För mycket att göra och tänka på för lilla mig. Och när jag inser att jag inte klarar av pressen så inser jag hur långt ifrån "frisk" jag är och då blir jag bara arg och besviken på mig själv. Jag tror ärligt talat att jag till 100% gått med på att jag är... ja vad ska man säga, sjuk låter inte rätt. Att jag inte fungerar riktigt som alla andra. Jag försöker klara det som alla andra klarar, men det känns inte som att jag har förutsättningarna. Men jag försöker tänka som så att även om man tar bort sömnproblemen och vissa andra grejjer, så har jag fortfarande en (kanske två) neuropsykiatrisk(a) störning(ar) som är medfödd(a) och antagligen inte går att bota, som gör livet surt för mig. Aspergern kan jag ta, eftersom det upptäcktes så sent så har ändå lärt mig hur man ska agera. Men ADDn är mer påtaglig.
Jag googlade lite snabbt på mig, någon Thomas Brown skrev ner några symptom:

Ofta lättdistraherad av yttre stimuli

Ofta svårt att följa instruktioner från andra

Svårt att bibehålla uppmärksamhet

Verkar ofta inte lyssna på vad som sägs

Tendens att tappa bort saker som är nödvändiga för uppgifter eller aktiviteter

Svårt att organisera målinriktade aktiviteter

Växlar ofta från en oavslutad aktivitet till en annan

Inte för att komma med bortförklaringar men... JAG HAR ADD, JAG FÅR VARA KONSTIG! (det är antagligen bara en person som fattar det skämtet, någon som nog inte ens läser den här bloggen...)
Jag måste lära mig att ta en sak i taget. Det är kanske något jag måste få hjälp med.
Jag är ändå tacksam för att jag är högfungerande och ändå har rätt milda symptom jämfört med många andra. Jag vet många som inte kunde gissat på att jag hade Aspergers, som klassade mig som "ovanligt vettig". Fast på ett sätt krockar de diagnoserna på ett dumt sätt. Jag har Aspergers, jag har MÅNGA åsikter och funderingar, men ADDn verkar göra det svårare för mig att sätta ord på dem och att kunna argumentera för min sak.

Aja. Jag tror jag vet vart jag ska börja nu iaf. Imorgon ska jag börja. Förhoppningsvist kan jag kombinera det med LSS och tandvårdskortet och skit.

F.ö läste jag en post från FB;

"Ack ja detta minne, det ställer till så mycket. Man känner sig som en guldfisk för det mesta, man kan i princip koncentrera sig på nuet. Det som hänt förut och eventuellt kommer att hända i framtiden är en lyx som man kan unna sig vid sällsynta tillfällen eller när det verkligen är dödstvunget men kräver då enorm energi. Samtidigt kan jag prata i timtal om minnen och hela samtal mellan människor för 20 år sedan, vilka som var vilka, vilken färg dom hade på kläderna, om dom hade mustasch eller var solbrända, både meningslösa och meningsfulla saker helt utan urskiljning.
Jag kommer ofta ihåg saker om folk som folk aldrig skulle komma ihåg om sig själva och blir förvånade över att jag kommer ihåg. Jag känner alltid den där stalkervibben från folk då men det handlar ju inte om att jag kommer ihåg hela deras liv, bara en bizarr del av det."

Så jävla huvudet på spiken. Så hörrni, om jag kommer ihåg udda saker är det inte för att jag nödvändigtvist är intresserade av de sakerna, de bara fastnar.