Idag var jag på möte med något samordningstjafs. Jag vet inte vad den rätta benämningen är så det blev "tjafs".
Min arbetsterapeut kom och hämtade mig, och åkte fel inne i centrum så det blev lite av en sightseeing.
"Här är ju då den här byggnaden, väldigt gammal... här är Länsstyrelsen!"
Hon berättade också om arkitekten som i stort sett byggde stan, gatusystemet och allt. Riktigt vettigt måste jag säga, det kanske förklarar varför jag har så oerhört lätt att hitta här. Allt är i ett rutsystem, egentligen skulle varje gata i centrum sluta med en sorts fasad så man såg att gatan var slut, men många av de är borta nu.
Iaf så berättade hon nåt i stort sett om varje byggnad vi körde förbi, antagligen mest för att distrahera mig från att tänka på att hon hade kört fel så vi var tvungna att köra en omväg, hon är så söt.
Damen vi hade möte med var trevlig. Rätt så rättfram men änvå vänlig och lyhörd för frågor.
Arbetsterapeuten hade berättat att de hade både grupper och individuell handledning, och vi båda tyckte spontant att individuellt var det bästa för mig men ville höra vad hon hade att säga.
Och mycket av det lät vettigt, det var en del småkurser och föreläsningar.
Hon berättade också att de hjälptes åt att koka kaffe två och två, och genast dök det upp en rolig bild i mitt huvud.
Två pers står framför kaffebryggaren; "Vi gör så här va, jag häller i vatten, du sätter i filtret så står jag redo med kaffet att ösa ner? Gogogo!"
Naturligtvist så var det inte så, och jag kunde inte hålla mig från att berätta om den roliga bilden jag fick i huvudet, och det kändes faktiskt bra. För jag visste att arbetsterpeuten skulle förstå hur rolig bilden i mitt huvud såg ut. Och det fick mig att tänka att jag faktiskt tycker om henne.
Det dumma är att om man vill ha individuell coaching så går man direkt till steg två, vilket är arbetsträning. Eller ja, lite förberedelser och sedan jakt på träningsplats.
Men det känns som att det andra alternativet är 50% onödigt för mig, och att själva fikat är en del av förberedelserna inför att arbeta inte är något som kan gynna just mig.
Det var skönt att ha arbetsterapeuten som stöd och som kunde pusha på mig när jag fastnade. Det kändes (och det visade sig att det sort of var det) som en liten miniarbetsintervju.
Men jag tyckte att jag fick fram mina poänger och lyckades förklara vad jag var ute efter och varför jag inte ville ha gruppalternativet, och hon förstod faktiskt.
Arbetsterapeuten fyllde i en del bra saker, som att jag alltid passar tider och att jag tycker att det är viktigt att höra av mig om jag inte kommer. Jag sa att det var självklart för mig, att jag skulle skämmas ögonen ur mig om jag missade att lämna återbud, men damen sa att det var jättevanligt att folk inte gjorde det. Jag skäms för deras skull faktiskt, det är så dålig stil.
Jag fick återigen höra att jag hade god självinsikt, var klok (på riktigt alltså, hon sa det!) och visste vad jag ville och hade motivation.
Det där om att motivationen var väldigt viktigt kom fram i slutet av samtalet, då det visade sig att de inte hade tillräckligt med resurser för att ge alla en plats. Så genom sådana där samtal kunde de bedömma vilka som hade tillräckligt med motivation för att komma med, och vilka som kanske behövde ett till samtal. Då blev jag nervös och tänkte att jag kanske inte verkade tillräckligt motiverad, men det var nog inget problem. Arbetsterapeuten visste inte så mycket om själva samordningen men just det visste hon nog, för hon påpekade en del gånger att jag var väldigt motiverad, och att jag hade varit det ända från början.
Damen vi mötte med sa också som sagt att jag verkade väldigt motiverad.
Jag frågade när man fick veta om man kom med eller inte, och sa lite skämtsamt "ja så man vet när man kan sluta hoppas" och hoppades på ett ledande svar, och det var ett vaaagt positivt ledande svar.
Jag tog upp det när vi satte oss i bilen igen, att det skulle vara jobbigt att inte veta om man kommer med eller inte förräns en vecka innan starten, men arbetsterapeuten sade direkt att "Jag skulle nog faktiskt inte oroa mig för det, ingenting är ju säkert men det verkar inte bli några som helst problem, det verkade rätt självklart att hon tyckte att du var mer än tillräckligt motiverad".
Och det var skönt att höra.
Hon är snäll och artig men hon säger inte sådana saker bara för att muntra upp en.

Jag tror vi alla var på samma nivå iaf, vi förstod varandra och det kändes skönt. Som när jag sa att jag inte direkt visste vad jag hade för intressen och arbetsterapeuten föreslog datorer. Det är ju det hon inte riktigt förstår, att bara för att jag sitter mycket vid datorn och kan lite så är ju inte det något intresse. Men det förstod den andra damen, och hon sa att de tillsammans med de som gick där ofta insåg att en del blev placerade i fack på det viset och att det ibland inte var bra.

Så om allt går som det ska smygstartar vi med förberedelserna efter semestern, jag och arbetsterapeuten, och i november bär det av till det andra stället för en räserstart och sen arbetsträning.
Feels good.