Det blev nåt knas med apoteket igår. Jag ringde för att kolla lagerstatusen på apotek A, får veta att de har allt inne, jag tackar för mig och ringer för att kolla om apotek B här runt hörnet mot all förmodan har sakerna inne. Men då visar det sig att apotek A tog det som att jag ville beställa sakerna, så de låg inte kvar på listan.
Men jag hade ändå tänkt prova en annan väg ner på stan, och köpa lite prylar. En av prylarna jag har varit på jakt efter är ett par sulor till mina kängor. Om jag inte hade hittat ett par så hade jag faktiskt tagit bussen hem, för mina fötter... de mår inte bra. Expediten var hjälpsam och jag fick ett par som passade kängor bättre än de förra jag haft, och så fort jag kom ut ifrån butiken så satte jag i dem. Det såg antagligen lite kul ut eftersom det inte fanns någon bänk och sitta på så jag hoppade runt där på ett ben och försökte få i en sula i kängan.
Är det ett tecken på social utsvultenhet när t om JAG drar mig för att gå ifrån en butik och faktiskt står och småpratar med expediten?
Köpte två andra grejjer, glömde totalt att köpa den tredje, och begav mig sen hemåt.
Jag glömde naturligtvist ta tiden på väg till stan, men då gick jag iofs liiite fel, men hemvägen gick på ca 20 min.
Faktiskt, så är det riktigt roligt, för enligt uppgift ska det ta 18 minuter från oss till Bishop Arms, och banne mig... 18 minuter på minuten.
Den vägen var iaf otroligt mycket roligare att gå, och det fanns så många fina hus så jag höll på att avlida bara av det... Jag blir tokig. Jag vill bara gå in i trädgårdarna och titta, in i husen och gå husesyn.

Det var riktigt mycket folk på stan iaf. Lite för mycket för att jag skulle känna mig bekväm ensam, men det funkade.