns.
Som vanligt kände jag behovet av att förklara att jag inte var bipolär. Jag vet fortfarande inte varför jag har det behovet.

Idag skulle jag ner och lämna blodprov, och tantan i receptionen kände också igen mig så jag behövde inte visa leg.
Jag fick vidare mot laboratoriet och tog en nummerlapp, ut kommer en sköterska, tittar på mig och säger "Men HEJ, dig känner jag ju igen! Åh är det dags nu igen...".
Det var ju "min" sköterska, som kommer ihåg att jag avskyr sånt där...

Så det känns som att jag nu är tjänis med hela vårdcentralen.
Lite tragiskt, för det känns lite som ett tecken på att man behöver gå dit för ofta, men ändå trevligt.