Jobb.

Det kan vara så att jag börjar med arbetsträning om några månader. Eller iallafall någon sorts aktivitet. Och jag hoppas att det fort kan leda till att jag kan börja arbeta som en vanlig människa.
Det känns inte som att jag kommit så mycket framåt alls under de här... många åren, och jag vill inte sitta där om tio år och tänka "Nähä, jag har fortfarande inte lyckats med mig själv".
Då kan jag lika gärna försöka arbeta.
Förut blev jag nästan panikslagen när jag bara tänkte tanken, en massa dåliga "Tänk om" dök upp i huvudet.
Men tänk om det går helt hyffsat.
Tänk om jag trivs och lär mig nya saker.
Självklart finns den chansen och det är den jag kommer försöka fokusera på.

Jag känner mig inte redo men jag vet inte om jag någonsin göra det, jag vet inte om jag någonsin kommer kunna ordna upp alla mina problem (de som öht GÅR att ordna, en del är man ju född med och kan bara försöka lindra symptomen) och jag vill inte vänta tills dess.
Det är ju knappast så att alla som jobbar mår tipptopp och att allt är my little ponies och regnbågar.
De flesta jobb är jobbiga.
Jag har aldrig någonsin förväntat mig ett jobb som jag gillar, ett jobb har alltid varit ett jobb som man får pengar för och som gör att man kan försörja sig själv. Jag ville bara ha ett jobb jag stod ut med.

Så det är något jag snabbt tänker ta upp med min nya kurator. Och då hoppas jag att hon har några förslag.
Jag har legat och bollat idéer med Erik om olika yrken, och det finns en del iallafall. Men det viktigaste är nog att det är relativt flexibelt. Jag vill ha ett arbete där jag har en tidspress på mig men där jag får bestämma upplägget själv. För jag är förbannat effektiv faktiskt.

Det viktigaste är ändå att jag måste vara bombsäker på att jag kan gå tillbaks till sjukskrivningen om det verkligen inte funkar. Och om det skulle hända så får de tamefan ta och fixa den där sömnutredningen...

Men även om jag inte känner mig redo för fem öre så ser jag ändå fram emot det på något konstigt sätt. Det är ju ändå en "metod" jag inte provat sedan jag blev sjukskriven.
Sen är det iofs en del andra praktiska saker som måste klaffa innan dess, men det visar sig.

Kommentarer
Postat av: Vixina

Det är lugnt, du kan arbetspröva så länge du behöver med samma sjukersättning som nu, och skulle du klara ett heltidsjobb så har du sjukersättningen vilande, dock i högst 2 år. De gör så just för man ska vilja prova att gå ut i arbete och framförallt VÅGA. Tycker det är ett jävligt bra initiativ av dig att fundera på detta. <3

2010-01-15 @ 17:22:14
Postat av: Anonym

Det är lugnt, du kan arbetspröva så länge du behöver med samma sjukersättning som nu, och skulle du klara ett heltidsjobb så har du sjukersättningen vilande, dock i högst 2 år. De gör så just för man ska vilja prova att gå ut i arbete och framförallt VÅGA. Tycker det är ett jävligt bra initiativ av dig att fundera på detta. <3

2010-01-15 @ 17:24:34
Postat av: Skallebank

Jag vet att reglerna är så, enligt pappret. Men jag numera litar jag inte ett dugg på FS, det skulle inte förvåna mig om de sa "Jamen detta går ju jättebra, du verkar ju mer arbetsför så vi drar ner sjukskrivningen". Eller nåt. Även om man inte egentligen ÄR arbetsför men ändå känner att man måste jobba.

2010-01-16 @ 13:13:52

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0