Jag funderar på fullaste allvar att börja spela in alla mina samtal med läkare och publicera någonstans, för de är så tragikomiska så t om jag har svårt att återberätta dem.
Det blir ett sjukt långt inlägg nu, men det behövs.

Erik väntade med mig igår, och jag delade med mig av en teori jag haft som kommit att stämma väldigt bra. Nämligen att manliga läkare tar in sina patienter mycket senare, de är också slarvigare och mer nonchalanta. Det gäller allra helst äldre läkare, de yngre manliga är nog lite mer angelägna om att försöka göra ett gott intryck.
Vi var fyra stycken i väntrummet, alla hade tid kl 13. Jag kom in först såklart, eftersom jag alltid måste vara tidigt ute... Men 15 min innan bokad tid är ju rätt standard ändå, ibland kan det trots allt vara mycket folk.
Och jodå... Någon minut efter 13 kommer en kvinnlig läkare ut och tar in sin patient. Strax efter kommer en till kvinnlig läkare och ropar in en patient. Här delade jag med mig av min teori. 13.10 kommer en äldre manlig läkare ut och ropar in den tredje patienten. Några minuter efter det går det in två män, varpå den ena kommer ut igen efter några minuter och ropar in mig. Min läkare var alltså inte ens på jobbet när min tid skulle börjat. Nu är det naturligtvist inte alltid så men jag anser mig ha rätt mycket erfarenhet av läkarbesök och det är sorgligt att säga att det är så i minst 95% av fallen. Lyckligtvist så är ändå läkarna här nere bara ca 10 minuter försenade, förut har det legat på ca 20.
Iaf så var det ju då Tate Donovans okände tvillingbror, eller så.
Och i stort sett allt jag fasat inför blev sant...
Något av det första han gjorde var att luta sig tillbaks, titta på mig och säga "Jaha, vad vill du prata om då?".
Jag hade sån lust att säga "Ja vi kan ju ta vid där jag och den förra läkaren var innan hon bara drog utan att säga något".
Och så frågan "Vad har du för problem?".
Är det NÅGON som har ett enkelt svar på en sån fråga?
Jag sa att det kändes för invecklat för att bara svara på sådär och att det kanske var bättre om han tittade i mina journaler.
"Ja, hm, ja, javisst", sa han och glodde lite på skärmen där den förra läkaren hade skrivit lite anteckningar.
Sen skulle hela mitt liv gås igenom, som vanligt, och jag bara hatar sånt. Man kan inte gå igenom mitt liv bara sådär utan att lämna ute viktigt detaljer som en behandlande läkare bör veta.
Han antecknade och antecknade i sitt block, och gjorde värsta mindmapsen. Det var jätterörigt när jag skulle berätta vart jag bott, och vilka mediciner jag provat, och det blev inte bättre av att han var så nonchalant och... trög.

- Årsta-Vantör.
- ... va?
- Årsta-Vantör (jag vet att många som inte vet vad det är har svårt för namnet, så jag brukar nästan bokstavera det)
- ... Vantör? V-A-N-T-Ö-R?
- Precis *nickar*
- .... va? *tittar på mig som om jag hade börjat prata arabiska*
- VANTÖR.
- *ser fundersam ut*

LiXoM, wtf... Han bokstaverar det själv, jag svarar jakande och nickar för att det inte ska råda någon förvirring över att han stavade rätt, och ändå så förstår han inte?

Och så började han ifrågasätta varför jag får Ritalin... För han såg ju minsann att jag inte hade ADHD och det är ju det den medicinen är för dårå, minsann.
Men jag sa att den förra läkaren hade misstänkt ADD, och undrade om inte medicinen visst var till för det också?
- Ja, jo, den används ju för det också, men det är ju främst ADHD man använder den mot.
JA MEN DÅSÅ, om den nu används mot två saker så är det väl inte så jävla otroligt att jag får den utskriven mot en av de sakerna trots att det kanske är lite ovanligare.
Men tydligen så hade den förra läkaren inte ens skrivit något om ADD, vilket krånglar till saker lite mer... Varför i helvete skriver hon ut ett narkotikaklassat licenspreparat utan att ens skriva något om misstankar om en diagnos?
Han sa iaf att eftersom jag uppenbarligen märker positiva effekter så "bör man väl kanske fortsätta med den" men han skulle prata med en annan först. Överhuvudtaget så verkade det som att han inte fick ta några som helst beslut innan han hade pratat med någon annan, han själv hade inte ens tillstånd att skriva ut något! Så jag undrade lite försiktigt om det kanske inte vore smidigast om jag hade en läkare som faktiskt hade tillstånd att skriva ut det jag behövde.
- Ja jo, det är nog en bra idé.
Men jag var snabb med att påpeka att det inte spelade så stor roll för mig bara det gick smidigt, så han inte skulle tro att jag totaldissade honom på en gång för det skulle nog inte göra honom så vänligt inställd.
Senare frågade jag om han skulle vara min fasta läkare nu eller hur det skulle bli.
- Ja det blir ju jag som är din läkare, fram tills något annat händer.
Jaha, så, tack, då känner jag mig kolugn. Han ska alltså vara min fasta läkare fram tills han inte är det längre. Jag kan nog öht glömma det här med en fast läkare nu...

Sen till sömntabletterna. Det var inga som helst problem förräns han förstod att jag tog 20mg istället för 10mg.
- Men du sa ju att du tog en?
- Eh nej, jag tar två vid behov.
- Jaha, två? 20 mg alltså?
- Ja, det har jag pratat med läkarna om, den dosen har jag stått på i flera år.
- Men det går ju inte, 10 mg är dosen man ska ta! Man får absolut inte ta mer än 10 mg, det ska du inte göra, det står ju här att din förra läkare ordinerat 10 mg *här blev han väldigt upprörd och pratade så snabbt så jag knappt hörde vad han sa*
Sen slog han upp Fass och visade mig där det stod att dosen absolut inte fick överskrida 10mg.
Tydligen är det bara i extremfall man får ta 20mg. Men det har aldrig varit några problem med läkare tidigare, jag har självklart varit uppriktig och sagt att 10 inte hjälper och visst, vissa har väl varit lite tveksamma först men eftersom jag ändå har dokumenterade sömnproblem sedan så många år tillbaks och dessutom stått på samma dos så har det inte varit några problem. Men som jag nu har förstått det så är väl den allmänna regeln att 20 mg bara ges till unika fall, och att läkare helt enkelt inte vågar skriva in 20 mg i journalen. Det brukar t om stå "1 tablett" på burken (eller som på den senaste; "1 - 2 tabletter vid behöv, högst en tablett om dagen"...) trots att läkaren minuten innan sagt att två är ok. Det hela krånglar till det eftersom man så ofta får byta läkare, då den förra inte skriver in korrekta saker i journalen ens... Då känns det som att jag som patient förlorar trovärdighet.
Jag bad honom iaf att kolla igenom alla mina journaler, för någonstans måste det ju stå.
När vi hade pratat en massa om mediciner och han föreslått ett tiotal som jag redan hade provat så sade jag att det vore skönt om någon kunde sammanställa det där så att jag slapp sitta och dra hela min historia och alla mediciner för varje ny läkare, att de kanske ska titta i journalen istället för att fråga mig.
- Ja, jo, det låter ju som en idé.
Ja nu måste jag ju kommit med en revolutionerande idé, att man ska använda journalerna!

Nej, hela besöket var jobbigt och det finns så mycket mer jag skulle kunna skriva ner, men det blev långt nu.
I slutet blev jag ändå väldigt glad, eftersom han föreslog Circadin! Som innehåller melatonin, som är ett naturligt sömnhormon eller nåt, anyways så är det något jag tjatat om i ca två år nu men jag har fått olika bud hela tiden... Att det är för nytt, att det är för gammalt, att man måste ha licens för att skriva ut det, yadayada, men NU, äntligen!
Förhoppningsvist, han skulle ju då prata med den här andra personen först...

Efter nån halvtimme hade jag lugnat ner mig efter besöket iaf... Jag tror att mina mediciner är säkra, men jag kan nog inte vara helt säker. Jag får nog dras med honom ett tag iaf. Tills jag får en ny läkare.