De som varit en del av min rehabilitering den senaste tiden, som den taktila stimuleraren (som också får fungera som en kurator och gudvetvad), min kontaktperson hos försäkringskssan och min coach, har många gånger sagt att det som är knepigt med mig är att jag kan uttrycka mina känslor och behov så bra. De har sagt att det gör att jag ibland kan verka lite för normal och att folk som inte känner mig inte förstår mina behov.
Jag förstår vad det menar, men hela grejjen gör mig ändå så förbannad. Just de personerna har sagt det med all välvilja, de känner mig nu, de vet någorlunda hur jag tänker.
Och jag förstår också att om en ny läkare träffar mig och jag uttrycker mig (bättre...) som en normal människa så ser denne kanske inte riktigt hur denne ska behandla mig som människa.
Men efter cirka tio år med intensiv kontakt med vård och myndigheter så har jag ju lärt mig att jag MÅSTE lägga undan den där sidan hos mig som bara vill sitta tyst och enbart svara på tilltal och inte berätta ett skit om mig själv, för det skulle inte hjälpa mig. Jag måste förklara det mesta i detalj annars förstår de inte. Men gör jag så så "förstår" de uppenbarligen på fel sätt, de ser en person som inte har några som helst problem förutom det fysiska. Som många sagt, att det kan "lura" folk som inte känner mig, och det förstår jag. Men hur jag än gör så blir det ju fel.
Gör jag som jag känner, dvs helst skiter i att ha någon som helst kontakt med sådana människor (för gudarna ska veta att det är förjävla jobbigt och att jag får så hemskt dåligt samvete) eller bara sitter helt tyst vid sådana möten, så händer det antagligen ingenting. Det vet jag ju, jag har gjort så förut och det fungerade inte bra och fungerar något inte bra så måste man försöka ändra på det för att se om det finns något annat som fungerar.
Men gör jag som jag "borde" ser de en människa med god självinsikt och som minsann kan stå upp för sig själv och "uppenbarligen" inte har några sociala problem, och då får jag en helt annan behandling och helt andra förväntningar på mig själv som jag inte klarar av. För då har man tydligen inga problem, har man problem så märks det tydligen.
Och jag kan inte låta bli att tänka... vad fan är grejjen?
Vad ska jag göra?
Hur ska jag bete mig?
Det verkar inte finnas något rätt.
Jag förstår välviljan när folket berättar hur jag uppfattas, men det gör mig samtidigt förtvivlad.
Jag tar det inte som en komplimang, jag får istället upp ögonen för ett problem. Jag trodde att jag hade löst ett annat problem genom att lära mig hur man handskas med sådana människor, men istället uppstår ett annat.
Att jag verkar för normal.
Att det som de uppfattar som normal är som en kamp för mig varenda sekund jag sitter där är inget som direkt går att ta upp.

Det hela är bara lite tragikomiskt.
Jag har aldrig känt mig utanför för att jag uppfattats som onormal, men nu när jag uppfattas som normal så blir plötsligt allt mer problematiskt.