Inga personer eller platser är ändrade.
Jag lever, men det är knappt.
Och jag väljer att skratta åt allt det här för det är rätt komiskt ändå.
Varning för långt inlägg men jag har haft en rätt bra promenadsträcka på mig att författa det i huvudet. Jag känner att jag verkligen måste beskriva varje steg också för att ni ska förstå hur många småsaker som kunde gått fel och som faktiskt gick fel.
Ca kl 11 insåg jag att min ledvärk började bli rätt handikappande, helt GALET vad det gjorde ont nästan överallt, leder här och där var svullna så jag ringde vårdcentralen. Som ringde upp rätt snabbt och jag fick en tid kl 15.15. Det var ju lite oroligt eftersom jag egentligen ska till en reumatolog, och jag visste att risken var rätt stor för en utländsk läkare som jag inte kunde förklara problemen för riktigt pga språkbarriären. Och det är inte alls pga fördomar, det är för att jag VET att det är ett allmänt stort problem och att jag själv har svårare än många andra att förstå brytningar och dialekter. Hell, jag har svårt att förstå bred stockholmska ibland. Och så den vanliga grejjen, komma och säga "Hej jag är nyinflyttad, ge mig narkotikaklassade smärtstillande tack, jag låvar att jag fick det där jag bodde tidigare.".
Skulle skicka iväg en sak med ett vadderat kuvert så jag tog en tidigare buss till centrum, så kl 14.19 satt jag på den.
Letade runt, frågade en anställd på Willys om de hade vadderade kuvert, fick till svar "Vaddå, vadderade va i de?!".
Blev lite ställd av frågan i några sekunder innan jag måttade med handen och sa "... sådana där lite tjockare kuvert?".
Alltså, jag tycker inte att det är för mycket begärt av någon som arbetar i en sådan butik att veta vad ett vadderat kuvert är.
Men nej, inte nånstans fick jag tag på ett sånt, jag visste att det fanns på Coop men det var åt det motsatta hållet.
Så mot vårdcentralen.
Hon i receptionen bad mig lista mig där, men jag kunde inte hålla i pennan för att jag hade ont i handen.
Läkaren kommer ut, en mörkhyad man som inte såg ut att vara en dag över 20. Som såklart hade en läkarpraktikant med sig. Mitt omkringhattande hade gjort mig alldeles svettig eftersom jag hade för ont i knäna att gå normalt, så jag tänkte ju "Grejt, en karl ska undersöka min äckliga, svettiga kropp samtidigt som en annan tittar på". Jag som hatar när främlingar ens petar på mig.
Men det var en av de bästa läkarna jag haft på länge. Han bröt rätt kraftigt, men pratade annars felfritt vilket gjorde att brytningen inte förvirrade mig lika mycket som den brukade. Han hade FAKTISKT LÄST JOURNALEN, men frågade om jag med egna ord kunde förklara besvären lite kortfattat. Och han lyssnade, och sa att det var ju självklart att han kunde hjälpa mig med smärtan med att han ändå ville skicka en remiss till en reumatolog. Vilket jag ville med såklart.
Så bara sådär, paff, så var det över. Han frågade om jag behöver något annat, och sa att om det var något som helst så kunde jag bara ringa honom.
Helt underbart.

Sen började det roliga.
På apoteket visade det sig att de elektroniska recepten inte funkade, och gnällkärringen i kassan var inte hjälpsam nånstans. Inte som Min Apotekstant direkt, åh vad jag saknar henne! Jag frågade om det fanns något annat ställe där det funkade (jag bor ju sjukt off så jag visste ju att det inte fanns så många alternativ), och hon höjde på ögonbrynen sådär nonchalant och sa att hon hade hört att det funkade ute i Valsta.
JA MEN LIXOM... hjälp mig lite här... Jag frågade om hon kanske visste hur man tar sig dit (jag vet på kartan vart det ligger men det finns t ex inga bussar som det står Valsta på), hon höjde på ögonbrynen igen och sa "Nä... bara hur jag åker dit med bilen".
Visst kunde hon inte veta att jag stod och bet mig i läppen för att återigen inte börja gråta av smärta, men lite serviceinriktad skadar det inte att vara.
En jättegullig (inte ofta jag använder det ordet om en människa) tjej bakom mig i kön frågade om jag åkte buss, och förklarade precis hur jag skulle åka dit.
Hade lust att krama henne.
Men väl vid busshållplatsen hade jag ju glömt bussnumrena, så drog iväg ett sms till Mathias som jag inte hann få svar på innan jag bestämde mig för att chansa på en buss som kändes rätt.
Fast höll på att hoppa av innan den lämnade centrum, tänkte att det inte var värt att åka fel i det skicket.
Jag satt kvar iaf, men det började snabbt kännas lite väl off så jag hoppade av och tänkte ta nästa buss tillbaks, och såg då att jag bara var en station från Valsta C.
Off I went, och klockan i moskén började slå. Det kändes som att jag gick åt fel håll, så jag vände, och vände sen igen efter ett tag, och allt bara kändes så fel. Slutade med att jag frågade en tjej, som var hjälpsam.
När jag väl närmade mig insåg jag att shit, de har säkert inte ens den inne. Det skulle vara så typiskt.
Även om jag bott i Märsta tidigare så hade jag aldrig varit där ute, men centrum där var litet så jag hittade rätt fort. Och var såklart GENOMSVETT igen...
Och tantan i kassan var den segaste EVER.
- Ja hej, det borde kommit in ett recept idag.
- Jahaaa *tar mitt kort, och tittar igenom listan vad som känns som en evighet*
- Heh ja snälla säg att ni har medicinen inne, för det är ju krångel i Märsta C med datorerna så jag kommer precis därifrån...
- Jaha. Ja vi ska väl se om vi har den. ... Skulle receptet kommit in idag sa du? 10:e... 11:e...
Här svimmade jag nästan av utmattning och oro, men lyckligtvist var hon bara seg och receptetet hade kommit in som det skulle, och jag begav mig därifrån med den.
Då kom ju nästa problem, att ta sig hem. Tittade på busstabellen i Valsta C, wtf, inga bussar?! Så jag gick vidare, och hittade bussar, men ingen som gick till Märsta C.
Funderade på att ta taxi, men eftersom jag faktiskt har jävligt bra lokalsinne och numera litar på det så tänkte jag att jag antagligen skulle kunna ta mig tillbaks till busstationen jag hoppade av på.
Efter ett tag började det kännas som att jag antingen hade isklumpar under kängorna (åh, jag hade f.ö raggsockar i vilket gör att jag får skoskav om jag går längre sträckor...) eller att sulorna höll på att lägga av. Varför inte liXoM.
Gick och gick, men stod inte ut längre så jag stannade och tog några värktabletter.
Det är sånt jag inte gör annars, jag tar inte medicin på vägen hem från apoteket och jag dricker inte heller alkohol på väg hem från systemet, men nu var det fan akut.
Hade ju inget att dricka såklart så fick inte ner tabletterna ordentligt.
Jag trodde mig veta ungefär vart jag var på kartan men hade inte koll på vart busshållplatsen låg, så antingen kunde jag ringa nån och säga nåt i stil med "... vet du vart jag är?" vilket inte kändes så bra eller chansa på att det var som jag trodde, att om jag bara följde vägen jag gick på skulle jag komma till ett ställe som jag visste ledde till ett annat ställe.
Kräktes pga ansträngning två gånger, och var i det läget att det kändes som att stannar jag nu så kommer jag inte att orka fortsätta gå igen.

Det hela låter ju såklart väldigt dramatiskt, vilket det nog egentligen inte var.
Jag var fortfarande i fucking Märsta, inte strandad i Sibirien.
Det var väl mest känslan av att vara halvvägs ut mot Sigtuna och inte veta hur man tar sig hem samtidigt som det känns som att kroppen håller på att lägga av helt. Samtidigt som det är mörkt ute och jag bär på en apotekspåse = risken att bli rånad faktiskt är större än på dagen. Smärtan gör ju inte att man tänker klart direkt.

Men som sagt, mitt lokalsinne r0X. Jag har slutat tvivla på det vid det här laget för det händer så himla sällan att jag har fel. Eftersom jag har svårt att sortera tankar och intryck så lägger jag ju nästan allt på minnet och har ju faktiskt haft riktigt fotografiskt minne.
Efter vad som kändes som en evighet såg jag "min" långa gata, och vågade inte gena mot den utan följde cykelvägen rakt fram och till vänster.
Väl hemma kasta jag av mig kläderna som var helt blöta av svett och lade mig ner i badkaret en lång stund.
Fötterna heltrasiga och lederna helt slut.
För att adda på det hela så missade jag min tvätt-tid som jag ju verkligen skulle behövt nu. För det var riktigt slaskigt väder ute som gjorde att i stort sett de enda byxorna jag kan ha blev riktigt skitiga.

Nu har tabletterna tagit bort smärtan nästan helt, och som sagt, så kan jag skratta åt det hela nu.
Det var skönt att komma hem till ett facebookmeddelande i stil med "Jag kan ordna det där åt dig imorrn om du inte fixar det idag", skönt att ha folk på smsavstånd om det skulle krisa sig med.
Och jag är mer glad än nånsin att jag beställlt en telefon med riktigt internet på så jag kan kolla upp info om jag hamnar i en liknande situation.
Och såg nu att läkaren var grek med ett namn jag aldrig nånsin kommer kunna uttala, så det kanske inte var så konstigt att jag gillade honom, för som jag och Vix sagt några gånger, greker är ett härligt folkslag :P
Tre timmar tog det hela, och nu vet jag iaf hur man tar sig till Valsta.
Och att jag så fort som möjlig kommer att försöka flytta härifrån.