Vi var ute på sjön i flera timmar igår med familjen Nilsson, fifan, det kommer verkligen som en överaskning att jag gillar det så himla mycket. Speciellt med tanke på att jag tycker att så mycket vatten är lite läskigt, och att jag tycker att det är läskigt att åka båt. Vi har bara varit ute två gånger (och första gången var ju en RIKTIG långtur), och innan vi har åkt har jag tyckt att det varit jobbigt, man ska klä sig så det inte blir för varmt, och man tänker att solen kommer ligga på och man kommer att avlida, man är fast i en båt i flera timmar (just det var väldigt oroande, att inte kunna kliva av när man vill), det är jobbigt att få iväg båten (även om just jag bara glider med, alla andra gör jobbet), men när man väl är där ute... så är det helt underbart. Bara... underbart.
Men visst, när pappa Nilsson gasar på ordentligt och båten flyger fram så händer det ibland att hjärtat närmar sig halsgropen...
Hela familjen var med den här gången, och det var kastspön och metspön till höger och vänster. Det tog faktiskt ett bra tag att ens komma iväg för det var väldigt kul att bara stå på bryggan och kasta. Det tog ett tag men sen fick man in snitsen igen. Faktiskt, så tyckte jag att det så jävla kul så jag inte ens tänkte på värmen (jag överdriver inte när jag säger att det var 39 grader i solen redan kl 9 på morgonen, och nästan vindstilla), så när de andra gick och satte sig i skuggan medan de gjorde i ordning båten stod jag där och kastade. Jag brukade kasta när jag var liten, jag tyckte det var så kul så jag brukade stå på gräsmattan med ett sånt där övningsdrag (en gummigrej) när vi inte var på sjön.
Vi åkte runt lite, stannade och fiskade lite, och gick iland på en bergshäll och åt mat. Eller ja, några av oss gick i land och åt sedan i båten. Det var kryp över allt, jag tycker inte om kryp... I'm a whimp.
Det kändes inte så himla bra att vara kritvit och sen tillbringa flera timmar under gassande sol mitt på dagen, men jag brände mig faktiskt inte alls.
Jag fiskade med ett metspö som var 6 meter långt. Det... kändes konstigt, när man stod med spöt bredvid sig. Det finns bild på det, fast hela spöt fick ju inte plats på bild... Bilder kommer sen, har dem inte nu.
Slutade med att jag fick en fisk iaf, och tappade två. Jag metade mest när vi väl var ute, känner mig inte riktigt bekväm med att beväpna mig med ett kastspö i en båt med fem andra pers. Och jag gillar att meta, att bara sitta och titta på flötet, känna hur det drar till och se det försvinna under vattenytan.
Eriks far var så snäll och satte på maskar åt mig och Ida hela tiden... jag hade tänkt ta kastspö just pga, men det var inga problem hade han sagt, det skulle han fixa. Stackarn fick knappt nån tid att fiska själv, fisk efter fisk drogs upp och det var såklart han som fick ta loss alla, linor trasslades in i varandra, bottennapp, krångel med ankaret. Men han är den som styr upp allt.
Vi var ute i ca fyra timmar iaf, tiden går så himla fort. 

När vi hade kommit hem och duschat och låg och vilade var det nån snubbe utanför som stod och vrålade något med "jävla fitta", men även om det här ÄR ett lugt område och man knappt hör folk som skriker så tänkte man väl inte på det. Förräns några minuter senare när han började skrika om att han skulle knivhugga någon. Då kände man att det kanske kunde vara något allvarligt så det var ju bara att gå upp och titta efter. Visade sig att det var en snubbe som var rasande och stod och skrek på en tjej, som i sin tur skrek lika högt tillbaks. Jag är inte den som lägger mig i sådär, jag är mest sjukligt nyfiken, men det kändes bara som att det inte såg bra ut. Det kändes som att om det blev för allvarligt så skulle det kunna bli FÖR allvarligt. Dock visste jag inte vad man skulle säga om man ringde polisen, "Hej, det står två här ute och bråkar"... Man hörde inte vad de sa heller, vi såg dem knappt eftersom det stora trädet skymde dem. Jag stod där och försökte se vad som hände iaf, och analysera allt, och få en skymt av hans registreringsplåt bara ifall att. Om han skulle åka därifrån och polisen skulle vilja veta. Jag är nog lite skadad... Men efter ett tag tog han några steg emot henne och hon backade och började springa iväg med killen tätt efter, och ungefär där går min gräns. Att två pers står och skriker är inte skäl nog för mig att lägga mig i, men om man ser att det verkar bli fysiskt så är jag hellre safe än sorry och gör något. Så Erik ringde polisen och det visade sig att de redan fått in flera samtal och att bilar var på väg. En eller två kom rätt fort, sen vet jag inte riktigt vad som hände. Idag läste jag att det var en annan kille inblandad och att den första greps för misshandel, så det var väl nåt svartsjukedrama.
Det var iaf väldigt skönt att se att folk i det här området inte är rädda att ringa polisen, och att de faktiskt kommer snabbt.
Jag vet att det låter väldigt Svensson att inte vilja lägga sig i, men jag är sån. Det betyder inte att jag inte bryr mig eller håller ett öga om något sånt här händer, men jag vill inte lägga mig i, och vill inte att folk lägger sig i mina affärer. Däremot, hade det inte varit folk ute så hade jag nog gått och ställt mig en bit ifrån så att hon såg mig åtminstone, lite ansvar känner man ju.
Sen är jag faktiskt som sagt helt sjukligt nyfiken när det gäller sånt här... Men av, jag vet inte, nån sorts respekt eller nåt, så kändes det inte som att jag kunde gå ner och bara ställa mig och titta på.
Jag vet inte om jag kan säga att sånt är spännande. För det låter ju nästan hemskt att säga. Aja, jag nöjde mig iaf med att stå på balkongen och rapportera till Erik.
"Wöpp, nu går de iväg med en tredje person här, han måste stått bakom knuten!"
"Det är minst tre poliser, alltså måste det ju vara minst två bilar eftersom jag nog aldrig sett poliser åka tre i samma bil"