Jag kan bli så glad av de minsta sakerna, som när I sms:ar och inleder med "Åzzie-Olivia!", för att hon var med den kvällen på Grottan (den kvällen för... många, många år sedan... finns Grottan ens fortfarande?) när klockan var två på natten och jag, I, M och J satt där och jag plötsligt hävde ur mig att jag ville byta namn. Skitbra sådär när man har druckit hela kvällen sådär man gjorde när man var i den åldern. Ibland. När man sitter sådär halvtrött och halvfull (när man t om gått förbi fullstadiet och hunnit nyktra till) men inte riktigt vill gå hem än.
I tyckte ju att Åzzie var det självklara valet, nån annan tyckte José, jag vill minnas att Fiona (haha) var uppe på tapeten med (men jag minns inte om det var allvar), men när jag nämnde Olivia så tyckte alla att det passade väldigt bra.
Och sisådär fem år senare så bytte jag ju till det.
Men ändå blir jag glad när jag får höra sådana saker. Det är så skönt att det inte bara är jag som har så bra minne!
I haz teh beztest friends. Och I har dispens och får kalla mig Åzzie när hon vill.