4-6 veckor sa de, tjofräs, idag fick jag hem ett utdrag från registret där det stod att namnet nu är ändrat!
*hoPpaR oCh stUdZaR*
(och får lite panik för att jag måste fixa allt mycket tidigare än väntat)

That's me.
Egeeeentligen ville jag vänta tills det blev officiellt från Skatteverket, tänkte att jag kanske skulle få avslag eller nåt, men med tanke på att namnet redan dyker upp i vissa sammanhang så blir det nog inte så.
Så nu är det bort med Josefin och fram med Olivia.
Satt och spelade lite igår med lite folk, och kände att det var rätt tillfälle att rätta folk när de sa Josefin. Det skapade lite förvrirring speciellt för Eriks bror som jag hade träffat två dagar innan och då inte sagt nåt, haha.
Ujuj, vet inte hur jag ska berätta det för Eriks föräldrar, hans far kommer få spel eftersom han ofta säger fel namn redan... Fast kom på häromdagen att det kanske blir lättare med ett helt nytt namn, eftersom Josefin går i deras släkt och namnet han förväxlar det med också gör det.

Jag inser att det kommer bli väldigt svårt för folk att börja kalla mig för ett nytt namn. Och jag kommer ha tålamod, jag kommer definitivt inte bli arg om folk säger fel och det får ta den tid det tar. Men jag VILL bli kallad Olivia. Jag vet att det faktiskt finns de som inte tyckte att jag skulle byta alls och som vill fortsätta kalla mig för Josefin, men det tycker jag är respektslöst mot mig. Att inte ens försöka alltså, utan att sätta sig på tvären och vägra kalla mig för mitt riktiga namn.
Däremot, som jag sa till en vän, visar det sig efter ett halvår att nån inte kan sluta kalla mig för Jossan (som de flesta kallar mig för) eller nåt så får det väl vara så. Jag vet att de flesta kommer försöka och jag kommer inte direkt kräva att bli kallad Olivia.
Och de som vet vem Olle Grangren är får kalla mig för Olle. Men nånting säger mig att det inte är så många...

Jag mailade hyresvärden för några dagar sedan och sa att jag skulle byta namn och frågade om det skulle bli några problem med skyltar och sånt i trappen, och igår fick vi hem lapp att sätta på dörren, med en notis om att de skulle ändra namnet nere vid porten snart.
Så himla skönt.

Jag fick också en lista från Skatteverket med myndigheter som blev uppdaterade om bytet på en gång, och de som blev uppdaterade efter en vecka, det var också smidigt.
Och eftersom det dröjer ett tag innan det blir riktigt officiellt så kan jag börja meddela uh... företag som behöver meddelas, och sånt.

F.ö har jag spelat lite de senaste dagarna. Det började med att de behövde en tank och jag råkade ha en gubbe i passande level, så jag provade, och det var rätt kul. Jag har inte spelat så på länge, jag har bara loggat in och gjort en del saker som "måste" göras, så det var väldigt uppfriskande att spela på riktigt. Speciellt att inse att jag KAN tanka och hålla koll på flera saker samtidigt, jag som trott att jag inte kunnat det. Sen är det ju Erik som helar mig så jag känner mig rätt säker.
Fixade äntligen Skype igår också, så jävla roligt att sitta och spela så igen och lyssna. När det är folk man känt sen länge så blir det en så skön stämning.

Nej eftersom det inte var nå grupp idag så ska jag gå och försöka göra lite nytta här hemma.

Edit: Hihi, nu har den första (tror jag) personen ändrat mitt namn i sin mobil, DET känns coolt. Det känns så bra så det pirrar i magen. Jag hoppas folk förstår hur glad jag blir av hela den här grejjen, och då har lite lättare att förstå mig. Hur mycket bättre jag känner mig.

Edit igen: Kom på en rolig sak, det lär inte vara så lätt för mina gamla högstadiekamrater att leta upp mig, eftersom jag nu bytt både för och- efternamn sen dess :D Det har varit först efternamn 1, sen lades efternamn 2 till, sen tog jag nog bort efternamn 1, och sen bytte jag till mitt nuvarande. Men det var av väldigt goda skäl, det första efternamnet var min fars och det namnet ville jag inte bära, det andra var min mors mans, och när jag blev tillräckligt gammal tog jag bort det första. Sen skilde sig min mor och den karln och eftersom jag verkligen inte ville ha något att göra med honom heller tog jag mors släktnamn. Allt det där är lite roligt också, eftersom det första namnet är ett sååå vanligt -ssonnamn, och det andra ett ovanligt norskt namn, och mitt nuvarande ett finskt.
Strax efter bytte min mor och syskon till det också, så det känns faktiskt riktigt bra.

Nästan helt crazy som ett tomt sexpack på huvudet.

Klockan ringde vid 9, och SUCKPUSTÅSTÖN vad trött jag var.
Jag har varit totaldäckad de senaste två nätterna, tror kroppen tagit igen förlorad sömn. Och den var inte redo att gå upp kl 9.
Det kändes som att ögonen var alldeles igenvarade, och jag körde blindstylen light när jag skulle sätta på datorn och kaffebryggaren, dvs känna sig fram och kisa så gott man kunde, innan jag gick och blaskade ansiktet.
Nej jag kan inte göra det hela i en annan ordning. Och det finns en liten logik bakom det hela faktiskt.
Märkte att det enda som höll igen mina ögon var trötthet.
Satt och hade småpanik för att jag skulle missa bussen, som gick 1 ½ timme senare. Hade småpanik för att jag bara skulle missa den sådär, att jag skulle glömma bort det.
Men icke.
Fick använda den OTROLIGT läskiga porttelefonen för att få komma upp till min vad jag nu kan kalla för LIFE COACH. Jag tror hon är en sån på riktigt.
Och vad jag vill överösa henne med positiva ord. Men jag kommer nog inte på några. Hon får mig att tappa skrivförmågan när det gäller det, now THAT's something.
Vi ska dra ner på tempot där, hon tyckte att jag hade för mycket att göra och att det inte skulle gynna mig att fortsätta i samma takt, att jag behövde ta hand om kropp och sinne först. Amen, sa jag åt det.
Sen pratade vi om mål. Och saker. Och hon bara... jag vet inte, det måste vara något med luften i det rummet, det får mig att se klarare. Förstå saker som jag inte alls förstått tidigare.
Eller så är det helt enkelt hon som är så jävla bra. Som läser av mig och vet vilka frågor hon måste ställa för att jag ska börja tänka på rätt sätt.
Och jag säger bara det... det har då fan inte varit många i mitt liv som kunnat ställa sådana frågor som jag verkligen måste fundera över på det viset hon gör.
Vi pratade om hur jag är, och hur jag vill vara. Och hur jag ska bli sådan.
Att omvärdera sig själv.
Vi pratade en massa om det.
Ärligt talat har jag varit så tveksam till om jag ens kan ändra på min personlighet, men jag är inte tveksam längre.
Och det var så skönt att få tala med henne om en del saker som tynger mig, en del som jag varit orolig som har lite att göra med arbetsträning och sånt. Och få höra hennes objektiva åsikt.
Blev så pepp så jag berättade om namnändringen och tauteringen också, för det är en del av allt vi pratat om.
"Men vad fint! Ja det kan jag verkligen tänka mig!"
Och menade att det passade mig.
Telefonen ringde under tiden, men tröck bort samtalet.
Och sen var mötet slut.

Efter det sprang jag in på Akademibokhandeln för att se om det hade min mattebok som jag behöver på måndag (hej ja, bra planering där), men kände mig vilsen.
Telefonen ringde igen, och det var nån från nån vårdgrej, som ville prata om mina tester.
Vilket inte jag kände för att göra mitt i en bokhandel, och de verkade ändå inte ha boken så jag gick mot bussen som jag inte visste avgångstiden på.
Det var massa folk runtomkring och jag var stressad, så hörde knappt vad hon sa, mer än att jag hade på tok för lågt antal vita blodkroppar, att litiumhalten var alldeles för låg, och nåt annat. Hon undrade om jag var sjuk eller hade en infektion i kroppen, och jag sa det om allergin, men hon trodde inte att det berodde på den. Och just då flåsade och flämtade jag för att hinna till bussen som stod inne, stackars kvinna i telefonen... Hon sa iaf att jag skulle prata med läkaren om det.
Väl framme vid bussen stod chaffisen och rökte och skrattade med två andra chaffisar, så fick ändå vänta några minuter. När det var dags sa han "Ja nu åker vi flickor!" (eftersom vi var fyra tjejer som stod och väntade), jag fick åka gratis på den gamla biljetten trots att den egentligen hade gått ut ("Äh jag har inte riktigt koll på klockan vetu..." sa han och blinkade), och han skojade rejält med de bakom mig som hade en hund med sig, och han verkade bara vara på allmänt bra humör.
Mer sådana tack.
Han fick mig på bra humör.

Telefonen hade tydligen ringt två gånger under resan hem (jag är sämst i världen på att märka sånt....), det visade sig vara min LIFE COACH, hon mailade istället och nu lutar det åt att jag ska göra ett hälsotest, haha... Teh horror, fo' real :(

Jag skulle ju egentligen förbi tatueringsstudion idag, men den låg på söder och eftersom bussen stod inne, så orkade jag inte.
Jag vill egentligen ändå kolla upp han som jobbar där lite mer.
Men ska kolla upp honom, och försöka åka dit så snart som möjligt.
And I'm like IIIIIIIIIIIHIHIHIHI!

Summa summarum... den här dagen gav mig nytt hopp, på många vis.

Jag har tänkt ha tre ramar ovanför sängen, bilderna har varit färdiga i ett år men de är kvadratiska och har udda mått så det har helt enkelt inte gått att fixa ramar utan att måttbeställa dem. Och det är dyrt. Pratade med två ramverkstäder här i stan, 400:-/ram inkl. passepartout skulle de ha. Hutlöst.
Det kändes rätt hopplöst, jag var t om inställd på att kopiera bilderna i en annan storlek trots att jag verkligen inte ville det, för att köpa en ram som egentligen var på tok för djup.
Men så blev jag tipsad om Crimo Ramar som inte tar någon extra avgift för att skära till saker och ting! Tre ramar inkl. passepartout + frakt gick inte ens på 400:-. Fort att få hem dem gick det med, jag hade inte ens hunnit betala innan de var här, haha.
Inte världens bästa kvalité, men det ska nog bli bra med nån tejpbit här och där för att hålla allt på plats. Ramarna var heller inte så matta och platta som jag ville ha från början, men man får väl kompromissa lite.
Måtten landade iaf på 26*26 cm med 3 cm bred psp, och när jag höll upp den ena mot väggen såg det ut att vara ett alldeles utmärkt mått.
Jag tänkte ta kort på ramarna när bilderna var i, men på något sätt lyckades jag få upp ett litet gammalt sår på tummen när jag höll på med den första, och blodfläckar är inte så önskvärt när man håller på med fotografier och psp...

Jag fick avin i morse, och hade då två paket att hämta ut, men drog mig för att gå dit eftersom det känns som att jag knappt har nån energi. Sen kom jag på att jag ju faktiskt har Idas cykel här för tillfället, jag har fått låna den lite på obestämd tid, så jag cyklade minsann! Och det var faktiskt som att cykla, det var inte så svårt som jag hade trott och känslan kom tillbaks rätt snabbt. Så nu fick jag hem båda paketen som var rätt stora.
Sjukt skönt med cykel.

Det andra paketet innehöll bl a en toning jag inte provat förut, jag vill se om den är skonsammare mot håret än den gamla vanliga.

Jag blev så varm om hjärtat när jag loggade in på Facebook idag. Ylvas mormor hade nämligen gjort en vänförfrågan.
Jag har suttit så många gånger och funderat på om jag ska skicka iväg en sån till henne, jag tycker så mycket om henne. För några år sedan gjorde hon mig faktiskt mållös när hon sa att hon hade skrivit in mig i släktträdet, hon höll på med släktforskning en hel del då. Och jag blev så rörd.
För de som blir förvirrade så hade jag ett förhållande med Ylvas bror i flera år och praktiskt taget bodde hemma hos deras familj ett tag när det var strul med min hyresvärd, så jag kände mig väldigt nära dem.
Sen tog förhållandet slut men Ylva blev istället en av mina närmaste vänner.
Iallafall... jag blev väldigt glad när jag såg det idag.
Det är fortfarande så himla ironiskt att hon bor i staden jag halvt växte upp i, och i flera år bodde hon i princip tvärs över gatan från min egen mormor :D

Fan det här var ju inga problem, att vänta tills det går att köpa en sista minuten-biljett. Det fixar sig. Jag kommer ha koll. Fan vad jag har blivit bättre på sånt här, yay för mig! I'm the king of the woooorld!
...
Gick in på SJ imorse när jag steg upp, fick panik för det såg inte ut att finnas några biljetter ALLS, och undrade hur fan jag hade tänkt för söndagen, då lär det ju knappast finnas några sådana. Sen pustade jag ut, för plötsligt så fanns det, men sen helt plötsligt så fanns det inte alls de avgångarna jag ville ha till, och jag kände inte heller för att göra tre (3) byten.
(risken finns alltså att jag skulle komma fram som ett nervvrak eftersom jag hatar att åka tåg och inte vill göra det värre än det är)
Sen dök det upp (mitt knasande med SJ Prio-inloggningen gjorde väl sitt...), men inte de tidigare 50% rabatt på 1-klass, men jag tyckte ändå att det var helt ok priser på 2-klass, så jag fixade och betalade. Surt att inte få platsreservering bara, jag hatar att åka tåg själv så det hade varit skönt att ha det. Meen, när jag skulle kolla så allt blivit rätt, så fanns de dära 1-klassbiljetterna såklart...
Jag blev arg på både mig själv och SJ, så jag ringde till kundtjänst, som sa att de kunde göra ett undantag och betala tillbaks pengarna så jag kunde boka nya biljetter. Jag blev positivt överaskad.
Så nu har jag förstaklassbiljetter tur och retur på just de avgångarna jag ville ha, med sittplats, för 100:- mindre än andraklassbiljetterna utan sittplats.
Det dära SJ Prio-kortet är sjukt bra att ha trots att jag så sällan åker tåg.
Hoppas det funkar smidigt att resa biljettlöst nu också, uppenbarligen funkade kortet som biljett, typ.
Och jag skiter faktiskt i att jag inte pallade att vänta tills det gick att köpa sista minuten-biljetter, det hade varit en annan sak om det var någon annan veckodag, men nu vill jag bara inte riskera att missa de biljetterna, och med hela rabattgrejjen har jag inte dåligt samvete.
Ännu smidigare känns det nu när jag såg att pengarna redan återbetalats, hon sa att det ju kunde dröja tre till fyra dagar.

Yays, jag längtar tills imorrn!

Det förrförra inlägget verkade försvinna. Så jag upprepar lite av det:
Jag har färgat (intensivtonat) håret, och färgen blev JÄMN. T om på de två extrema problemområdena fastnade den.
Och nyss häntade jag min nya hårinpackning från Osmo och använde den, och förutom att den doftar ljuvligt av kokos så verkar den vara jättebra för mitt hår. Topparna började kännas lite väl mycket som fnöske, men den här ska tydligen hjälpa riktigt bra mot sånt.

På torsdag förhoppningsvist åker jag till Gbg. Eftersom jag har aktivitetsersättning åker jag som pensionär, det dumma är bara att pensionärsbiljetter finns bara i sista minuten-variant. Undrar hur de tänker där, att det är typiskt pensionärer (oavsett ålderspensionärer eller sådana som är sjukskrivna) att vara spontana och flexibla sådär? Men det är mer än halva priset om man jämför med vanliga biljetter, så det får bli en sån. Det stör mig faktiskt knappt.
Ska bli så sjuuu-uuukt skönt att träffa Ylva igen, om jag tål kissarna bra så kommer det kännas extra lyxigt att ha henne såpass nära nu.

Igår kom Emma med sin Erik.
Vi gick lite på stan, fikade, åkte till systemet, förundrades över hur många rondeller det var på vägen tillbaks, och gick sen upp på bergshällen bakom huset där det var precis lika mysigt som det såg ut nedifrån.
Jag har inte spelat Tage på ÅR så det var helt underbart att köra några små omgångar bara för nostalgins skull. Det blir dock lite för varmt där så vi begav oss ner till boulebanan som finns utanför huset, pensionärerna som hade spelat där innan hade gett sig vidare.... Och inte för att vara sån, men jag vann faktiskt alla omgångar.
Helt underbart att bara sitta där på bänken och dricka lite öl.
Sen blev det inomhuschillande, tärningsspel och fotbollstittande.

I needed this. Det kändes som att det var JAG som var på semester. Fick mig lite att inse hur stort behov av att kunna vara social jag egentligen har just nu, och jag kände för att smyga in i skuffen nu när de åkte iväg igen. Jag trodde faktiskt inte att jag kunde slappna av och må så annorlunda bara av att vara social eftersom jag inte haft det behovet förut, men jag antar att det blev extra tydligt nu när jag inte umgåtts med vänner på länge.
Jag mådde väldigt bra av detta och var det oerhört kul att träffa Emma igen och få träffa hennes Erik. Så jag tänker inte låta det gå lika länge till nästa gång.

Idag var jag på möte med något samordningstjafs. Jag vet inte vad den rätta benämningen är så det blev "tjafs".
Min arbetsterapeut kom och hämtade mig, och åkte fel inne i centrum så det blev lite av en sightseeing.
"Här är ju då den här byggnaden, väldigt gammal... här är Länsstyrelsen!"
Hon berättade också om arkitekten som i stort sett byggde stan, gatusystemet och allt. Riktigt vettigt måste jag säga, det kanske förklarar varför jag har så oerhört lätt att hitta här. Allt är i ett rutsystem, egentligen skulle varje gata i centrum sluta med en sorts fasad så man såg att gatan var slut, men många av de är borta nu.
Iaf så berättade hon nåt i stort sett om varje byggnad vi körde förbi, antagligen mest för att distrahera mig från att tänka på att hon hade kört fel så vi var tvungna att köra en omväg, hon är så söt.
Damen vi hade möte med var trevlig. Rätt så rättfram men änvå vänlig och lyhörd för frågor.
Arbetsterapeuten hade berättat att de hade både grupper och individuell handledning, och vi båda tyckte spontant att individuellt var det bästa för mig men ville höra vad hon hade att säga.
Och mycket av det lät vettigt, det var en del småkurser och föreläsningar.
Hon berättade också att de hjälptes åt att koka kaffe två och två, och genast dök det upp en rolig bild i mitt huvud.
Två pers står framför kaffebryggaren; "Vi gör så här va, jag häller i vatten, du sätter i filtret så står jag redo med kaffet att ösa ner? Gogogo!"
Naturligtvist så var det inte så, och jag kunde inte hålla mig från att berätta om den roliga bilden jag fick i huvudet, och det kändes faktiskt bra. För jag visste att arbetsterpeuten skulle förstå hur rolig bilden i mitt huvud såg ut. Och det fick mig att tänka att jag faktiskt tycker om henne.
Det dumma är att om man vill ha individuell coaching så går man direkt till steg två, vilket är arbetsträning. Eller ja, lite förberedelser och sedan jakt på träningsplats.
Men det känns som att det andra alternativet är 50% onödigt för mig, och att själva fikat är en del av förberedelserna inför att arbeta inte är något som kan gynna just mig.
Det var skönt att ha arbetsterapeuten som stöd och som kunde pusha på mig när jag fastnade. Det kändes (och det visade sig att det sort of var det) som en liten miniarbetsintervju.
Men jag tyckte att jag fick fram mina poänger och lyckades förklara vad jag var ute efter och varför jag inte ville ha gruppalternativet, och hon förstod faktiskt.
Arbetsterapeuten fyllde i en del bra saker, som att jag alltid passar tider och att jag tycker att det är viktigt att höra av mig om jag inte kommer. Jag sa att det var självklart för mig, att jag skulle skämmas ögonen ur mig om jag missade att lämna återbud, men damen sa att det var jättevanligt att folk inte gjorde det. Jag skäms för deras skull faktiskt, det är så dålig stil.
Jag fick återigen höra att jag hade god självinsikt, var klok (på riktigt alltså, hon sa det!) och visste vad jag ville och hade motivation.
Det där om att motivationen var väldigt viktigt kom fram i slutet av samtalet, då det visade sig att de inte hade tillräckligt med resurser för att ge alla en plats. Så genom sådana där samtal kunde de bedömma vilka som hade tillräckligt med motivation för att komma med, och vilka som kanske behövde ett till samtal. Då blev jag nervös och tänkte att jag kanske inte verkade tillräckligt motiverad, men det var nog inget problem. Arbetsterapeuten visste inte så mycket om själva samordningen men just det visste hon nog, för hon påpekade en del gånger att jag var väldigt motiverad, och att jag hade varit det ända från början.
Damen vi mötte med sa också som sagt att jag verkade väldigt motiverad.
Jag frågade när man fick veta om man kom med eller inte, och sa lite skämtsamt "ja så man vet när man kan sluta hoppas" och hoppades på ett ledande svar, och det var ett vaaagt positivt ledande svar.
Jag tog upp det när vi satte oss i bilen igen, att det skulle vara jobbigt att inte veta om man kommer med eller inte förräns en vecka innan starten, men arbetsterapeuten sade direkt att "Jag skulle nog faktiskt inte oroa mig för det, ingenting är ju säkert men det verkar inte bli några som helst problem, det verkade rätt självklart att hon tyckte att du var mer än tillräckligt motiverad".
Och det var skönt att höra.
Hon är snäll och artig men hon säger inte sådana saker bara för att muntra upp en.

Jag tror vi alla var på samma nivå iaf, vi förstod varandra och det kändes skönt. Som när jag sa att jag inte direkt visste vad jag hade för intressen och arbetsterapeuten föreslog datorer. Det är ju det hon inte riktigt förstår, att bara för att jag sitter mycket vid datorn och kan lite så är ju inte det något intresse. Men det förstod den andra damen, och hon sa att de tillsammans med de som gick där ofta insåg att en del blev placerade i fack på det viset och att det ibland inte var bra.

Så om allt går som det ska smygstartar vi med förberedelserna efter semestern, jag och arbetsterapeuten, och i november bär det av till det andra stället för en räserstart och sen arbetsträning.
Feels good.

Igår blev det klart.
Och det blev verkligen skitsnyggt. Jag blev sååå lättad när jag såg vardagsrummet, jag var oroliga för att tapeterna var för flammiga eller att rummet skulle bli för mörkt, men det blev verkligen snyggt. Parketten och de träfärgade listerna passar verkligen.
Och sovrummet blev verkligen precis så som jag tänkt.
Måste bara fixa i ordning lite innan jag tar kort.
Det kommer nog dröja ett tag innan vardagsrummet blir mer som man planerat också, med saker på väggar och kabellister och allt.

Jag sitter just nu och låter alla allergimediciner att börja verka, och ska efter det ner på stan. Jag ska alltså ner på stan. Gå ner på stan. Jag bor i en stad som faktiskt har ett centrum. Jag bor i en riktig stad. Så jag kan gå ner på stan.
För första gången på över ett år bor jag i en stad.
Helt lovely.
Mindre lovely är hur jag ska orka få med mig allt hem. Men det ska väl gå det med.
Öl och kött.

Jag vet inte om jag hade pre eller- post menstruella spänningar igår, eller både och, så jag var på ett sånt där gungigt humör hela dagen och gick och lade mig kl 20 för att slippa gå runt och känna sådär.
Hej, när började de doppa Stilnocten i LSD?
Jag har inte tagit dem på ett bra tag, men ändå. Och jag har upplevt helkonstiga grejjer på dem, hallucinerat och känt någon sorts out of body-grej, men det här var något i hästväg. Det var faktiskt så starkt så det var obehagligt så jag satte mig upp och försökte skaka av mig det hela. Nu har jag iofs aldrig tagit LSD och har aldrig känt ett behov av att göra det heller, men det kändes passande.
Kl 00.34 vaknade jag, pigg som en mört. Men nån gång framåt morgonen somnade jag om och var heeeeelt seg när klockan ringde vid 9.

Dags för avgång. Kan hända att jag tar bussen hem faktiskt, men det känns sjukt jävla läskigt just nu.

Det mesta är nedpackat, nummer till pizzeria med utkörning i Växjö inlagt i mobilen, känner mig rätt klar.
Hejdå byn.

När vi åkte för att måla i lägenheten såg jag till min förtjusning att bådas namn nu stod med på tavlan nere vid porten, de stod också på dörren nu. Och mitt efternamn var rättstavat. I 90% av fallen (utan att överdriva det minsta) brukar folk stava det fel trots att jag själv skriver ner hur det ska stavas.
Men det var vackert.
Det är faktiskt första gången mitt namn står bredvid någon annans, sådär på riktigt, utan att jag behövt skriva en lapp för hand och sätta dit.
Faktiskt, så är det bara den här lägenheten och den förra där mitt namn stått "på riktigt".
Ja jag blev glad av att se det iallafall. Jag har längtat efter att ha bådas namn på dörren.
Och som de flesta som känner mig vet så är jag ett stort fan av "första gången"-saker. Kan inte hjälpa det. Allt blir så mycket mer speciellt när det är första gången.

Och den här gången tänker jag t om slänga alla kartonger och all bubbelplast efteråt, för jag planerar inte att använda dem igen. I så många år har sånt fått ligga i garderoben inför nästa flytt, men nu vill jag inte flytta på ett bra jävla tag...

Jag vill aldrig lämna henne, jag vill bli snorrik och anställa henne som min alldeles privata läkare...
Ringde igår om en doshöjning, och jag fick en tid idag, uppenbarligen en telefontid.
Så hon ringde, och vi pratade lite om själva doshöjningen, hon sa att hon var lite osäker eftersom det är en medicin hon aldrig skrivit ut till någon annan men att hon ändå hade pratat med sina kollegor som hade sagt att den höjningen var vanlig, så det kunde vi prova.
- Sen flyttar jag om nån månad, till Växjö, så jag kommer ju ha en annan läkare då...
- Nämen! Vad roligt! ... eller?
- Ja det är jätteskönt, det är så krångligt på psykmottagnigen där bara, dåliga läkare och långa väntetider...
- Jag får se... det finns ju vissa läkare... som jag kanske kan rekommendera... alltså alla vårdcentraler har ju bra läkare men det finns ju vissa... som är bättre än andra... Några namn kommer upp i huvudet här, men jag vet inte... Till vilken vårdcentral kommer du att gå?
- Det har jag ingen aning om, jag kommer ju bo på Öster men jag får ju välja vårdcentral själv så om du vet någon som kanske är bättre än någon annan så kan jag ju kanske välja den.
- Öster... ja då får du nog närmast till... fast som du sa du kan ju välja själv... och det kanske finns vissa jag kan rekommendera... Vi kan väl säga såhär, du flyttar och kollar sen upp vilka vårdcentraler du kan tänka dig, och så sedan ringer du så kan jag kolla upp vilka läkare på de vårdcentralerna som passar dig bäst?

Så EFTER att jag har flyttat och inte längre är hennes patient kommer hon alltså ändå ta emot mitt samtal och ta reda på vilka av de läkare hon själv tycker är bra och som jobbar nära mig...
Jag blev nästan rörd till tårar.
Sen sa hon att jag visserligen ju fick välja vårdcentral själv men att jag inte fick välja själva läkaren, men att hon kanske kunde göra något där. Hon uttrycker sig så bra med, man hörde direkt att hon menade att de flesta läkarna på vanliga vårdcentraler är den typiska bilden man har av just allmänläkare, de är disträ och vill bota alla patienter på samma vis på kortast möjliga tid, men att hon ändå visste att det fanns några som var... bra.
Hon ÄR en allmänläkare och hon har själv påpekat många gånger att hon inte har erfarenhet av patienter med mina besvär och sagt att jag kanske skulle känna mig lugnare om jag gick till psykmottagningen istället, men hon har också sagt att hon hela tiden lär sig nya saker och att vi tillsammans kan fundera på vad som fungerar bäst, och hon gör sin research grundligt innan jag får prova på nåt nytt.
Och hennes röst är så lugnande på nåt underligt vis, och när hon tittar på en så ser man inte en läkare som studerar en patient, man känner det mer som att någon som bryr sig om en faktiskt sitter och lyssnar på vad man säger och samtidigt tänker ut lösningar. Och det är aldrig, aldrig någon stress.
Av alla jävla psykiatriska överläkare på alla jävla psykmottagningar jag gått på eftersom jag flyttat runt så mycket, så finns det ingen som kommer i närheten av henne. De kanske vet mer och de kanske har mer erfarenhet, men det är omöjligt att jämföra med omtanke och engagemang.
Jag vet att jag tjatar om henne, men det är bara så fantastiskt att efter alla de här åren få träffa inte bara en bra läkare, utan en sådan som hon. Det känns seriöst som att ha köpt en trisslott i veckan i sex års tid, och vunnit 25:- här och där, och plötsligt vinner man en miljon.

Fick ett mms i förmiddags innehållandes en video på Loke där han gjorde upprepade pruttljud med munnen (med tillhörande dreggel), och kunde bara inte hålla mig för skratt. Det känns inte som att dagen startade så bra men när jag såg mmset så kunde jag bara inte låta bli att le. Loke är några månader (sex månader?) gammal nu, jag har som vanligt inte koll på någons ålder, knappt min egen...
Jag tittade på den nyss igen och skrattade återigen. Jag vet inte om det hela innebär att jag och Helen har lika dålig humor eller om det innebär att det faktiskt är kul på riktigt.

Sjukt jävla lättad.
Deklarationen kom idag.
JAG SLIPPER BETALA!
DET är något som legat och gnagt hårt den senaste tiden, nu med flytten och allt. Eftersom jag flyttat runt så mycket så har det nästan varit olika kommunala skatter varje gång, så jag har aldrig vetat om jag ska behöva betala tillbaks eller inte.
Jag får t om tillbaks några hundralappar.
Tills nästa år ska jag se till att jag är säker på att jag inte behöver betala tillbaks...

Igår lämnade vi in papprena om tapeter, så det är fixat.
Vardagsrummet kommer bli rätt mörkt, så jag måste ha en färg att bryta av det med och det lutar åt mörkröd. Men jag vill inte köpa nått nu eftersom jag inte vet exakt hur det kommer se ut.
Mörkgrått, mörkröd, mörkt trä. Kan bli mycket bra. Jag har inte den blekaste om vilken färg det ska vara på gardinerna, men det visar sig. Vet inte hur mycket ljus balkongen kommer släppa in, eftersom visningen var på kvällen.

Jag trodde inte att jag kunde rippa cdskivor, de senaste gångerna jag försökt så har det bara blivit brusigt ljud av någon dum anledning. Och jag tyckte det kändes så dumt att behöva ladda ner musiken när man ändå hade betalat för skivan. Så jag försökte igen, och det visade sig att jag nu KAN rippa skivor. Det var en glad överraskning, så nu sitter jag och poppar Backyard Babies.
Jag tänkte vara lite wild n crazy och lyssna på något annat än Total 13 och Diesel and power, så det blir Stockholm Syndrome också. Såvitt jag minns så tyckte jag att den påminde en del om Total 13, så får se.
Trots att jag veckor i sträck lyssnade på Diesel and power till och från skolan, och I skolan, så är den fortfarande inte sönderlyssnad.

"Men du har ju inga problem med att prata med mig i telefon nu?", minns jag att nån på nån mottagning sa.
Nähä? Men vad bra, då ska jag tänka på det, att jag inte tycker att det är svårt att prata i telefon. Schysst att du sa det, jag som gick omkring och trodde att jag tyckte att det var jättejobbigt. Du ser inte att jag sitter och pillar sönder pennan av nervositet, sitter och ritar spindelväv i hela anteckningsblocket, måste trycka in naglarna i handen för att kunna koncentrera mig på samtalet.
Det kanske inte märks att min tånagel är sönder och att den gör ont, men jag måste ändå gå trots att jag har problem med det.
Återigen, folk som säger åt mig hur jag är... vilka problem jag inte har... bara för att man så många andra bara skiter i att göra jobbiga saker.
Arbetsterapeuten sa att det var väldigt strongt av mig att ändå ringa samtal. Jag svarade att om jag inte övade på det så skulle jag antagligen aldrig bli bättre på det. Och det var ju naturligtvist jätteduktigt av mig att tänka så.
Det borde inte vara duktigt att tänka logiskt, det borde vara normalt att tänka logiskt och man borde inte få beröm för att man är normal.

Ja iallafall... efter att ha pratat med kundservice på hyresbolaget och blivit hänvisad till områdeschefen för att höra om vi fick det omtapetserat i sovrummet, så blev det många samtal innan han svarade. Sånt hatar jag ännu mer, jag kommer alltid av mig när de väl svarar.
Anyways... YES! Efter mycket om och men så hittade han besiktningsprotokollet, fast uppenbarligen hade han inte gjort en notering om det, de hade inte gjort nån notering alls om väggarna. Men när jag förklarade hur det såg ut så "Ja, jo, nä det minns jag nu, det såg inte riktigt... rätt ut, så det får ni ju nytt".
Jag frågade hur väggarna i vardagsrummet såg ut, eftersom de var rätt fräscha såvitt jag mindes.
- Det var rätt fräscha ja, men... ja, det kan ni väl få med.
- ...Står ni för kostnaden och arbetet då också?
- Ja, det kan vi väl göra.
Slipa och olja golvet där inne skulle de med göra.
Det verkade gå att deala rätt bra med dem. Men han påpekade också nackdelarna med att ta vardagsrummet också, så javenne.
Han skrattade väldigt mycket och pratade lite förvirrat, så lite saker förblev väl oklara, men huvudsaken är att det blev klart att vi får det omtapetserat i sovrummet.
Me are happy.
Han lät så jävla bekant också så jag var tvungen att kolla upp vem det var, men det var ingen jag kände... Jag börjar tro att jag tycker att alla smålänningar låter likadant, eftersom jag var störtsäker på att den förra jag pratade med där också var en bekant.

Känns som en evighet. På ett positivt sätt.
Jag tycker faktiskt om att fira saker trots mina aversioner mot jul och liknande, jag vill bara att det jag firar ska ha en bra anledning. Och vad kan vara bättre att fira än dagen som ändrade mitt liv?
Vi smygfirade iofs igår i samband med att vi fick lägenheten, Erik fick en fancy chokladmuffin med ett sötfånigt ljus i det (svårt att köpa det i smyg eftersom han envisades med att följa med till affären...), och jag hade ett likadant.
Det var lite ironiskt att fira det igår också, eftersom dagen innan vi blev tillsammans kändes allt så jävla osäkert och det kändes som att det var kört. Det var också dagen jag faktiskt rodnade när jag släppte in Erik med sällskap genom dörren och var tvungen att skicka ett sms till Emma för att jag var så upprörd över att JAG rodnade pga en karl.
Det var dagen jag satt i soffan bredvid honom och inte visste alls vad jag skulle göra, men jag var nöjd bara med att sitta där. Sen höll han på att bli ollad i ansiktet, men det är en annan historia.

Haha, det är faktiskt rätt kul när man tänker tillbaks på allt...
Två månader efter att vi blev tillsammans flyttade jag.
En månad innan vår ettårsdag flyttade jag hit.
Och nu flyttar vi två månader efter vår två-årsdag.
Nästa år är vi nog bofasta.