Kändes rätt fail.
Fast den var väl inte det. Jag vet inte.
Vid kontraktsskrivningen fick vi reda på att de planerade att införa individuell mätning för värme och vatten. Det var ju sjukt jävla trevligt att få höra det när Erik sitter där med pennan i handen och ska skriva på typ. Jag tycker inte om sånt, eftersom jag är så nojjig och fånig. Får flashbacks från när man under SRF åkte iväg till Niklas stuga och fick DUSCHA, men man fick skynda sig för vattnet skulle räcka till alla.
Men det kan nog bli bra. Jag försöker att inte tänka på det nu, det finns inget jag kan göra åt det så jag får se hur det känns när de väl inför det.

Vuxenhabiliteringen var bara skitläskig. Konstiga människor i väntrummet, folk i rullstol överallt. En kille i väntrummet satt och stirrade på mina kängor, så fort jag tittade på honom ryckte han till och såg helt livrädd ut. Jag fick halvt panik och allt jag kunde tänka var "Är det här de tycker att jag hör hemma? Är jag såhär?".
Men det är klart. Det går ju alla sorters människor där.
Fick träffa kuratorn i en halvtimme och bara förbereda mig lite, och prata. Jag sa att jag inte var redo för det här egentligen, och jag tror hon förstår. Och rummet var så irriterande, det var svagt triangulärt utformat. Vem fan gör ett rum så? Så blev jag nästan paranoid och började tro att det var nåt litet test, att hon skulle se hur lång tid det tog innan jag påpekade det.
Sen fick jag träffa en sjukgymnast och en arbetsterapeut, kuratorn var med som stöd den första kvarten. Jag gillade dem inte. Sån där första känsla man får.
De tyckte att jag inte hade några problem med att prata om mig själv.
Har man behövt dra hela sin livshistoria och alla sina problem för ca 20 olika läkare/whatever under de senaste åren så är det nånting man kan göra i sömnen, men det betyder inte att jag inte avskyr det och att det är svårt för mig. Jag kan lyfta en hundrakilosvikt också, men det är fortfarande skittungt.
Och de skulle inte gå in så mycket på min bakgrund sa de, utan de var ju där för att hjälpa mig med nuet. Likfan så satt de där och frågade massa personliga frågor om hur mitt liv sett ut, samtidigt som de satt och antecknade.
Det kändes så förnedrande på något vis, och så har jag aldrig känt förut. En person sitter och frågar mig saker, den andra sitter och studerar mig och antecknar, sen antecknar den andra också. Och det var så mycket "Nämen, vad KUL för dig!" och det kändes som att de skulle klappa mig på huvudet för att jag var en duktig liten flicka typ.
De tog upp en massa grejjer. Det var kanske lite för mycket information på en och samma gång, men det värsta var nästan när de sa att allt var upp till mig i vilken takt vi skulle ta det till, och när de frågade hur jag ville börja och jag var så nära på att säga "Nä jag tror vi tar och struntar i det här va" för att jag inte kände mig redo för nånting alls. Men nu har jag dragit igång det här, två gånger, så nu måste jag fortsätta.
En främmande människa ska sticka nålar i min fot.
De vet att jag har svårt för främmande människor, jag sa att jag avskyr när främmande människor rör vid mig och jag sa att jag har sprutfobi och att alla sorters nålar hör till det.
"Men det är ingen fara, man kan börja med foten, så kan man kanske klara av de andra områdena sen, du behöver inte titta på nålarna".
Min första instinkt när en främmande människa t ex klappar mig på axeln är att slå till den. Fötterna känns ungefär lika privat som underlivet för mig. Jag kommer känna nålarna även om jag inte ser dem. Så nej, det lät inte lugnande.
Men jag kommer prova. Kan det hjälpa så måste jag prova. Det kommer antagligen att gå lättare allt eftersom. Det verkade finnas många möjligheter iaf.
Och uppenbarligen så får jag läsa nån enstaka universitetskurs, det går att göra undantag. Men jag vet inte om jag vill slösa bort tiden på det, jag får se. Jag har en tid hos arbetsterapeuten redan på måndag eftersom det är lite bråttom med att bestämma sig pga sista ansökningsdatum.

Jag kände mig iaf så otroligt förvirrad när jag kom ut därifrån. Fattade inte riktigt vad jag hade dragit igång. Men jag håller fast vid att kuratorn är bra, hon är orolig och komma hålla kontakten innan jag flyttar.

Sen åkte vi och handlade, och till min lycka hade de memma. Jag har frågat på två andra affärer om de har memma. På det första stället såg hon först ut som ett frågetecken, och sa sen "....va?", och jag förklarade. På det andra stället såg hon bara ut som ett frågetecken och jag förklarade.
Jag hatar att fråga efter det för det har aldrig varit någon som vet vad det är. Och det är väl inte så konstigt, men likfan är det jobbigt att behöva frågade när de reagerar så...
Underbart att få äta det igen iaf <3 Det flesta andra "högtidsrätter" och sånt kan man ändå tillaga året om, memma finns bara i affärerna här runt påsk.

Vi var inne i stan också, och letade efter apoteket. Men de hade bytt namn. Så istället för en stor grön skylt som det stod "Apoteket" på så var det en stor orange skylt som det stod "Kronans Droghandel" på, och det var bara så hysteriskt roligt... Jag motstod infallet att gå fram och be om en kabbe horse.