Om ett tag ska vi till Jönköping på en mässa med Eriks jobb.
Den inkluderar en middag modell lite finare, och jag kan inte sånt. Jag blir otroligt förvirrad när jag inte bara kan slänga fram ett "En Calzone tack" eller "En BigMac & co".
Sen ska man ha kläder på sig också. Faktiskt. Jag som inte har ett par hela byxor (förutom ett par baggy iofs, de passar uppenbarligen nu) och i skoväg har jag bara kängorna och ett par svartrosa gympadojjor. Det känns rent allmänt som att alla mina kläder är grådassiga och urtvättade och ser ofräscha ut.
Men det blir nog bra... Jag har sprungit runt och provat lite kläder som ser hyffsat acceptabla ut. Att byxorna är avklippta rakt av där nere (hej jag har oproportionerligt korta ben och tycker att det är för jobbigt att faktiskt SY upp byxbenen och ärligt talat så skiter jag i hur det ser ut) och att jag lär ha kängorna hoppas jag att ingen lägger märke till, men varför skulle någon titta på mina fötter...
Sen är det ju faktiskt ingen galamiddag, men ändå.
Det hela fick mig att undra lite över min klädstil, eller snarare brist på stil. Men jag trivs ju i den och det är ju inte så att jag springer på fancy tillställningar varje helg. Det skulle dock vara kul att kunna springa över till nån kompis och kolla igenom dennes garderob för att hitta något som kanske såg lite prydligare ut.

Det ska bli skoj iaf. Förra gången de var där kom de tydligen inte ens ihåg vad de hade beställt när leveranserna väl kom, haha.
Jag har bara träffat två av dem som hastigast men har hört desto fler historier, och de verkar som ett skönt gäng. Avslappnade.
Dessutom gillar jag faktiskt att bo på hotell. Det är så rent och fint. Och om jag tycker att det är jobbigt att vara omgiven av så många människor hela tiden så kan jag alltid gå till rummet och läsa eller nåt.
Det ska faktiskt bli riktigt skönt att komma iväg och göra något.

Det kan vara så att jag börjar med arbetsträning om några månader. Eller iallafall någon sorts aktivitet. Och jag hoppas att det fort kan leda till att jag kan börja arbeta som en vanlig människa.
Det känns inte som att jag kommit så mycket framåt alls under de här... många åren, och jag vill inte sitta där om tio år och tänka "Nähä, jag har fortfarande inte lyckats med mig själv".
Då kan jag lika gärna försöka arbeta.
Förut blev jag nästan panikslagen när jag bara tänkte tanken, en massa dåliga "Tänk om" dök upp i huvudet.
Men tänk om det går helt hyffsat.
Tänk om jag trivs och lär mig nya saker.
Självklart finns den chansen och det är den jag kommer försöka fokusera på.

Jag känner mig inte redo men jag vet inte om jag någonsin göra det, jag vet inte om jag någonsin kommer kunna ordna upp alla mina problem (de som öht GÅR att ordna, en del är man ju född med och kan bara försöka lindra symptomen) och jag vill inte vänta tills dess.
Det är ju knappast så att alla som jobbar mår tipptopp och att allt är my little ponies och regnbågar.
De flesta jobb är jobbiga.
Jag har aldrig någonsin förväntat mig ett jobb som jag gillar, ett jobb har alltid varit ett jobb som man får pengar för och som gör att man kan försörja sig själv. Jag ville bara ha ett jobb jag stod ut med.

Så det är något jag snabbt tänker ta upp med min nya kurator. Och då hoppas jag att hon har några förslag.
Jag har legat och bollat idéer med Erik om olika yrken, och det finns en del iallafall. Men det viktigaste är nog att det är relativt flexibelt. Jag vill ha ett arbete där jag har en tidspress på mig men där jag får bestämma upplägget själv. För jag är förbannat effektiv faktiskt.

Det viktigaste är ändå att jag måste vara bombsäker på att jag kan gå tillbaks till sjukskrivningen om det verkligen inte funkar. Och om det skulle hända så får de tamefan ta och fixa den där sömnutredningen...

Men även om jag inte känner mig redo för fem öre så ser jag ändå fram emot det på något konstigt sätt. Det är ju ändå en "metod" jag inte provat sedan jag blev sjukskriven.
Sen är det iofs en del andra praktiska saker som måste klaffa innan dess, men det visar sig.

Räksallad is teh shit.

Hahaa, jag fick för mig att kolla igenom ett fack jag har på väskan, och förutom ett gammalt kvitto från Konsum i Arboga och lite randomgrejjer hittade jag den här.
Jag vet inte riktigt varför men jag och Emma pekade ofta finger åt varandra, det blev en vana som höll i sig rätt länge. Det berodde antagligen på att vi båda sa korkade saker ofta och inte tänkte på det förräns den andra påpekade det och då blev man trött och räckte upp långfingret helt enkelt. Det var ju ändå menat med lite kärlek och absolut inte något elakt.
Några år senare när jag bodde i Märsta så skulle vi åka till andra sidan stan och två engelsktalande snubbar fick för sig att göra oss sällskap på tåget. Någon av oss sa något korkat och den andra påpekade det och fick ett långfinger tillbaks, vilket förskräckte dem. De trodde väl att det var allvarligt menat, och vi tänkte väl inte på att det faktiskt kunde se väldigt dumt ut förrän vi såg deras miner. Men Emma förklarade att "We like eachother so we do like this" och räckte upp långfingret och log. Vilket naturligtvist var ännu mer förvirrande för dem, men det var så hysteriskt kul och några år senare fixade Emma sådana pins åt oss. Jag tror att vi är mästare på att göra oförståeliga saker...
Det var f.ö tågresan från helvetet, 1 ½ timme på pendeltåget och båda var alldeles dödligt pissnödiga så det knappt var sant. Och eftersom vi inte lyckades skaka av oss snubbarna som var otroligt jobbiga fintade vi bort dem i Rönninge och sprang till vår skjuts.

Den sommaren kan nog summeras med korv. Det är bra när man köper en korv i ett korvstånd på Drottninggatan och inte kan motstå ett köpa en korv i nästa korvstånd också ;D

Förut tyckte jag att det var otroligt jobbigt att verkligen släpa sig upp innan kl 11 trots att jag hade sovit tungt (men antagligen inte bra). Jag fick otroligt dåligt samvete när jag sov till längre än 9.
Nu sover jag så jävla bra (på riktigt tror jag, även om jag behöver hjälp med att somna) att det istället är jobbigt att vakna kl 2.30 och inte kunna somna om, alls.
Mellanläge, någon?
Men jag föredrar detta iaf, logiskt nog så fungerar det bra om jag är vaken längre. Då vaknar jag fräsch som en nyponros strax efter 8, och det känns lagom. 6-8 timmar sömn verkar vara grejjen för mig. Jag har bara velat sova rätt tidigt och mycket de senaste dagarna, ty insättningsbesvär all over igen är not teh shit. Känns bättre att sova bort eländet än att sitta och tänka och komma in på negativa tankespår, ingenting blir bra och det slutar bara med att jag vill ligga i sängen och bli kramad av Erik. Även om jag vet att alla känslor inte är på "riktigt" så känner man ju ändå det, det går ju inte att ignorera bara för att de beror på insättningsbesvär.

Det verkar iallafall vara som så att jag helt enkelt haft brist på en sorta hormon (http://sv.wikipedia.org/wiki/Melatonin)  och att min kropp fungerar bättre när jag får ett tillskott av det. Att jag kommer ha svårt att somna är nog något jag verkar få dras med, likaså bristen på melatonin, men det är helt underbart att känna att man sover bra iallafall.
Oooch jag tycker att det är bättre sent än aldrig innerst inne faktiskt, men jag är lite (rätt mycket egentligen) irriterad över att de inte låtit mig prova (trots tjat) det tidigare. Det hade ju underlättat att kunna sova normalt, speciellt under skoltiden.
Meeen, jag sover normalt nu så det är det jag får försöka fokusera på.

F.ö så har jag träffat min blivande kurator, efter mycket om och men från min sida. Hon är jätteliten och tunn, men vänlig och lyssnar utan att avbryta, ber om ursäkt när hon råkar avbryta, och det viktigaste av allt; hon förutsätter inte saker utan lyssnar på hur jag upplever det. Hon är rätt gammal, men verkar vara förvånansvärt öppen för nya saker. Hon verkar noggrand och noga med att jag ska förstå hur hon tänker.
Hon kom dessutom hit till mig istället för att jag skulle åka dit, hon satt i bilen i en timme i snöstorm för att vi skulle kunna ha ett möte. Och frågade några gånger om JAG kände mig bekväm med att ha henne i mitt hem, och sa att hon förstod om det kändes obekvämt eftersom hon trots allt är en främling.
Jag tror det blir bra. Det ska bli skönt att ha någon att bolla tankar med och som kan styra in mig på rätt spår igen.

Min kropp vill bara inte vara med nu, och jag har kommit fram till att den är alldeles för koffeinöverkänslig. Då menar jag sådär flippa-ur-efter-morgonkaffet-och-skaka-så-jag-inte-kan-skriva, och det går verkligen inte an eftersom jag och mitt morgonkaffe är bundisar. Jag älskar mitt morgonkaffe. Jag har svårt för att bryta "vanor" jag haft i en vecka, desto svårare är det att bryta vanor man haft i över 10 år.
Jag blir lite ledzen i ögat :'(

Igår provade Erik farthållaren i den nya bilen. Den var skoj. Jag har faktiskt aldrig sett hur sådana fungerar men det såg väldigt soft ut att glida fram med den påslagen.
Vi sprang på några av hans vänner på City gross, de var bakis och skulle köpa skridskor för de hade fått för sig att de skulle ut på sjön och åka. Haha, jag hade velat vara med med kameran...

Nu är det iaf massa kanaler på TVn, och jag fastnar hela tiden på Discovery. Spelar ingen roll om det är långa maraton med LA Ink eller Whale wars, eller om det bara är randomprogram, det finns i stort sett alltid nåt att se på där.
Inbyggd digitalgrejmottagare är the shit, så HIMLA underbart att slippa en extern box med en extra fjärrkontroll! Den nya tvn som fick ta tjockistvns plats har en sån, och är dessutom himla snygg.

Jag har vant mig vid datorskärmen nu med,, och är oerhört positiv överaskad av hur bra de inbyggda högtalarna är. Det är verkligen helt underbart eftersom jag hatar att lyssna på musik med lurar på.

Plus en massa annat.
I år deltog jag i julfirande för första gången på flera år, och blev överöst av julklappar och åt tills jag storknade.

Det har varit vintersolstånd men det firandet tappades sort of bort. Nu blir det iaf bara ljusare om kvällarna.

Jag har också köpt en ny skärm till mig själv i julklapp eftersom den gamla inte längre går att använda, och den kommer nästa vecka <3

Annars så äre stabilt.

Inatt/igårkväll drömde jag världens långfilm, som jag seriöst tror skulle funka i verkligheten. Även om Kevin Costner spelade huvudrollen.
Jag vaknade upp hela tiden och gav mig fan på att försöka minnas detaljerna samtidigt som jag undrade hur jag skulle få Kevin Costner att ställa upp för en liten summa pengar, men nu minns jag knappt nåt. Förutom att den var bra.
Och att det var nån sorts fantasy, med slott och grejjer...

F.ö så har CSN inte riktigt alla hästar i stallet, överraskande nog. Efter att ha bråkat om avskrivning i en tid och de i varje mail skrivit att mitt belopp för 2009 är nedsatt till 0:- (ända tills jag påpekade att jag faktiskt visste det och att det inte var det vi pratade om) så fick jag iväg min ansökan om nedsatt belopp 2010, och var glad över att vara ute i godsatt tid.
Häromdagen fick jag svar, nämligen att mitt belopp för 2009 nu var nedsatt till 0:-!
Vad skönt, jag som missat det totalt, tur att jag fick reda på det nu när det bara är två veckor kvar av året.

F.ö första dagen med Circadin igår. Inte för att det direkt märktes, var så trött så jag somnade två gången på väg hem från Växjö och sen framför TVn ändå. Men jag sov (typ iallafall) från kl 19 - 02 iaf!
Förhoppningsvist så kickar effekten in på riktigt om några dagar.

I Växjö tar det månader att få en läkartid. Här ringer jag och frågar om en tid och får en på förmiddagen dagen efter. Och ändå är läkaren här så mycket bättre, ty det visade sig att MIN gamla läkare fortfarande är kvar här någon dag i veckan.
Hon uttrycker sig så bra; "Du har ju så underbart svårt för att somna så det här kan vara bra", haha.
Och; "Ingenting är omöjligt. Allt är möjligt. Det kommer ta tid, men ingenting är omöjligt".
Det är så jävla lustigt hur en läkare född utomlands aldrig missförstår mig, medan svenskfödda läkare missförstår mig hela tiden.
Nu ska vi se om det blir någon förbättring iaf. Jag har bl a fått Circadin nu, så förhoppningsvist så kommer jag så småningom slippa ta vanliga sömntabletter för att slippa sova.
Hon är så förbannat sympatisk också, jag brukar medvetet sitta och klaga lite över hur det fungerar på andra ställen, för jag vet att hon faktiskt håller med mig, och hon suckar och säger att det är för jävligt. Det känns bara bra att höra av någon som är "en av dem" att det inte fungerar som det ska.
Jag har saknat henne, man får lite mammakänsla över henne nästan.

Och papper om tandvårdskort skickas in idag. Jag slipper antagligen oroa mig för tänderna nu!

Jag vill vara snuskigt rik och anställa henne som min privata läkare, så hon slipper vara en del i det där äckliga systemet och så jag alltid har en bra läkare.

Och det är f.ö så jävla underbart med en läkare som inte knappt kan vänta med att testa nya mediciner på folk... Hon hade tydligen varit på nån konferens igår där vissa mediciner hade diskuterats, de flesta hade testats med jättebra resultat och få biverkningar, men det fanns inga längre dokumentationer då de bara hade testats i ett halvår, sådär officiellt.
Hon sa att visst kunde hon ge mig mer information om dem och skriva ut något av dem, men hon tyckte inte att det kändes bra eftersom man inte visste vilka långtidsbiverkningar det fanns och "det känns bara njae, det känns inte bra". För någon som fått höra att man är en guinea pig av en annan läkare så var det bara så uppfriskande.

Jag hade velat att det var jag som hade skrivit Savage Gardens "Truly, madly, deeply" till Erik.
Jag hade velat att det var jag som skrev i stort sett alla Pär Lagerkvists dikter.
Det känns bara som att någon annan alltid uttrycker det bättre.

Tog en promenad igår kväll för att jag inte stod ut med att vara inne, men jag stod inte ut med att vara ute heller. Men jag fick frisk luft iaf. Gick omkring på kyrkogården, och det var mysigt. Men kallt.

Jag brydde mig inte så mycket om själva korten, och det var roligt att se att det övre gjorde att det såg ut som domedagen eller nåt.

Det finns en gata på Växjö som heter Pär Lagerkvists gata. Jag vill nästan på på den bara för att den är uppkallad efter honom. Många verkar tycka att hans poesi är deprimerande. Jag ska lägga ut en av mina favoritdikter och kompensera det med att någon gång skriva en egen om rosa, lyckliga my little ponies.

 

"Ingen hand är så tom som min,
intet hjärta så öde.
Trädde någon i mina gårdar in,
han trodde sig stå bland de döde.

Ensam går jag på en förtorkad mark,
längtar bort från mitt hjärta.
Ingen storm blåser tung och stark,
liten och tom är min smärta.

Vissna örter stå vid min fot,
ljumma vindar mig följa.
Intet rusar mitt bröst emot med hög
och skälvande bölja.

Var afton jag lutar mitt huvud trött
mot trädens kraftlösa stammar.
Alla mina vägar har jag förnött,
deras stoft över örterna dammar.

En gång skall jag lämna den mark mig livet gav,
lämna de öde gårdar.
En längtan till dödens dånande hav
jag djupt i mitt hjärta vårdar."

Jag har suttit och skrivit på en inofficiell journal idag. Typ. Eftersom det är samma procedur om och om igen och ingen har koll på nåt, och eftersom jag uttrycker mig bättre i skrift, så tänker jag skicka den i förväg till den som blir min blivande läkare. Där står mycket grundfakta, platser, datum, namn på doktorer och läkemedel.
Det finns nog en hel del i min bakgrund som påverkar saker, och speciellt det var lättare att skriva ner på papper. Annars hade kanske viktiga saker inte blivit sagda.
Tänk, om de hade använt journalerna ordentligt så hade jag inte behövt göra det här!
Inte för att jag har något emot det faktiskt, det har känts lite som terapi på nåt sätt.
Min förhoppning är att läkaren läser den och att vi sen kan hoppa direkt till fördjupningsfrågorna istället för att bara dra alla en gång till. Meeen, jag tror inte att det kommer att bli så. Däremot tänker jag spara denna och fortsätta skriva i den.

Just nu är jag mest rastlös och vill ha massa fint papper och fina snören och slå in presenter. Jag hoppas att det håller i sig.

Jag skojar inte, min har ringt nio (9) gånger idag. Nio fucking gånger. Jag hatar alla ringsignaler som finns, jag ryser i hela kroppen när en telefon ringer.
Men de flesta har varit bra samtal.
Pratat med hon som har hand om boendestödet, det verkar faktiskt som att allt är upp till mig, och hon tar med sig papper om tandvårdkort. Så jag kanske kan fixa min förbannade visdomstand och förhindra att övriga tänder lossnar, yay! Jag tog också upp lite andra grejjer med henne som hon antagligen inte hade hand om, men hon lyssnade, och gav förslag, och bara det hjälpte.
Det hjälper öht att folk från kommunen förstår hur jävla fucked up vården är. När det är kommunen som behöver intyg och liknande och de inte kan få det för att systemet inte fungerar som det ska så känns det som att de inte kan undgå att se det.
En tant från habiliteringen ringde också. Hon pratar så konstigt i telefonen, jag blir tokig på henne... Jag vet med mig att jag är jättedålig på att prata i telefon rent allmänt, men hon gör det helvetiskt. Man vet aldrig när hon är klar med det hon ska säga, eller om hon har frågat något eller bara konstaterat något, eller ens om samtalet har brutits för att hon är så tyst långa stunder. Hon har en total monoton röst också.
Men istället för att jag ska åka dit så kommer hon hit, det var en himla skön överraskning. Jag kan tänka mig att det lät lite roligt när jag nästan gråtfyllt utbrast "Kan du verkligen göra det?!", hehe...
Pratat med en läkare också som håller fast vid att de ska dra ner en viktig medicin enormt mycket (fast hon från kommunen tyckte att det lät absurt och att jag gott kunde gå till vårdcentralen också och få det utskrivet därifrån, haha...), och som skrivit ut fel mängd av en annan, sen frågade han mig när jag hade nästa tid.
- Jag har ingen aning. Det beror på om ni vill ge mig en ny tid, eller en ny läkare.
- Jaha, jag måste titta här... Vad har du för läkare nu?
- Jag har ingen läkare nu, den förra sade att han hade hittat en annan åt mig men sen har det varit knäpptyst från er.
- Det lät ju inte bra...
Nä Mr Överläkare, det ÄR inte bra.
Men jag är nöjd med dagen iaf. Jag tror jag har rätt mycket inplanerat nu, får se vad som händer med det.

Pratade med Helen via msn häromdagen också. Det finns antagligen tre personer som kan få ett ärligt och utförligt svar på "Hur mår du?", och Helen förstår att ju fler synonymer av ordet "skit" man använder desto allvarligare är det. Så vi satt och svor en stund.
Det värmde.
Haha, "Det är synd att jag tycker om dig för då kan jag inte döda dig", eller nåt... Som kommer från när vi var på Das Boot, "Det är det som är vänskap, att man inte vill döda varandra".
Folk kanske förstår varför Helen är en av de få som helt ut kan förstå mig. Folk kan bry sig, folk kan försöka förstå, och det är lika gott det, men man behöver inte säga så mycket för att någon ska förstå om man är likadana.

I julklapp önskar jag mig en ny skärm till datorn.
Denna här är från tidigt 80-tal och brukar visserligen fascinera de flesta pga sin enorma storlek, men nu börjar den sjunga på sista versen. Det är en sak att den blixtrat till ibland och liknande saker, men när hela bilden (med några minuters mellanrum) skakar fram och tillbaks så man inte ens kan läsa vad som står så känns det som att den kommer säga tack och adjö vilken dag som helst.
Fast jag ljög egentligen, jag önskar mig ingen skärm, jag vill inte ha några julklappar, jag ska nog köpa en själv. Vilket inte alls passar bra in just nu eftersom jag helst skulle behöva spara ihop 18k nästa år, men det här skulle väl ändå hända förr eller senare. Det är faktiskt första gången någonsin jag köper en skärm öht och jag vet att Erik får noll utrymme på andra sidan skrivbordet bara för att skärmen har så fet bakdel. Själv bryr jag mig faktiskt inte så mycket om det är en platt skärm eller inte, men det är la smidigast. Nu när jag tittade så verkade det iofs knappt säljas CRTskärmar längre, de jag hittade var dyrare än de platta.
Jag önskar bara att jag vore miljonär så jag slapp må dåligt över pengrabrist. Så jag ångrar mig, jag vill visst ha en julklapp, jag vill bli miljonär.
De säger att pengar inte gör en lycklig, och visst, jag blir väl inte automatiskt lycklig om någon sticker en hundralapp i näven på mig men att slippa gå och oroa sig för skulder som växer utan att man kan göra något åt det skulle göra mig lyckligare iallafall. Att kunna köpa saker till de jag tycker om för att göra dem glada skulle göra mig lycklig. Att kunna köpa riktiga bhar som faktiskt är bekväma skulle göra mig lycklig, eftersom jag skulle slippa gå och rätta till dem hela tiden och få skavsår och liknande. Att kunna hämta ut alla mediciner på apoteket istället för att behöva prioritera bara för att man inte har råd att hämta ut alla skulle göra mig lycklig (alltså riktigt fysiskt lycklig, på riktigt, dopaminer hit och dit...). Jag vet inte hur det är för andra, men jag kan iallafall fyllas av lycka av att ligga i ett rum som jag inrett precis som jag vill, bara ligga där i timmar och vara lycklig.
Alla som säger att pengar inte gör en lycklig kan ju skicka sitt överskott till mig, för för mig kan pengar leda till lycka. Jag kan iofs vara lycklig utan pengar också, men pengar tar bort så mycket oro så att det är lättare att försöka vara lycklig.

Håller på att grejja med WoW nu.
Hysteriskt roligt att jag trodde att jag var förberedd eftersom jag hållt mig uppdaterad med alla patchar, och att det bara var att aktivera kontot och logga in, men naturligtvist inte. Det har blivit något fel, jag har provat alla föreslagna lösningar men antar att jag får installera om hela skiten och jag orkar inte riktigt det.
Egentligen VILL jag inte ens spela, men jag känner att jag måste ha nånting att göra annars blir jag galen. Och Aion lade jag på is och ju högre lvl man blir där desto mer gruppbaserat verkar det bli.
Jag vet inte ens om jag gillar WoW längre. Dessutom finns det massa nytt folk i guilden och det känns bara inte som hemma... Jag kan inte gå tillbaks till SH heller, för alla jag kände där är så utspridda. Egentligen känns det rätt meningslöst faktiskt. Fast det mesta känns meningslöst så då kan man väl lika gärna spendera tiden på att göra något produktivt, t ex levla upp en druid eller något.
Jag får se. Det känns iaf som att jag måste ha ett MMO aktiverat för att ha något att göra i nödfall.

Jag är sjukt rastlös, jag vet inte vad jag ska göra. Har försökt se på tre olika filmer/serier, men det har inte gått.
Igår skulle vi se Inglourious Basterds, en film som vi båda sett fram emot.
Början var väl lovande, eftertexterna var också ok, däremellan sov jag som en stock. Kunde inte hålla ögonen öppna. Var vaken nån timme och gick sen och la mig igen, kändes bara som att allt för mycket skulle gå fel om jag hade varit uppe.
Mardrömmar (det växlar mellan två st) är mer regel än undantag nu vilket gör att jag egentligen är rädd för att sova, men jag sov iallafall 13 timmar eller nåt. Och jag vill gå i ide och sova i 13 veckor.

Låg och skrev i min analoga dagbok (ni vet, en sån där i papper, som man använder en penna till) tidigare idag, och lyssnade på musik när Enyas May it be började. Den frammanar alltid en del minnen, men jag brukar aldrig tänka på det direkt. Men nu blev jag bara lite nyfiken och nostalgisk, så jag rotade fram mina gamla dagböcker. Det är 7 st kollegieblock, så jag trodde att det skulle vara svårt att hitta rätt del eftersom jag inte alls mindes när det var. Men jag brukade alltid skriva ner citat, låttexter eller låttitlar på baksidan av blocken, som var förknippade med just den perioden jag skrev. Och jo, jag hittade den direkt (aja, direkt efter att jag kommit på just det iaf...).
Åtta år sen var det. Jag känner mig lite gammal...
Jag brukar inte läsa dem längre, det känns bara nedstämmande, men nu var det mest... nostalgiskt.
Om en stuga mitt ute i skogen som vi skulle åka till för att slippa omvärlden. Det är lustigt, uppenbarligen så har det ju gått åtta år sen men jag tänker fortfarande på den stugan ibland. Det känns skönt och tryggt att veta att man alltid kan åka dit om omvärlden blir för jobbig, trots att stugan inte riktigt finns.

Pratade lite med Ylva senare. Det var nice. Att bara få prata med henne, om Ullared och julklappar.
Jag frågade om det var dumt att skicka ett julkort till hennes föräldrar, men det tyckte hon definitivt inte, så det ska jag göra. Jag vill att de ska veta att jag inte glömmer dem.
Ska skicka ett julkort till min mormor också. Kanske med en fiiiin bild på mig och Erik så hon får se hur han ser ut. Jag vill att hon också ska veta att jag inte glömmer henne.
Det blir nog mina första julkort någonsin. Eftersom jag inte firar jul så tänker jag inte i de banorna men ibland får jag bara panik när jag tror att viktiga människor inte vet att jag bryr mig och detta är ett "normalt" tillfälle att låta dem veta det.
Som Ylva sa, eftersom de vet att jag inte ens gillar julen så blir de nog extra glada.
Och så hoppas jag att de andra få, viktiga människorna vet att jag bryr mig ändå.

Ok, det här är det sista bittra inlägget för idag, jag lovar. Och Gud hör bön, det hände en positiv sak. Kanske.
12.09 ringde en läkare (fast inte han som hade skrivit ut det...) och sa att det var fixat. Jag flög upp och började rota efter mitt pass och plånbok, samtidigt som jag frågade om han kommit ihåg att kryssa för att den ena medicinen inte får bytas ut. Det hade han ju inte, men han skulle ringa till läkaren och ordna det på en gång.
Det brukar alltid vara proppfullt med folk på apoteket så här nära lunch, men inte en enda person! Så jag kom inflåsandes, med mjukisbrallor instoppade i kängorna, ingen mössa och ett fluffigt hår som skulle fått Joey Tempest avundsjuk (relativt nytvättat och har låtit det torka invirat i en handduk, det blir så då...) och fick fram det jag skulle få fram.
Jag var i tid, men hon sa att det inte var säkert att det skulle komma imorgon ändå. ...
Och den andra medicinen, han hade visserligen fixat det jag bad honom om men istället för att skriva ut en burk på 100 st som vanligt skrev han ut en burk på 98 (!), och just den burken med 98 går nämligen inte på mitt frikort. Hon tyckte det var jättekonstigt men skickade ändå iväg en beställning på en 100-burk eftersom den naturligtvist inte heller fanns inne. Men nu finns alltså risken att jag ändå måste betala det själv som det verkade, men så kan det ju inte vara...
Imorrn kan jag förhoppningsvist hämta skiten och slippa betala för nånting. Måste ringa och kolla...
Men jag väljer att inte vara bitter något mer idag, den viktigaste medicinen borde vara fixad.
Däremot tänker jag inte ge mig på några avancerade saker förutom att tvätta, eller fuck nej, jag tänker omboka tiden, och tillbringa resten av dagen i soffan.

Edit: Haha, härligt... Ringde apotekets kundservice, vad jag tycker synd om dem med alla nya regler. Fick prata med en mycket hjälpsam dam som direkt verkade förstå vilket krångel det var, och när jag nämnde att det var fyra läkare inblandade i receptet och att jag inte hade träffat han som skrev ut det så skrattade hon till och sa "Ja det är inte bara här det är totalt kaos... som vanligt då.".
Hon ringde till fel apotek två gånger, för tydligen så finns det två andra som har ett liknande namn som mitt. Sen såg hon att de har lunchstängt här nu, och påpekade att det var ju lite udda att ett apotek har lunchstängt.
Men iallafall så tror jag tantan i kassan bröt mot reglerna eftersom hon borde ringt till läkaren och ändrat receptet istället för att ändra det på egen hand. Och visst förstår jag ju att reglerna verkligen måste följas när det gäller läkemedel, det blev bara så löjligt.
Tantan på kundtjänst skulle iallafall ringa dit och se till så att allt gick rätt till och att jag inte skulle behöva betala något. Jag var väldigt noga med att påpeka att det hela var väldigt förvirrande och stressande för tantan i kassan, så att hon inte skulle råka illa ut på något sätt, för jag gillar henne. Och tantan i kundtjänst verkade mer än väl förstå. Men det kändes skönt att höra en vänlig röst och dessutom höra någon som kan skratta åt eländet.

Nä, faktiskt inte, men en irriterande sak med att gå ner i vikt är att en del kläder såklart blir för stora. Jag blev jätteglad när jag igår kom i mina gamla byxor igen, men sen när jag drog på mig min enda polotröja och ett av de få plaggen som inte är svarta (den är lila-spräcklig) så var den som ett tält. Inte bra, jag älskade den, och de säljs inte längre, men antar att det inte är så mycket att göra åt.
Jag har iaf TVÅ byxor jag kan använda nu, yay!

Jag känner mig för pigg, och sitter och läser strunt.

Jag känner mig fortfarande orolig för mitt CSN-lån, men inte lika mycket som förut. Erik är väldigt bra på att stilla min oro.
Jag sitter och och kollar på lägenheter i Växjö, försöker få koll på områdena och vilken typ av lägenheter det är. Vi har egentligen inte så stora krav, balkong, klädkammare och det som väl är lite knepigare; fönster i badrummet. Men det sistnämnda är jag beredd att prioritera bort om jag är tvungen, även om det verkligen skulle vara fruktansvärt att behöva göra det...

Jag borde kolla efter filmer som jag vill ha, för jag ska nämligen skriva en önskelista inför julafton. Det ni.

I förrgår åkte vi och hämtade soffan och hyllan. Sjukt skönt med en karl som har tillgång till en lastbil på helgerna må jag säga...
Det var mindre kul att bära in soffan. Den vägde inte mycket alls, men det var omvirad i flera lager med något skumaktigt material och sedan några lager plast utanpå vilket gjorde det till en stor, oformlig klump som knappt gick att få grepp om. Och jag är kort. Med korta armar, och korta fingrar, ergo ingen chans i helvetet att jag ska få något bra grepp.
Men efter mycket kämpande fick vi äntligen upp den. Jag var sjöblöt av svett och har fortfarande helt grym träningsvärk i mina armar, men det var det värt, för den är så skööööön!
Det blev ett minimaraton av Bones i den sen.

Hyllan fixade jag inte ihop förräns igår, och det gick snabbt och den blev också som jag förväntat mig! En till korg ska in och lite mer handdukar så.

Den blev mycket mysig på kvällen, men jag ska antagligen ha blockljus där istället.

Krukan ska också bytas ut. Jag fick den av Eriks föräldrar med blomman i för länge sen, men då såg jag bara en svart kruka, typ. Nu, efter nästan ett år (ffs, den har stått uppe på en hylla...) så såg jag att det är en otroligt fin skål! Jag har aldrig hävdat att jag är kvicktänkt.

 

Ja, mysigt att gå upp strax efter nio och märka att det ser ut som kväll ute...
Jag önskar jag hade haft lite mer tid på mig, då hade jag gått ut en sväng. Men idag ska vi antagligen hämta vår soffa. Alt. gå på 2012. Tänkte jag propsa på...
Jag förstår inte varför det nästan snuddar vid hysteri runt den filmen. Som om begreppet 2012 uppfanns i det ögonblicket de bestämde sig för att göra en Hollywoodfilm av det.
"Nä asså, jag tror inte att världen kommer gå under 2012, men efter att ha sett filmen så börjar man ju undra asså".
Jag är inte så insatt i mayakalendern men jag har bara förstått det som att just den kalendern tar slut och en ny era börjar. Visst kanske den förutspår naturkatastrofer och liknande, men såvitt jag förstått det så behöver inte det innebära slutet för jorden. Vår julianska kalender tar ju slut en gång om året men inte går världen under för det.
Visst förstår jag att det är ett bra filmkoncept (som jag personligen älskar även om postapokalyptiska filmer smäller högre hos mig) men folks reaktioner är bara för roliga.
Jag tror ingenting, och jag är mer orolig för den där Big Bang-maskinen de skapat... Inte för att jag tror att jorden kommer slukas av ett svart hål av den direkt, men jag tycker bara inte man ska hålla på med sådana saker. Jaha, de kan återskapa Big Bang och de har lagt sjuka summor pengar på det, och det hjälper världen... hur? Det känns som att de kommer klappa varandra på axeln efteråt och säga "Ja gubbar, vi klarade det!" och världen kommer att fortsätta i samma dåliga skick som förut.

Jag fick lite efterlängtade bilder från Marie häromdagen, från SRF 2007 <3 Det var antagligen det roligaste året, mest för att vi fick ihop ett så bra camp. Vi var 11 st, + lite folk som kom och gick.

Jag nämner inga namn! Men det är varken jag eller Marie iaf...


En mycket somrig bild på mig och Isabelle, jag gillar faktiskt den här.

På södra Sveriges bästa pizzeria, Romantica i Sölvesborg! Vi brukade äta där varje år, det här året var det första för Anders och Marie. Jag vet inte om de gav ett officiellt betyg, men Maries nästan-orgasm när hon åt sin gigantiska pizza fick tala för sig själv.