Igår ringde min läkarsekreterare (eller ja... min läkares sekreterare?) och sade att de hade skickat en remiss. Men att den hade kommit tillbaks och att hon inte visste hur hon skulle göra, inte läkaren heller.
Nehej. RTFM?
"Så jag tänkte, du kanske kan ringa dit?"
Ringa vart? "Dit"? Posten? Mediamarket?
"Har du nån adress?"
Nej, jag kommer bo i en luftballong och förflytta mig varje dag.
"Jag vet ju inte vilken vårdcentral du kommer tillhöra."
Attans, för vårdcentralen har ju verkligen såå mycket med det här att göra.
Jag undrade vart jag skulle ringa, men det visste hon inte. Jag vet inte om hon trodde att jag satt inne på grym insiderinformation eller hade sjukvårdens gula sidorna hemma, men jag har verkligen ingen aning om vart jag ska börja ens.
Jag förstår inte riktigt varför hon tror att det skulle vara lättare för mig att hitta rätt adress.
Ibland (...ofta) tror jag att det är jag som är stendum, att det är jag som missar något, men det har visat sig om och om igen att det är de som är dumma.
Men liXoM... ska något göras ordentligt så får man tamefan göra det själv. Ibland tror jag på fullaste allvar att det skulle vara lättare att själv bli läkare (att man inte får skriva ut recept till sig själv kan man ju komma omkring) för så mycket kompetens behöver man ju uppenbarligen inte. Undrar om det finns en läkarkurs på NTI. En sommarkurs eller nåt låter lagom.

Det lustiga är att jag inte ens är upprörd. Visst var det lite irriterande när hon ringde men jag lade det rätt snabbt i min mentala hög över saker som jag ska göra "sen".

Skrev jag om när min arbetsterapeut frågade om jag hade övervägt att bli boendestödjare? Bl a för att hon tyckte att det hade sån koll på allt, inte var rädd för att säga emot, och för att det var sån himla ordning och reda på mig?
1. ... där har vi ju en stor del av problemet, vården och kommunen headhuntar uppenbarligen idioter
2. bara för att jag kan (för att jag HAR koll på mycket, osv) betyder inte det att jag orkar.