Fick arslet ur vagnen och ringde runt lite nyss. Fick reda på att oavsett vilken behandling jag kommer få så kostar det bara 150:- pga tandvårdskortet, och det i sin tur kombineras med det vanliga högkostnadsskyddet inom vården, så... jag kan ju inte skylla på att det är dyrt längre.
Jag har suttit och läst på så gott jag kan om olika tandläkare (vad svårt det ska vara med sånt nu för tiden då, förr var det ju bara att gå till närmaste folktandvård...), och just denna har fått flera bra omdömen och dessutom bra omdömen när det gäller folk som är lite skrajja för sånt. Jag frågade dem hur de hanterade folk som var rädda, men dessvärre kunde hon inte ge mig något direkt svar. Vilket jag iofs förstår, det är ju olika från person till person och de måste ju träffa en först, men jag hade velat höra "Det är lugnt, vi har en kopp Dormicum till dig när du kommer".
Jag är bara så rädd att det kommer bli så att han tittar i käften och säger "Holy shit människa, vad har du gjort?!", så jag måste väl förvarna honom om att det kan se lite illa ut...
Sen ska jag faktiskt försöka göra mitt allra bästa för att gå till tandläkaren en gång i halvåret eller nåt. Eftersom det kommer bli gratis så småningom så är det bara rädslan som står i vägen.
3 veckor kvar... Kl 8 på morgonen också, och det är tre kvarter att gå nere på stan, bleh. Det är ju inte långt, men jag har aldrig varit just där och jag fungerar inte så väl på morgonen, vilket innebär att jag antagligen måste vara nere på stan strax efter 7 för att känna mig säker på att hinna i tid.

Jag satt och skulle beställa lite småprylar och skulle ut och mäta, och upptäckte att det faktiskt var rätt varmt. Och att det var dumt att sitta inne och faktiskt frysa när jag kunde sitta där ute. Så har suttit där en stund nu. Jag klarar av inte längre stunder, men småstunder är gött. Fördelen med inglasat är ju också att det knappt kommer in nå pollen! Helt underbart.
Där är en bättre bild på trädet utanför också.
Och jag gillar verkligen läget på lägenheten. Även om den är på tredje våningen så bor vi på en liten kulle så utsikten gör att det känns som att man bor högre upp.

(ja jag är som sagt inte heller så bra på rubriker)
Känner mig fullt frisk nu, om än lite trött. Sitter och väntar på att klockan ska bli lite mer så att Eriks syster kommer över med lite tvserier. Det var himla snällt av henne, det är trots allt lika långt för mig att gå dit som för henne att gå hit så jag kunde egentligen lika gärna gått och hämtat dem. Vi bor ju trots allt i stort sett grannar.
Hon var över häromdagen och kollade in lägenheten, hon hade ju inte sett den sen dagen vi flyttade in och vi har förbättrat den en hel del. Den börjar nästan kännas färdig nu faktiskt. Det ska upp två saker på väggarna i vardagsrummet och jag ska prova en sak med gardinstången, men vi har iaf fixat gardiner och en längre gardinstång.
Det är bra att ha med sig Erik när man ska köpa saker, även om han inte har så mycket intresse för sånt så kan han ändå säga att han tycker att gardin A är finare än gardin B, och jag som var totalt helt inställd på rödaktiga gardiner fick kompromissa lite vilket antagligen ledde till att det blev mycket finare än vad det skulle blivit om jag hade kört på min idé... De svarta gardinerna var egentligen av "fel" material och för genomskinliga, men när jag provade med de vita blev det helbra. Att de är av olika material blev perfekt. Och att vi körde på latvarianten och bara klippte av de svarta istället för att sy upp dem gjorde att jag kunde göra gardinband till de vita.
Vad som inte syns så bra på bilden är den stora eken vi har utanför balkongen. Vi bor på tredje våningen och har lövverket precis utanför balkongen, vilket gör att även om vi inte har så många blommor så får man ändå ett väldigt grönt intryck. Typ.

Gardiner var väl det roligaste jag hade att skriva om för tillfället.

Jag har alltid trott att mitt tillstånd när jag kommer fram till stan har berott på att jag har dålig kondition/går för fort/har fel kläder på mig.
Men nu frös jag t om ute, och gick bara en minut till busshållplatsen, ändå var jag svettig när jag kom fram. För att inte tala om när jag kom hem.
Så det måste helt enkelt bero på nervositet eller nåt.
Det är iofs skönt att inse, för jag har ju trott att min kondition varit oförbätterlig...

Jag har sträckt nån muskel i låret också, jag trodde det skulle ordna sig när jag väl hade gått lite, men icke.
Sprang in på HM iaf. Som vanligt vilsen och förvirrad. Jag gav upp byxorna efter ett tag, men hittade dem på väg till provrummet. Självklart fanns de inte i vad jag trodde var min storlek, så jag tog en storlek större.
Och de tappade jag nästan. Höll på att ge upp igen (jag HATAR att prova kläder i provrum) men jag ville verkligen ha ett par, så jag provade en storlek mindre än vad jag trodde att jag hade, och det... funkade. Byxor töjer sig ändå... Det var intressant att se iaf.
Ett linne och ett par brallor iaf, känns som att jag inte behöver nåt mer för tillfället.
Sen ville jag bara hem, hem, hem...
Jag är rätt dum som gör sådana saker när det är lågtryck ute eftersom jag vet att min kropp blir extra mesig då.
Gick in på drogaffären och hittade en av fem saker jag skulle ha.
Gick ut, var förvirrad, tittade på klockan och såg att bussen skulle gå om fyra-fem minuter.
Panik, började gå väldigt fort, innan jag insåg att det var för långt och att jag inte skulle hinna.
Så jag tog upp min mp3-spelare och förberedde mig på att vänta i 30 min, innan jag insåg att jag faktiskt var mycket närmare än vad jag trodde, så jag började gå väldigt fort igen, såg att bussen stod inne och att personen framför mig sprang mot den, så jag började också springa.
Jag kan se mindre roliga saker framför mig...
Jag hann iaf.

Väl hemma så blev det standardproceduren; av med kläderna i en hög och lägga sig i duschen.
Hela kroppen värker nu, och det känns som att bihålorna ska sprängas.
Jag hatar lågtryck. Det blir alltid så mycket värre då.
Men jag har iaf ett par brallor och ett linne, ska prova dem se och se så de fortfarande passar.

Och JA, vi har studenter här i stan. ...

På den taktila stimuleringen hade vi precis, vad ska man säga... jag använder hennes ord, "tagit mig på en resa genom min kropp". Hon hade sagt saker som "Och nu går vi från din nacke. Försök känna formen av ditt huvud. Försök att känna håret.". Det var lika flummigt som det lät.
Och vi hade börjat med själva stimuleringen.
Då sitter vi mittemot varandra, så att våra knän nästan snuddar vid varandra, en stor kudde över våra ben och jag har mina underarmar vilandes på kudden medan hon gör sin grej.
Och jag känner att magen börjar gnälla lite, men jag försöker hålla emot. Ända tills den bara vrålar rakt ut. Ett långdraget vrål i stil med "Jag får minsann bara mat en gång om dagen, MATA MIG!". Sen vägrar den vara tyst, så det kändes som lögn i helvetet att slappna av den här gången också...
Jag tycker inte att sånt är generande i vanliga fall, men nu tyckte jag faktiskt det.

Ja jag var och hämtade ut paketet på Preem igår f.ö... Och det bara råkade vara fullt med bilar och fullt med människor som såg ut som att de skulle på festival. Och så slog det ju mig att det är SRF typ nu.
Jag är lite kluven.
Jag blev avundsjuk när jag såg dem, och festivalsugen som satan, men jag vet ju att det inte är bra line-up alls, och jag är inte avundsjuk på de som måste sova i tält nu. För det lär ju vara ungefär samma väder där som här.

Men det är rätt lustigt att tänka på att vi antagligen brukade åka förbi här när vi åkte från Sthlm till SRF, och att vi faktiskt åkte förbi byn där Erik bodde.

Den gjorde sig rätt bra där.
Jag har aldrig tyckt om att ha ljus när jag tittar på TV men det blev en mycket bra TV-tittarlampa eftersom det var ett sånt mjuk ljus.

Jag ska iväg på taktil stimulering senare idag, hade tänkt tvätta håret eftersom jag använder ett specialshampoo som har en svag doft av avlopp, men jag orkar inte.
Hon ska ta axlar, armar och händer så hon lär ju stå nära mitt hår, men jag får helt enkelt förklara att det är shampoot som luktar. För är det nåt jag vet att jag är löjligt nojjig med så är det ju faktiskt att lukta illa.
Sen ska jag ner på staden. Det regnar och är kallt, men jag ska. Måste ha lite ladygrejjer.
Och en svart skarvsladd. Varför ta en vit när det finns svart? :D
Jag ville att det skulle vara fint väder så jag kunde ta med kameran och visa hur Växjösjön mot centrum ser ut, för det är skitmysigt, men det får bli en annan dag.

Jag fick hem ett paket igår. Jag hittade en Amon Amarth-top jag ville ha på Tradera, det var bara det att det ingick i ett toppaket med tre andra toppar som jag inte ville ha, men jag fick det för 100:- iaf och bara AA-topen är värd det för mig. Sen tycker jag iofs om de två andra banden också så de funkar väl, om inte annat kan jag experimentera på att sy om dem. Blir det bra så har jag fina topar med band jag gillar, blir det inte bra så är det skitsamma. Den fjärde toppen var verkligen jätteskön men jag gillar inte bandet och jag har inte tröjor med motiv jag inte gillar/står för. Men nu visade det sig att en vän gillar dem, så jag kunde pracka på henne den :D Så en hundralapp var det helt klart värt.

Förutom Flashback, där jag inte ens är riktigt aktiv och har så ej varit på flera år, så är jag med två på slutna forum, där jag mest halkat med på ett bananskal.
Men fy vad jag gillar dem båda. Det är numera små forum, eftersom det rensats rätt rejält, men det är enligt mig bra för nu vet man att personerna som är kvar är... bra.
Även om man inte känner folk på riktigt, så vet man ändå vilka de är. Någon som jag aldrig ens pratat med direkt råkade t ex illa ut, jag hjälpte på det sättet jag kunde, och en annan medlem skickade ett mail och bara tackade för att jag var en sådan fantastisk person eftersom han visste att jag inte ens kände den första. Och det värmde. Speciellt eftersom jag inte ville att mitt namn skulle stå med på listan över folk som hjälpt honom, men eftersom den hära andra var en av adminsen så kunde han ju se det ändå.
Det är bara lite mysigt på nå vis.
Och när jaaaag var uuuung (dvs iaf för några år sen) så var Flashback mycket vettigare... rent allmänt. Det var mindre och jag tror inte att man kände sig lika anonym och därför slängde man inte ur sig skit som många gör nu.
F.ö, taget från den Officiella Facebooktråden från Flashback;
"En annan halvirriterande grej är när folk säger att de ska glo på fb. Fan alla vi vet ju vad fb egentligen står för.
Hitta på nåt eget. Fb ÄR Flashback ffs."
Right on!

Just nu sitter jag och fryser som en gris. Sådär... fryserFRYSER. En sån där kyla som inte går att göra något åt, bara att vänta ut den.
Jag har försökt ta mig ner på stan i två dagar nu eftersom jag verkligen behöver ett par brallor där, + att jag verkligen vill leta efter en lykta till balkongen, men det har envisats med att regna och vara kallt, och då vill jag inte vara med...
Imorrn har jag ändå sån dära taktil stimulering, så jag ska nog sitta kvar på bussen ner till centrum så slipper jag gå ner iaf.

Igår kom svärfamiljen med flyttgröt, och innan det var det full fart på städningen och fixa de nyinköpta gardinerna och sånt därnt.
Ett tag trivdes jag väldigt bra med hur ren och fin lägenheten var, att alla småsaker var undangömda och sådär. Synd att jag aldrig skulle kunna hålla det så i längden.
Maten var uppskattad (klyftpotatis med morötter, lövbiff och grönpepparsås, Scharzwaldtårta och Dajmtårta till efterrätt), och de verkade tycka att lägenheten var fin.
Vi slog oss ner i soffan och herrarna i familjen, satte sig bredvid varandra. Efter ett tag tyckte jag att Erik skulle sätta sig emellan sin bror och sin far eftersom de nyptes och slogs, sen insåg jag att Erik var likadan själv när han väl hamnade bredvid dem...
Det var mycket trevligt att kunna bjuda på mat iaf.


Efter det åkte Erik och köpte Avatar, eftersom vi inte sett den än. Jag hade inga höga förväntningar, jag har extremt sällan det nu för tiden, men nog trodde jag att jag skulle tycka att den var bra eftersom jag faktiskt inte ens hört talas om någon som inte tyckt om den.
Men oh well. Den var väl sevärd. Den var inte min kopp té helt enkelt. Lite för mycket fantasy och animation för min smak.
Hela grejjen med att folk får sig en tankeställare om att man ska respektera naturen och att allt hör samman, det var ju inget nytt i filmvärldne men tydligen så behövdes det en animerad film med stora, söta blå varelser för att en del skulle se det.

Jag har en massa t-shirtar som jag vill sy om, och en massa toppar som jag vill modifiera bara lite. T ex toppar som egentligen är barnstorlek, jag hatar halsringningen på dem och vill att den ska bara bredare, men känns inte som att jag törs försöka mig på att ändra dem mer än att klippa bort linningen utan att röra sömmarna. Och förlänga en del toppar, jag tycker inte om att halva magen hänger utanför men jag vill inte heller kasta bort en skön top bara för det.
Funderar på att leta upp någon som kan modifiera mina befintliga kläder faktiskt.

Jag väntar på att Erik ska sluta, så han kommer hem med pizza, så vi kan åka iväg och handla.
Vi ska köpa trall till balkongen, det kommer gör en sån stor skillnad. Det är en hel del andra grejjer jag vill göra med den också, men efter trallen och nån lykta så nöjer jag mig för i år tror jag. Kanske. Typ...
Åsså ska vi köpa mat inför imorgon, ty då kommer svärföräldrarna med flyttgröt. Det är alltid nervöst att laga mat till dem, eftersom jag antagligen skulle välja maten de själva lagar över restaurangmat varje dag. Men det blir nog bra.
Måste få i ordning allt här tills dess bara, och det är rätt mycket.
Åsså in på HM och leta efter sådana där 3/4-byxor. För mig är det lite av ett måste på sommaren, men jag har inte köpt några sedan sommaren 2006 tror jag, de förra jag hade gjorde jag själv genom att helt enkelt klippa av ett par gamla brallor och även om de fortfarande hänger med så är det faktiskt för stora hål även om man har strumpbyxor under... Så jag FÅR köpa ett par såna.

Skrivbordet har varit planerat sen ett bra tag tillbaks, och Erik (återigen, lyx, lyx, lyx att han kan fixa allt sånt!) kom hem med allt vi behövde en dag. Så vi passade på att ta en hylla(aktig) sak också. Jag vet inte om Erik förstod att man inte kan ha en sådan nyans av lila som den hyllan hade i ett sånt här vardagsrum, men jag är säker på att alla andra håller med mig. Oh come on, svart är aldrig fel ändå...
Hela ovansidan av skrivbordet var vitt, och jag tänkte att om man gör hela svart så kanske det blir lite för mörkt i den delen av rummet, så vi försöker få sidorna att förbli vita. Misslyckas det så är det ju inte värre än att man målar det svart i efterhand. Sen har jag ju en annan liten plan för skrivbordet, men vette fan hur det skulle funka rent praktiskt med burkarna...
Det är bara en liten hake med målningen också; man måste vänta nästan ett dygn innan man tar andra strykningen, och... det här kommer väl som en överraskning, men vi sitter rätt mycket vid datorerna. Det är väl några timmar per natt som ingen sitter där. Så det hela innebär att vi inte kan använda skrivbordet på nästan två dygn.
Nu är det ju inte så att någon av oss döööör om vi inte kan använda datorerna, men för mig som är ensam hemma hela dagarna är datorn sjukt viktig som tidsfördriv, också för att kunna se på film och tv-serier. Och bara prata med folk, utan en dator skulle jag verkligen ha noll att göra.
Och jag måste ju ha min dagliga dos av morgonserie, så jag slängde upp den på vardagsrumsbordet. En mer ergonomisk ställning finns nog, faktiskt så funkar det inte ens att använda den som vanligt, men det funkar mycket bra till att se på serier på datorn, eftersom jag bara lutar mig tillbaks i soffan.
Jag är lite oroad över vad som verkar vara luftbubblor på det målade, men det känns som att det fixar sig med en slipning sen. Jag säger som Eriks bror; "Händige Erik slår till igen". Vilket vid tillfället var menat som sarkasm men faktum är att han ÄR händig, så det känns som att jag hädanefter inte kommer behöva oroa mig för saker i lägenheten, och när jag ska göra om småsaker och så. Jag tycker fortfarande att det är lite lustigt att vi just här faller in i könsstereotyperna; jag vill göra om när det gäller inredning, berättar för honom hur jag vill ha det och han kommer med de praktiska lösningarna.
Och som bonus behöver jag inte skämmas för att jag sitter och dreglar över hantverkaren som springer omkring i arbetsbyxor och bar överkropp, eftersom det är min alldeles egna hantverkare.

Den nya serien för mig är f.ö Brothers and sisters. Jag vet att jag halvsett nån halv säsong här och där på TV. och att jag verkligen gillade den, men nu ser jag den från början.
Mycket bra serie, mycket bra karaktärer.

Haha, det gör seriöst ont i benen att sitta i den här ställningen och skriva, så jag slutar nu...

http://sv.wikipedia.org/wiki/Taktil_massage

Jag hade sagt till Erik att det inte verkade vara något mumbojumbo iaf, men man kunde lätt få det intrycket när man klev in i rummet...
Verkligen en sån där new age-känsla, massa detaljer, hennes smycken (bl a ett halsband som verkligen plingade varje gång hon rörde sig, wtf?), men det var inte riktigt så. Även om hon hade ett lager med musik, rökelser och ljus...
Hon var trevlig iaf. Hon tog tid på sig för att se vilken nivå jag befann mig på, frågade saker på ett bra sätt, och allt sånt.
- Ja jag läste att du kunde ha lite svårt för beröring?
- Jag avskyr beröring.
- Jaha oj, du AVSKYR det? (och hon verkade uppriktigt sagt förvånad, och verkade faktiskt förstå skillnaden) Ja det stod det inget om...
Hon berättade massor och var noga med att påpeka att allt var enligt mina regler, det var hon som skulle anpassa sig efter mig sa hon.
- Men hur gör du när någon kommer fram sådär och det blir beröring?
- Hur menar du?
- Ja om någon tar på dig?
- Eh, jag vet inte, det händer bara inte att random människor kommer fram och tar på mig så den situationen uppstår aldrig...
Jag förstod inte riktigt vad hon menade där...
Och sen frågan som börjat bli jobbigare än frågan om hur många syskon jag har.
- Vart är det du kommer från nu igen?
- Jag bodde i Ryd innan det här.
- Jaha, Ryd?!
- Ja, jag bodde där i ett år.
- Bara ett år alltså. Vart kommer du från egentligen?
- Ja Arboga är det väl, fast före jag bodde i Ryd så.. bodde jag iofs också i Arboga, men innan dess Stockholm... vi kan säga Stockholm.
Det visade sig att hon var från Västerås.
Vi bestämde oss för att som planerat börja med händerna iaf. Det fanns en brits med massa kuddar där man, om man ville, kunde lägga sig så hon kunde ta hela kroppen, men det är inget som är aktuellt för mig just nu.
Det var iaf nån sorts smekingar (smekningar låter ju verkligen helt fel, men ändå) blandat med cirkulerande rörelser, med en olja. Först smekningar som på vissa ställen var lite hårdare, sen masserande rörelser på vissa punkter i handflatan t ex. Och det var ju verkligen "rätt" punkter också.
Hela tiden frågade hon om det kändes ok, och berättade vad hon gjorde eftersom hon hade frågat om jag ville att hon skulle göra det.
Samtidigt berättade hon om andningssätt, och att slappna av i axlarna på olika sätt.
Det var svårt att slappna av när en främmande människa håller på med ens händer sådär, men det blev lättare när hon berättade vad hon gjorde allteftersom då jag fick något att koncentrera mig på. Hon var bra helt enkelt.
Synd bara att det känns som att det var lite fel dag för det, känns som att jag hade för mycket som pågick i skallen för att kunna ta åt mig allt.
Det var svårt, jag fasade inför besöket och var så nervös så jag fick handsvett när vi pratade i början, men det kändes ändå så pass ok så att jag tänker ge det en chans. Finns det något jag inte provat vid det här laget så vill jag göra det. Jag tar dessutom ingen medicin regelbundet nu (aja, sömntabletter) så det känns som rätt tillfälle att prova något icke-kemiskt. Och jag vet att det ÄR lugnande åtminstone med händerna, jag kan slappna av i hela kroppen när Erik gör något liknande.
Dessutom lyssnar man uppenbarligen ofta på musik under behandlingen, för att kroppen kan associera hela grejjen med just den musiken så att man kan få nytta av det hemma. Och det visste jag väl sort of redan, jag lyssnar ju alltid på samma skiva när jag ska somna just av den anledningen.
Jag tackade nej till det den här gången, men ska nog fråga nästa gång om det helt enkelt är jag som ordnar en skiva. Vi kom överens om att det blir axlar, armar och händer nästa gång.
Jag vill inte ha något som tar bort allt dåligt och jobbigt, jag vill lära mig att ta kontrollen över min egen kropp.

Och det tåls att upprepas att även om jag avskyr beröring så finns det undantag, och de få personerna vet nog om det.

Förrgårdagen nyhet snurrar fortfarande i skallen, det finns så mycket att tänka på. Och det är för komplicerat för att jag ska kunna prata med någon, så det får bara.. plana ut.
Jag vill bara lägga mig i soffan och kolla på Nurse Jackie hela dagen. Men jag har en tid hos en habiliteringsassistent för att prova på taktil stimulering (jag vet inte om det ska vara särskrivet, det står så på lappen iaf), men efter det ska jag lägga mig och se på Brothers and sisters från början. Och Mighty Ducks.
Iallafall, så går bussen härifrån så att jag kommer fram till stället jag ska till två minuter innan min tid, och förra gången så kom bussen fyra minuter för sent. Vilket inte alls är nån stor grej, självklart fattar jag att tidtabeller inte kan hållas på minuten sådär, och då var det ingen fara eftersom jag tog den tidigare bussen ändå.
Men den här gången, nu när jag ska träffa en ny person och allt och ska ta den senare bussen, så kände jag att jag var tvungen att ringa och fråga om det var ok att jag kanske kommer några minuter för sent.
Jag känner mig alltid skitfånig när jag ringer och frågar sånt, jag ber så mycket om ursäkt för att det låter konstigt, och att jag kaaanske kommer nåååågra minuter för sent för att jag inte VET om bussen kommer i tid.
För jag något av det värsta jag vet är när folk, oavsett vem, tar lätt på tidsbokningar sådär och inte ens tänker på att komma i tid, så då verkar jag hellre fånig och ringer och berättar sånt, än att någon annan ska stå där och undra vart jag är.
Och hon i receptionen förstod precis. Inget "Åh men neeej, DET behöver du inte oroa dig för!" i nedlåtande ton, utan hon sa att ja jo, hon kom på då hur bussarna gick och att det blev lite tight med tid, så att hon skulle meddela det och sa att det var bra att jag ringde.
Jag tror jag kommit till rätt ställe...

Jag snoozade i morse, men vaknade rätt snabbt av att grannen över tappade upp vatten och började moppa golvet. Och började spela dunkadunka80talsdisco.
Vilket egentligen är helt ok, klockan var ändå 9 och även om jag tyckte att det var störande så tycker jag att det är en acceptabel tid att väsnas på.
Jag vet att jag gnäller mycket när det gäller att bo i lägenhet och grannar och sånt, men även om jag gnäller så tycker jag inte att de för fel. Och även om de inte gör fel så innebär ju inte det att det inte kan vara jobbigt för mig.

Två låtar snurrar som mest nu.

Och en av mina två favoriter med dem;

Ja alltså, det kändes som det bara var att erkänna sig besegrad nu.
Alla "Va, visste du inte det? nej just det, du är inte med på fb...", "Lugnt, bilderna finns på facebook. Va, har du inte det?!", och... sånt.
Och alla som av förklarliga skäl drar sig tillbaks från communities man tidigare hängt på, och sådana som man sällan är online på msn samtidigt som.
Nu är jag med på det jävla facebook iaf. Inte bara är det förvirrande, det buggar också, och vill t ex inte gå med på att Växjö är en stad.
Men det är kul att spana runt bland folks bilder igen.
Fast jag fick nästan panik när jag loggade in idag, 34 nya händelser och vänner hit och dit.
Men det ska nog bli bra.

Igår var f.ö en sån där... jagvetinte-dag. Jag vet inte vad man ska kalla det.
När man inser att det roligaste jag kan komma på att göra en fredagkväll är att rengöra stekpannan ordentligt med hjälp av Svinto, och sortera mynt.

De senaste dagarna har min kropp känns väldigt ur form, nästan bloated (svenska ordet för det?), sådär som veckan innan/under mensen.
Inga kläder har passat, och det har känt som att jag knappt kommit igenom dörröppningarna. Jag har varit trött som en gris också, så det har inte blivit något som helst motionerande.
Igår hade jag dock lite överskottsenergi och tänkte prova lite kläder. Den stora spegeln har stått i ett hörn inplastad (så jag har alltså inte sett mig själv i helfigur på några veckor), så jag packade upp den och ställde den emot en vägg.
Jag har ett par byxor som jag gärna vill komma i, men nu skulle jag prova dem för att se hur man skulle kunna lösa ett litet problem jag hade med spännena på dem. Jag fasade inför det och tänkte att jag hoppas att de inte fastnar halvvägs, att jag åtminstone kan dra upp dem ordentligt. Och det kunde jag, inte bara det, de gick att knäppa utan våld!
"Sweet!", tänkte jag, och ställde mig framför spegeln och blev lite ledsen för att spegeln blivit böjd eller nåt i flytten, för sådär långa (ja relativt långa, jag har ju korta ben...) och smala ben har jag ju inte så spegeln måste ju blivit skadad. Men den var ju lite lutad, så jag gick och försökte få den så upprätt som möjligt. Och det blev lite skillnad i spegelbilden, men inte mycket. Jag vred och vände på mig, till slut var jag fan tvungen att använda kameran och fjärrutlösaren för att se hur jag egentligen såg ut.
Och på något sätt så har jag droppat en klädstorlek på en vecka.
Jag fortsatte prova kläder som inte passat innan, och de satt perfekt.
Skinnjackan som suttit lite tight när jag bara haft en t-shirt på mig satt nu löst när jag hade en t-shirt + en munkjacka.
Det hela är lite sinnessjukt. Speciellt när jag nästan förberedde ett inlägg med titeln "Fat chicks have more fun" efter att ha ätit omänskliga mängder glass, maränger, kolasås och grädde en dag...
Men jag klagar inte.
Det enda negativa är såklart att kläder man använt och gillat förut är lite för stora. Men det går ju inte att komma ifrån. Jag har mer byxor att komma i än vad jag har nu så att säga.

En annan skum sak hände igår när jag gick in i skoaffären. Jag såg ett par skor som var wow. Och det händer inte mig när jag går in i en skobutik... Jag gillar inte skor, jag köper kängor av samma märke var tredje-fjärde år, och har ett par gympadojjor ståendes.
Men de här... t om den röda färgen var sjukt snygg tyckte jag, de fanns även i svart. Bilden gör dem inte riktigt rättvisa, de såg nästan ut som ett par Dr Martens i högklackat.
Det är faktiskt första gången jag tyckt ett par skor är snygga sådär.
Inte för att jag tänker köpa dem, jag gillar nog inte att gå i högklackat.

Det blev nåt knas med apoteket igår. Jag ringde för att kolla lagerstatusen på apotek A, får veta att de har allt inne, jag tackar för mig och ringer för att kolla om apotek B här runt hörnet mot all förmodan har sakerna inne. Men då visar det sig att apotek A tog det som att jag ville beställa sakerna, så de låg inte kvar på listan.
Men jag hade ändå tänkt prova en annan väg ner på stan, och köpa lite prylar. En av prylarna jag har varit på jakt efter är ett par sulor till mina kängor. Om jag inte hade hittat ett par så hade jag faktiskt tagit bussen hem, för mina fötter... de mår inte bra. Expediten var hjälpsam och jag fick ett par som passade kängor bättre än de förra jag haft, och så fort jag kom ut ifrån butiken så satte jag i dem. Det såg antagligen lite kul ut eftersom det inte fanns någon bänk och sitta på så jag hoppade runt där på ett ben och försökte få i en sula i kängan.
Är det ett tecken på social utsvultenhet när t om JAG drar mig för att gå ifrån en butik och faktiskt står och småpratar med expediten?
Köpte två andra grejjer, glömde totalt att köpa den tredje, och begav mig sen hemåt.
Jag glömde naturligtvist ta tiden på väg till stan, men då gick jag iofs liiite fel, men hemvägen gick på ca 20 min.
Faktiskt, så är det riktigt roligt, för enligt uppgift ska det ta 18 minuter från oss till Bishop Arms, och banne mig... 18 minuter på minuten.
Den vägen var iaf otroligt mycket roligare att gå, och det fanns så många fina hus så jag höll på att avlida bara av det... Jag blir tokig. Jag vill bara gå in i trädgårdarna och titta, in i husen och gå husesyn.

Det var riktigt mycket folk på stan iaf. Lite för mycket för att jag skulle känna mig bekväm ensam, men det funkade.

Jag skulle till arbetsterapeuten idag. Det är relativt nära men jag valde att ta bussen eftersom jag inte har några sulor alls i kängorna så mina fötter skulle antagligen döda mig om jag gick.
Jag kollade naturligtvist upp det i förväg, men reseplaneraren sa något helknas (38 min, ett byte, när det egentligen ska ta fem minuter utan byte), så jag utgick från att den var buggad. Ringde i morse, och fick det bekräftat, så det verkade skitsmidigt med bussen.
Det förvånande var, att jag som brukar bli helhispig när jag ska t ex åka nånstans för första gången (jag och publika transportmedel har inte varit så bra vänner...), och dessutom i en ny stad, var rätt lugn. Väldigt lugn faktiskt. Så lugn så jag bara inte orkade klä på mig vilket resulterade i att jag småsprang till busshålplatsen runt hörnet. Naturligtvist 15 min innan bussen skulle gå, men det är ändå ett framsteg mot hur tidigt jag skulle varit där i vanliga fall.
Och allt gick jättesmidigt.
Förutom att busschauffören var tjurig, men det är ju mer regel än undantag. Jag räckte fram min kallelse och frågade om jag åkte gratis på den, och han bara ryckte på axlarna och stängde dörren bakom mig.
Jag åkte gratis iaf...
Jag hade en halvtimmes marginal, nu såhär första gången, så jag satt och läste gamla skvallertidningar i väntrummet. Madde hade nog inte kunnat ana hur det blev när det där skrevs.
Hur som helst, det hela gick bra. Jag gillar arbetsterapeuten. Hon är liXoM... mänsklig. Hon bjuder på sig själv och lyssnar verkligen, utan att dra förhastade slutsatser.
Fick prova några handledsskydd, men jag kände mig bara handikappad med dem. Det var någon sorts skena som gjorde att man inte skulle kunna böja handleden, men det var inget för mig. Det finns andra varianter men då måste jag till sjukhuset och betala för att få prova dem, så det blir senare... Men det fanns iaf en som såg bra ut. Efter min upplevelse med värken från helvetet häromveckan vill jag verkligen försöka skaffa nåt sånt, det fungerar inte att linda hårt med bandage eftersom man nästan stryper blodflödet då.
Fick se en del prylar till köket, men det enda jag fastnade för var nån grej man använde för att skruva av lock. Så jävla smidigt, för alla faktiskt. För det är nog ingen som tar fram en oöppnad glasburk med lock och bara öppnar den sådär... eller så är det bara jag som står och fifflar med varmvatten och knivar och svär för att sedan strunta i det...
Gratis var den med.
Och så ska hon pusha på läkaren om en sömnutredning.
Vi satt och pratade om internet och spel, och hon verkade uppriktigt sagt förvånad över hur... stort, i brist på ord, det är. Att jag faktiskt har bekanta här för att jag spelat med dem i fem år.

Vi rundade av det hela så att jag skulle hinna med nästa buss hem (vilket jag inte hade koll på faktiskt), och väl på bussen frågade jag om jag åkte gratis hem också pga kallelsen.
"Ja åkte du gratis hit så åker du väl gratis hem också" muttrade busschauffören.
Ja jo, dumma mig som inte tog det för givet.
Hela bussgrejjen gick så oväntat bra. Ingen ångest alls, faktiskt. Förutom vid en hållplats där det klev på 10 pers, då skruvade jag lite på mig, men mer än så var det inte.
Jag vill inte säga att jag är en dutti flicka för att kunna åka buss utan svårigheter är något man faktiskt borde kunna, men jag säger iallafall att jag är positivt överraskad.

F.ö så är högkostnadsskyddet otroligt...
Det här är vad en tvåmånadersförbrukning skulle gå på annars. Visserligen är det allergimediciner och hudkräm med där, men ändå.

Nu ska jag ut och sandpappra ett bord och måla det igen och hoppas på att det blir bra.

Fifan vad kul det är har jag upptäckt. Jag har aldrig direkt gjort det förut, kanske nåt enstaka staket när man var yngre.
Jag har aldrig trott att jag skulle klara av det för jag har trott att det varit svårt, men det är det ju faktiskt inte. Om man ska måla smågrejjer som insidan av skåp och hyllor och sånt.
Och så är det väl lite det att jag har insett att hela världen går inte under om jag gör fel, tapeterna faller inte ner från väggarna i protest, trät hoppar inte ur skåpet och rymmer. Det går oftast att ordna. Ofta så är det inte ens något fel.
Skåpet t ex. Det blev knas, färgen täckte inte riktigt och man såg penseldragen tydligt, men det såg ju ut så för att det behövdes en strykning till. Det visste inte jag, och trodde att jag hade målat helt fel.
Och väggen, där jag drog bort kabellisten och såg att det var omålat först. När jag målade där så var plötsligt färgen mycket ljusare än resten av väggen, och jag fick verkligen totalpanik. Men, den skulle ju torka med, och då blev det ju samma nyans.
Jag har målat hyllplan till garderoberna, och även om det inte var det tacksammaste materialet att måla på med den färgen (det var helt obehandlad spånskiva) så blev det hyffsat. Med lite sandpapper innan och efter så blev det godkänt iaf.
Och häromdagen köpte Erik med en liiiiten pensel till mig så jag kunde måla lite smågrejjer runt listerna i hallen. Jag var lite generös med maskeringstejpen senast (läs: jag var så jävla rädd för att råka måla på listen) så jag missade massa och det har jag nu kunnat fylla i. I väntan på att färgen skulle torka och få samma nyans som resten gick jag runt i hallen och letade efter fler ställen att måla. Faktiskt så gick jag runt i hela lägenheten...
Visst ser det inte så skitsnyggt ut, man ser ju att någon varit där och kladdat om man tittar nära, men på håll ser det ok ut.
Hiho, och jag har ett helt BORD att måla sen! Och där känns det verkligen som att går det åt helvete så gör det det, bordet kan inte se så mycket värre ut än det redan gör.

F.ö så har jag slängt upp stereon och skivorna nu, de hittade sin plats. Det blev rätt bra ändå, och det passade att ha en högtalare på varje sida om skrivbordet.
Det känns lite lustigt att jag fixar det innan jag ens fixat kläderna. Och jag har mitt eget system i hyllorna också, de går efter min brahetsordning så det tog en halvtimme att ställa in dem...
Jag har också limmat en list som envisas med att lossna från stereomöbeln och insett att jag borde vara mer noggrand med att rengöra händerna efteråt så att jag inte får kontaktlim på ögonfransarna...
Och sådär ser vår "datorhörna" ut. Min tanke är att ha 2-3 picture discs på min sida, och 2-3 på Eriks. Vi är båda rätt stökiga av oss (antagligen bara normalstökiga men jag skulle önskat att åtminstone jag själv vore bättre på att hålla ordning...) så jag vill inte ha för plottriga saker på väggarna. Och på det här viset känns det som att vi kan göra våra respektive sidor lite personliga. Nog för att vi har många band (antagligen 98% inom metal) gemensamt, men det finns ju ändå några som ens hjärta bankar lite mer för.
(pax för Amon Amarths "vs the world" btw)
Fast det är bara på idéstadiet, så man får väl se.
Dessutom ska alla jävla kablar döljas så gott det går, det är knappt så jag vet något mer irriterande när det löper kablar kors och tvärs. När vi dessutom har skrivbordet såhär så blir det ju lite knepigare. Men det ska gå.
Naturligtvist så råkade skrivbordet vara stökigare än vanligt just idag när jag fotograferade, normalt sett så är det jättestädat och skinande rent, hrm... Och ja, pappersrullen är min, min näsa är ofta snuvig.
Lampan ska också bytas. Det finns lite olika planer för den.
Fan det känns som att jag snart har visat upp hela lägenheten innan jag tar de riktiga korten...