Alldeles, alldeles... underbart att träffa Ylva igen. Jag blir alltid så HIMLA fnissig tillsammans med henne, sådär bubbligt fnissig.
Vi pratade om gamla minnen, när vi fick dille på munkar i Arboga, och försökte komma fram till hur mycket alkohol vi egentligen drack den veckan. Vi kom inte fram till något vettigt, men däremot att det var en av de roligaste veckorna nånsin.
Vi kan ha roligt genom att leta munkgångar i Arboga efter tequilafrukost eller fullkomligt nyktra på en åker i Rönninge. Spelar liXoM ingen roll. Hur vi hamnade på åkern minns jag f.ö inte heller. Haha.

Lugnet före stormen för några år sen, precis efter att vi ringt till Arvid och tvingat honom att komma och ta kort på oss:



Sen gick det bara utför:





Oh teh memories!

Iallafall så hann vi inte ses särskilt länge, då jag hade ett möte på nya habiliteringsstället.
Vi sällskapade till Sollentuna och tröttheten började ju verkligen spela in där och jag kände att allt inte stod riktigt rätt till i mitt huvud. Som vanligt så smittar det av sig och efter ett tag visste ingen av oss hur gamla vi var.
Men det är som det ska vara!

Mötet gick crap. Remissbrevet som vi ägnade två timmar åt att formulera hade de inte fått och visste därför ingenting alls, vilket gör att jag får hjärnstopp när jag ska berätta.
Återigen... HUR är det menat att man ska berätta hela sitt liv från scratch?!
Kändes som att vi inte förstod varandra alls, och jag blev tröttare och tröttare och började få ledvärk som satan.
När mötet väl var slut värkte det i hela kroppen, så jag var tvungen att ställa in kvällens planer vilket var ännu mer CRAP eftersom jag verkligen sett fram emot det.
Aja, jag bor trots allt här nu, så funkar det inte idag så har jag vilken annan dag som helst på mig.
Jag BOR inte längre 40 mil från sånt här.

Pendeln hem var proppfull såklart, sådär proppfull så jag undrade om jag verkligen fysiskt skulle få plats. Men allt går med lite våld.
Kommer hem och ser på Aftonbladet att en kvinna och ett barn hittats döda i Arboga, och då känns ju risken rätt stor att man vet vem det är. Men uppenbarligen så vet jag inte det, inte min familj heller tror jag, och det är ju alltid en lättnad mitt i det tragiska.

Nu ska jag ta en dusch och försöka undvika att gå och lägga mig, men det känns som att det kommer bli svårt.