Jag har varit bortskämd den senaste månaden, speciellt under tiden när Erik var här. Jag sov relativt bra, framförallt så somnade jag in tryggt och det gör väldigt mycket för ens sömn.
Den senaste veckan har varit helt ok, men inte inatt. Jag trodde inte att det spelade någon roll, jag kände att jag inte hade rätt att gnälla för mig själv för jag har ju varit så lyckligt lottad den senaste tiden, men det känns fan så jävla mycket nu. Ändå sov jag ca 2 timmar, kroppen vilade en del. Jag kunde sovit längre om jag ville också, jag ska inte gnälla över det, men jag får så otroligt dåligt samvete om jag sover längre än till 10 och jag SKA inte vända på dygnet.
Fryser som ett jävla as, det funkar om jag ligger fullt påklädd + morgonrock under täcket och andas ut varmluft därinne, men så fort jag gör någonting annat än det så blir jag så kall så jag känner mig fragil som en istapp.
Grinig och skit. Feber. Skitkänslig. Jag var glad när jag vaknade ändå, trots att jag var så trött, men nu känns det inte lika glatt.
Varje vardag väntar jag på att läkaren ska ringa och säga.. något, jag vet inte vad, bara något som tyder på att han inte glömt bort att jag finns. Att han äntligen fått mina journaler (jag är fan fortfarande såååå jävla förbannad på honom, och så FÖRUNDRAD att det ens kan gå till så), att han vet vad de kan göra för mig, att han förstår vad jag behöver. Men det har gått 1 ½ månad nu, och inte hört något. Men det gör ju inget, han skrev ju ut sömnmedel för tre månader, så han behöver ju inte handskas med mig förräns då, för slår vad om att han på en gång kunde se att jag inte är en sådan som bråkar och tar plats. Att jag innerst inne inte tycker att det är min rättighet att få hjälp.
Och min kropp börjar antagligen bli immun mot dem, rent allmänt, jag tror mig veta att det kan hända. Jag kan vänta en månad, ta 20 mg Stilnoct och 15 mg Imovane, vänta två nätter, ta det igen, och inte känna av ett skit. Och jag sitter så jävla fast, jag kan inte be om flunitrazepam, då får jag knarkstämpel på mig på en gång, HAN måste ta upp det, så mycket har jag förstått att det funkar. Ja jag kan få det på annat håll fortfarande, men det är dyrt, och olagligt, och jag vill inte. Förresten vet jag inte ens om jag fortfarande kan få tag på det, så det spelar väl ingen roll.
Men jag vill, vill, vill sova normalt, för jag vill, vill, vill jobba normalt. Det är sjukt oroande att tänka på det, och jag orkar inte oroa mig för jag hatar när något oroande upptar ens tankar varenda vaken timme.
Men jag tror inte att han kommer höra av sig, jag tror inte han har beställt kopior på mina journaler, jag tror att jag måste kräva mer. Jag är faktiskt lite orolig för att det kommer rinna över till slut. Som min moster Pirjo alltid tjatat om, att jag måste visa att jag är arg ibland, jag måste visa känslor, annars kommer det explodera. Det har hon sagt sedan jag var liten. Frågan är bara om man kan explodera kontrollerat på ett konstruktivt sätt. Vill ju inte gärna sluta fastbunden på en bår och headlines i Aftonbladet. Nej det är jag faktiskt inte orolig för, jag är mer orolig för att de tar mig för en arg galning som inte har någon insikt i sitt tillstånd. Vad som jag dock tycker är under all kritik är att de låter någon med min bakgrund gå utan en undersökning på sömnklinik. De vet det mesta om mig, även om jag inte besväras av något förutom bristen av sömn nu så känns det ändå alltid som att man ligger på gränsen när man sover för jävligt och ens immunförsvar slås ut. Det går inte framåt direkt.
Imorgon ringer jag.
Någon som vill slå vad om att jag ens får prata med honom imorgon? Jag kommer ringa på fel tid, sen när jag ringer på rätt tid är han inte inne, när jag sedan ringer på tiden jag blivit tillsagd att göra kommer han gått hem, eller så är han på semester. Han kanske sjukskrivit sig?
Det är ju knappast som att det vore första gången allt det där händer.

Och ja, det är en hobby att ta kort på mig själv där jag inte ser ut som mig, inte för att jag inte gillar hur jag ser ut, utan för att jag gillar att inte se ut som mig. Låter det inte logiskt? Jag är fruntimmer, jag behöver inte vara logisk.

Och ja, det är skitfarligt att ligga i sängen och frysa och inte ha något annat att göra än att tänka såna här tankar och bli arg.

Och ja, jag inser den komiska svängingen i humöret mellan mina inlägg.

Och ja, jag har för JÄVLA tråkigt just nu, därav det långa onödiga inlägget. Men jag var bara tvungen att spy lite galla över läkarvården...

Jag: Jag tänkte säga en sak, men jag kom på hur dumt det skulle låta så jag sa inte det.

Ylva: Jag tror det var det jag skrattade åt!"

Från början var det här ett sjukt långt inlägg där jag gnällde alldeles sjukt mycket. Men när jag läste igenom det så insåg jag hur bittert det lät, och det var inte riktigt meningen.
Vad jag ville få fram var iaf att jag hatar min kropp för att den bestämmer sig för att få mens lite när som helst, med tillhörande mensvärk som för tillfället gör mig totalt handikappad. Det är inget onormalt, men förbannat irriterande, så ska ringa barnmorskan imorrn och prata med henne. Hade ändå tänkt göra det.
Just nu är smärtan uthärdlig, jag kan sitta upp och luta mig fram, men för det mesta ligger jag mest dubbelvikt i sängen. Ibland får jag omedvetet för mig att hålla andan, antagligen tror jag väl på något undermedvetet plan att ju mindre mina inre organ rör på sig desto mindre ont får jag. Det enda som händer är att jag blir yr.
Jag vet inte vem jag pratade med angående detta för några år sedan, han hävdade iaf att karlar måste raka skägget nästan varje dag, så det var minsann lika jobigt för dem. Jag skulle kunna tänka mig att raka hans skägg nu, med en machete. Karlar BEHÖVER inte raka skägget varje dag. Det gör inte ONT om skägget inte rakas.
Nej jag är faktiskt glad just nu, det är bara svårt att vara sådär hoppande, sprudlande glad när man mest bara vill hoppa ur sin kropp.

Det blir inte ett dugg bättre av att jag nyser hela jävla tiden. Dumma mig som var utomhus idag, vad tänkte jag på? Borde fixa andra allergitabletter och annan nässpray men jag ooorkar verkligen inte imorgon.
Nu ska jag försöka hitta en behaglig sittposition och se på The wire, och se om Jimmy får vara med de andra barnen och leka.

Detta var antagligen 99% mer info än vad någon vill veta, men skitsamma.

Seriöst, jag är glad. På riktigt. Alltså verkligen på riktigt. Det märks bara inte.