Det är ju krångel med en viktig medicin, och har så varit i ett halvår. En av tillverkarna gick i konkurs så under den här tiden har det inte en endaste gång gått att hämta ut smärtfritt och en gång var jag utan i en månad. Leverantören skjuter upp leveransdatumet nästan varje gång och apotekspersonalen själva verkar gråtfärdiga för det är så många som behöver den.
För fem dagar sen skulle den komma och då skulle jag också hämta ut den, men datumet blev uppskjutet. Det var ingen större grej, jag hade kvar, och eftersom det är en vid behovsmedicin så hoppades jag på att den skulle räcka ett tag.
Sen blev jag lite småsjuk, feber och sånt, den behövdes extra mycket och tog slut, och idag skulle jag hämta den på mitt apotek här nere, eftersom de skulle fått in den igår och jag via telefonväxeln fick höra att de kanske kunde bryta en större förpackning om jag bara gick ner och frågade.
Surprise, den hade inte kommit in, och just de har inte behörighet att bryta förpackningar, det är bara det stora apoteket i en annan kedja på sjukhuset som får göra det.
Men det var min apotekstant som stod i kassan idag, och hon ger sig ju inte i första taget. Så hon klurade lite, de får ju inte ändra doser öht, vilket är idiotiskt för om man har 10 mg så skulle man ju lika gärna ta fem stycken 2 mg:are, men tydligen får de inte göra så.
Hon ringde leverantören, som sade att de hade ett datum i början på nästa vecka men inte ens de trodde att de skulle fått in det tills dess, och sade att kanske i slutet av nästa vecka men att de inte kunde lova nåt.
Apotekstanten suckade och sa att den antagligen inte skulle kommit in tills dess.
Hon frågade om jag ville att jag skulle ringa min läkare för att se om han kunde ändra på receptet, och det fick hon ju, men SURPRISE, han var på semester i tre veckor.
Jag förklarade att hans "semester" är pension, han är ju bara där lite då och då.
Såklart hade de ingen där som kunde skriva ut det.
Hon klurade lite till och frågade om jag ville att hon skulle ringa akuten. Det lät lite overkill först men alternativet skulle antagligen varit att vänta två veckor så det var ju ok.
"Men alltså... då gör jag ju dina sjukhusärenden, är du ok med det?"
Ok med det? Kvinna, du borde ha en medalj.
Där var det ytterligare krångel men det visade sig efter ett tag att hon yrkeskände sköterskan där så sköterskan skulle prata med läkaren så fort som möjligt. Men sa samtidigt att han var oerhört restriktiv med att skriva ut saker så att jag inte skulle få upp hoppet.
Jag satte mig ner och väntade iaf men efter 20 min sade jag att jag lika gärna kunde gå hem och vänta så hon skulle ringa när de hörde av sig.
På väg hem ringde jag Det Stora Apoteket (tm) som då gick med på att börja dela på stora förpackningar eftersom de haft så många som inte kunnat hämta ut sin medicin, dock hade de väldigt mycket att göra så jag skulle behöva vänta tills eftermiddagen vilket inte var någon fara för mig. Så jag ringde tillbaks till apotekstanten, som precis avslutat ett samtal med läkaren, som utan problem skrivit ut en större förpackning som just det apoteket har inne, så jag vände tillbaks dit och ringde på vägen dit Det Stora Apoteket och "avbokade".
Som sagt så har jag varit lite småsjuk de senaste dagarna, trött och eländig, så jag kände mig nästan gråtfärdig, och tackade så himla mycket för allt hon gjort, men hon sa "Äsch det är absolut ingen fara, man ska ha sina mediciner och det är ett så stort problem nu så jag är bara glad att jag kan hjälpa till på något sätt."
Sade jag en medalj? Jag menade 100.

Varför kan jag inte bara vara som normalt folk och behöva gå ner och köpa ett paket Ipren eller nåt?
Vilket jag visserligen hade behövt gjort men det glömde jag totalt...