Jag fick ju lite panik när vi insåg att Eriks far inte var ledig den dagen vi ville åka till IKEA (och han har ju tillgång till en jättesmidig lastbil som räddat mina två senaste flyttar) och köpa lite småprylar som soffa, säng och ett halvt bohag, men han kanske kunde ta ledigt sa han.
Det kändes ju inte riktigt bra, jag ogillar överhuvudtaget när folk gör mig stora tjänster och jag hatar när de måste anstränga sig på det viset som t ex ta ledigt från jobbet.
Så jag började titta runt efter en på Blocket igen, jag ville ju ha en Ektorp för den fyller alla mina behov.
Man ska kunna riktigt kasta sig i den utan att studsa upp för att den är för hård, man ska riktigt sjunka ner på ett gött sätt när man sätter sig i den, det ska vara jättemjuka ryggkuddar och höga sådana så man kan vila nacken mot dem, och det viktigaste; man ska kunna ligga i timtals och titta på TV och gärna somna gött i den. Sen gör det ju faktiskt inget att den ser bra ut också och den här kan göra det om man har klädseln som går ner till golvet.
Jag hittade en här i stan, kollade upp släp (hur man än vände och vred på det skulle ju Erik ändå behöva köra men iallafall inte ända till Kalmar), mailade och frågade om den fanns kvar.
Tjejen svarade nån timme senare och var jätteglad att någon ville köpa den för att hon skulle flytta 28:e (dvs idag) och sa att de kunde komma och lämna den på morgonen!
Så de var nyss här. Egentligen var det menat att hennes sambo och lillebror skulle bära upp den till lägenheten t om, men det tyckte jag faktiskt var lite mycket med tanke på att de skulle flytta in hela sin lägenhet i släpet och köra direkt till Linköping sen.
Så Erik och hennes karl bar in den i hissen och sen trodde jag att vi skulle få in den i lägenheten lika lätt, för den var ju inte tung.
Tjofaderittan.
Jag tänkte ju att lederna är ok, alltså är det np, men vad jag inte tänkte på är att jag har sååå mycket kortare armar än Erik. Han greppade ju tag om den lika lätt som en kaffekopp (och trots att han aldrig skulle erkänna det så är han stark som en oxe), men jag nådde verkligen inte... Så det blev halvt släpandes, och lite lyftandes från min sida.

Ja iallafall...
Det faktum att tjejen som sålde den faktiskt körde hit med den och hennes sambo gladeligen (aja... han kanske iofs inte hade så mycket val, haha...) hjälpte till och bar in den, gjorde mig så glad och full av tacksamhet att jag inte riktigt visste vart jag skulle ta vägen.
Och det är jag i ett nötskal, gör någon mig ens en liten tjänst så blir jag så oerhört tacksam, helt oproportionerligt.
När jag har pratat om flytten in i nya lägenheten har flera vänner inte ens frågat om jag behöver hjälp, utan undrat när vi kommer och sagt saker i stil med att de är upptagna med saker fram till en viss tidpunkt men att de kan komma direkt efter. Utan att jag frågat. En del har sagt att de tyvärr inte har dragkrok på bilen men att de kan hjälpa till ändå.
Och en annan (som jag ville synka inflyttningsfesten med eftersom hon bara är i Sthlm vissa helger) sa att hon tyvärr inte var i stan den helgen och jag sa ju att det var ju np, själva festen var ju inte på inflyttningshelgen. Fick till svar att "jo det förstår jag. Hade tänkt hjälpa till med flytten dock :)"
Liksom ååh...
Jag vill bara ge alla mina vänner guld och gröna skogar. För de finns alltid där, utan att jag ens frågar.
Och en annan som åker genom hela stan för att hämta ut nycklarna, och tycker att det är självklart att hon kan göra det... Jag var lite mållös där och sa att jag inte visste hur jag skulle tacka henne, men hon sa bara att äsch, bara hon slipper flytta lik så gör hon nog allt. Fast ärligt talat tror jag faktiskt att hon nog skulle hjälpa mig med det också ;D
Som sagt, när folk gör mig små tjänster (ja inte att flytta lik då, något sådant blir nog aldrig aktuellt...) blir jag så tacksam så jag inte vet vart jag ska ta vägen.
När folk gör sådana här saker kan jag inte riktigt förklara hur jag känner.
Och eftersom jag tycker att det är jätteviktigt att verkligen visa hur tacksam man är och hur mycket man uppskattar det så uppstår det problem ibland när jag inte kan komma på något tillräckligt.
Jag vet att ett "tack" oftast är tillräckligt, men jag viiiill ju viiiiisa också. Ibland är det nästan på den nivån att jag lätt skulle ge en njure som gentjänst.
Det lustiga är att folk oftast blir förvånade när de får en tacksamhetsgåva.

Nu återstår bara att se om personen jag frågat här kan hjälpa till och bära lite, jag håller tummarna.

Edit: "Klart man ställer upp :)"
Inte så klart man ställer upp en lördagmorgon, så ja, jag svämmar ju över av tacksamhet igen...
Jag börjar nästan tro att jag lider av sjuklig tacksamhet...