Jag läser en del bloggar om människor som mår dåligt på olika sätt. Men bara bloggar om folk som aktivt försöker må bra, inga deppbloggar eller liknande för sådant mår jag nog inte bra av att läsa. Självklart skriver folk inlägg där allt är bajs och åt helvete, men det är ändå inga destruktiva bloggar.
Men ändå så blir jag så jävla nedstämd när man gång på gång läser hur folk bemöts av olika vårdinstanser.
Om hur folk med en lång bakgrund av dåligt mående "ordineras" en kram av pojkvännen när de ringer akutpsyk, om hur pojkvännen knappt får prata med personalen för att veta vad HAN kan göra.
Jag önskar jag kunde kopiera hela inlägget för det var så jävla beskrivande och upprörande, men det var ett privat inlägg så jag tänker inte skriva något mer om det.
Jag förstår inte tanken bakom det hela. Hur de tänker långsiktigt. Tjänar de något på att folk ringer och ber om hjälp då och då och får sådana svar, istället för att faktiskt ha en handlingsplan med konkreta aktioner? Herregud, borde de inte ta det som en skänk från himlen om en anhörig faktiskt vill hjälpa till mer?

Som sagt så vet jag att jag skrivit mycket om det hela, men jag blir lika upprörd varje gång. Jag blir upprörd när det påverkar mig med väntetider (när ett halvår har bestått av väntetid utan att jag ens fått en läkare t ex) och när läkarna gör fel och jag får lida av det. Men jag blir mer upprörd när jag verkligen märker att jag är ett namn som kan läggas på en väntelista utan att de ser vilka problem man har och vilka problem man haft, vilka problem som kan återkomma och vilka som skulle kunna hjälpas på en gång.
När man snällt väntar på den där listan förlorar man tid av sitt liv man aldrig får tillbaks.
Sen när man efter några år har lyckats få bort vissa problem själv så kan man mötas av en "Ja men serru, det där var väl inte så farligt, inte behöver du våran hjälp!"-attityd och man kan ju vilja ta fram k-pisten för mindre.

LiXoM, när t om Psykologförbundet demonstrerar utanför eh... landstingsförhandlingar eller något (fan jag minns verkligen inte vad det var, men det hela rimmade dåligt) så är det ju rätt kraftiga varningsklockor om att inga är nöjda.

En tragisk men nyttig blogg är http://psykiatrin.blogg.se/category/citat.html .
En del är säkert överdrivet, men jag har hört mååånga liknande saker i väntrum och liknande...
Många verkar inte förstå på vilken nivå det ligger på. Många verkar tycka att är mår man dåligt psykiskt så är det ju sjäääälvklart att man överdriver allt och att allt är så jobbigt. Men det finns ju faktiskt folk runtomkring som hör, folk som "klassas" som helt friska. Har de fått en tillfällig släng av borderline eller, kanske smittats av adhd från grannen?
Jag önskar jag kunde spelat in vissa samtal med BRA läkare som håller med om att det verkligen inte fungerar som det ska. För de dära läkarna är ju högre stående varelser som man lyssnar på.

Hur som helst så tycker jag att bloggarna är nyttiga. Självklart är alla olika och sjukdomar upplevs ju olika av alla, men man kan ändå se intressanta synvinklar och metoder man inte provat. Det är väldigt nedslående att läsa när det går dåligt men så otroligt motiverande att läsa när det går bra. Man får lite "Kan den så kan jag"-känsla. Och ju fler som skriver om bemötandet från vården desto fler får reda på det.