Jag känner att jag inte haft någon lust alls att skriva här, och det är ju lite ironiskt att det nu blir ett inlägg där jag gnäller över vården.
Men bloggen kallas ju inte för Skallebanks gnällhörna för intet!

Idag var det första gången sedan sommaruppehållet som jag träffade min coach.
Det började inte så bra, kom på att jag hade glömt deras portkod, inte för att det spelade nån roll eftersom det satt en lapp på dörren om att de flyttat, vilket jag borde kommit ihåg.
Lyckligvist så var det bara 20 nummer nedför gatan (såklart därifrån jag kom...), inte för att det spelade nån roll för just det numret hittade jag inte. Efter 10 minuter så fick jag tag på henne och det visade sig att just den siffran var borta från entrén...
Det fortsatte i samma anda, en kvart in på mötet fick jag ont precis nedanför revbenen, precis i mitten, och det blev bara värre.
Vi fick lite pratat iaf, berättade bland annat om samtalet med sköterskan i morse.
Jag skulle förnya receptet på Ritalin (eftersom de jävla fucktardsen som vanligt inte ens kollar i journalen så de skriver ut fel dos och fel mängd), och hon frågade när jag senast var på en kontroll och vem som sköter kontrollerna.
- Kontroller?
- Ja, blodtryck och vikt.
- Det har inte någon hos er kollat nån gång, men läkaren pratar jag ju med nån gång i halvåret eller så.
- Nä men serru alla som har den medicinen kontrolleras regelbundet för att hålla koll på sånt.
- Det var underligt, för jag har inte hört ett knyst under de här två åren.
- Men ALLA får gå på sådana kontroller. Är du säker?
- Ja jo, jag är faktiskt helt säker på vad jag hållt på med...
- NÄMEN, är det SANT? *drar efter andan* Men jösses det måste vi ju ordna på en gång!
Såatteeh... Under de här två åren har INGEN av de sex läkarna jag haft där ens knystat om det.
Och nog för att jag läser på mycket, men det här visste jag faktiskt inte.
Nu har jag väl lite tur eftersom jag alltid haft lite högt blodtryck och därför kontrolleras någorlunda regelbundet hos en barnmorska i samband med nytt recept på minipiller, men annars hade det ju kunnat stå till lite hur som helst med det.
Det berättade jag för min coach som också tappade hakan. Eftersom hon jobbat inom NP-vården så vet hon att sådana kontroller är standard.
Hon blev rätt upprörd över att ingen pratat med mig om det, så hon skulle dra i lite kontakter och se hur rutinerna ser ut numera.
Jag har väl lite tur ändå eftersom jag som sagt läser på mycket och vet symptomen på om något är fel, men det finns säkert många andra som tror att läkarna vet vad som ska göras och därför litar på dem.
Men så mycket kan jag säga, att jag har tillräckligt många dåliga erfarenheter för att lägga min hälsa i en läkares händer. Och så ska man bara inte känna egentligen.
Så nu har vi börjat kolla efter privatläkare. Vi tittade lite medan jag var där, den första hon fick upp log hon lite åt och sa sådär diplomatiskt som hon brukar; "Ja honom har jag inte så jättebra erfarenheter av, om man säger så..."
Däremot hittade hon en annan som hon sade varit mycket omtyckt när han jobbade för någon av mottagningarna, dessvärre verkar hemsidan inte vara uppdaterad sedan 2006 men hon ska kolla vidare. För hon håller med om att jag inte borde gå kvar där.
Smärtan blev värre under samtalet och jag började undra hur i helvete jag skulle ta mig därifrån.
Tiden gick för fort med så var tvungen att försöka gå fort (tänk dig att försöka gå fort med en kniv instucken precis under revbenen... jag hasade mig fram dubbelvikt ungefär) mot bussen, som såklart redan hade gått.
Tänkte sitta där tills nästa gick om en halvtimme, men var i stort sett tvungen att hämta ut minst en medicin så jag gick mot ett av apoteken.
Tantan där är så himla trevlig, lite för trevlig eftersom hon hjälper mig med saker jag inte ens frågat om.
Såklart hade de inte den gamla vanliga medicinen som det varit krångel med sen i våras för att företaget som tillverkar dem gått i konkurs så det är mer regel än undantag att de inte fått in den än när man ska hämta ut den. Den fanns inte på något av de "vanliga" apoteken, så jag gick till ett annat som inte heller hade det, på det tredje trodde jag att jag skulle behöva besöka ett fjärde innan hon sa att jag kunde få en större förpackning men att eftersom det var expeditionsintervall så fick jag betala lite mer.
JA MEN TACK GÄRNA, jag betalar HEMSKT gärna lite extra för att NI inte har tillräckligt med medicin hemma, för det här är ju bara månaden då både frikortet på apoteket och inom vården går ut för mig samtidigt som jag har två läkarbesök jag verkligen inte kan missa eftersom jag då skulle få vänta några månader till.
Vid det laget kallsvettades jag och försökte andas så ytligt som möjligt för att minimera smärtan. Hon frågade hur jag mådde eftersom jag uppenbarligen så blek ut, men vad ska man säga? "Jo jag har lite ont i magen, typ, eller där nånstans iallafall"
Nä.
Fast... normalt sett så brukar jag tänka att det skulle vara lite generande att svimma sådär mitt i en affär, men nu tänkte jag mest att det skulle vara så oerhört skönt att få svimma så man slapp smärtan.
Jag hade planerat att hämta cykeln när jag ändå hade missat bussen, men det kändes inte så aktuellt just då, eftersom det tog dubbelt så lång tid att gå.
Så jag tog bussen hem och sedan räckte det med att jag låg på rygg ett tag så kunde jag röra på mig normalt.
Jag fällde faktiskt några tårar, för det gjorde något så infernaliskt ont.
Men som sagt, tack och lov gick det över rätt snabbt när jag väl legat ner ett tag.

Annars så orkar jag fortfarande inte så mycket, vilket iofs kan bero på att jag varit lite sjuk den senaste veckan cirka. Feber och skit, och totaaaal utmattning.
Fram tills nästa vecka har jag som sagt viktiga möten, sen tror jag att jag beger mig mot Sthlm ett tag. För jag längtar ihjäl mig, och jag vill vara där för en vän som vill ha någon där.
Det passar skitbra såhär när man för en gångs skull faktiskt känner sig pank, men jag tar hellre av mina sparpengar än låter vännen vara ensam nu.
Utan att nämna några namn har hon fått reda på att hon har en tumör och hennes karl är bortrest och jobbar ett tag, och (*trumvirvel*) vården låter henne knappt få veta något mer än att hon måste opereras. När får hon inte veta, bara att hon inte bör åka nånstans då det kan bli kort varsel.

Nu ska jag se på Hesher och försöka äta nåt.
Och kanske försöka ta reda på när min kurs börjar och fixa kurslitteratur.
... sen.

Edit: Joseph Gordon-Levitt är ju inte bara vuxen nu, han är ju ffs äldre än mig...