"Men du har ju inga problem med att prata med mig i telefon nu?", minns jag att nån på nån mottagning sa.
Nähä? Men vad bra, då ska jag tänka på det, att jag inte tycker att det är svårt att prata i telefon. Schysst att du sa det, jag som gick omkring och trodde att jag tyckte att det var jättejobbigt. Du ser inte att jag sitter och pillar sönder pennan av nervositet, sitter och ritar spindelväv i hela anteckningsblocket, måste trycka in naglarna i handen för att kunna koncentrera mig på samtalet.
Det kanske inte märks att min tånagel är sönder och att den gör ont, men jag måste ändå gå trots att jag har problem med det.
Återigen, folk som säger åt mig hur jag är... vilka problem jag inte har... bara för att man så många andra bara skiter i att göra jobbiga saker.
Arbetsterapeuten sa att det var väldigt strongt av mig att ändå ringa samtal. Jag svarade att om jag inte övade på det så skulle jag antagligen aldrig bli bättre på det. Och det var ju naturligtvist jätteduktigt av mig att tänka så.
Det borde inte vara duktigt att tänka logiskt, det borde vara normalt att tänka logiskt och man borde inte få beröm för att man är normal.

Ja iallafall... efter att ha pratat med kundservice på hyresbolaget och blivit hänvisad till områdeschefen för att höra om vi fick det omtapetserat i sovrummet, så blev det många samtal innan han svarade. Sånt hatar jag ännu mer, jag kommer alltid av mig när de väl svarar.
Anyways... YES! Efter mycket om och men så hittade han besiktningsprotokollet, fast uppenbarligen hade han inte gjort en notering om det, de hade inte gjort nån notering alls om väggarna. Men när jag förklarade hur det såg ut så "Ja, jo, nä det minns jag nu, det såg inte riktigt... rätt ut, så det får ni ju nytt".
Jag frågade hur väggarna i vardagsrummet såg ut, eftersom de var rätt fräscha såvitt jag mindes.
- Det var rätt fräscha ja, men... ja, det kan ni väl få med.
- ...Står ni för kostnaden och arbetet då också?
- Ja, det kan vi väl göra.
Slipa och olja golvet där inne skulle de med göra.
Det verkade gå att deala rätt bra med dem. Men han påpekade också nackdelarna med att ta vardagsrummet också, så javenne.
Han skrattade väldigt mycket och pratade lite förvirrat, så lite saker förblev väl oklara, men huvudsaken är att det blev klart att vi får det omtapetserat i sovrummet.
Me are happy.
Han lät så jävla bekant också så jag var tvungen att kolla upp vem det var, men det var ingen jag kände... Jag börjar tro att jag tycker att alla smålänningar låter likadant, eftersom jag var störtsäker på att den förra jag pratade med där också var en bekant.