Jag är rätt arg och trött nu.
Arg för att sekreterarna på vuxenhab inte verkar kunna göra något egentligen. Och för att jag som vanligt är ute en fredag eftermiddag, när det gäller ringa sådana samtal. Klockan var iofs 15, men ändå.
Trött för att insättningsbesvären antagligen börjat kicka in. Extrem hunger men total aptitlöshet och illamående. Jag förstår inte hur det blir någon win där. Trött rent fysiskt, och extremt nervös.

Jag har läst mycket på internet idag. Jag kände igen mig i en sak och läste vidare.
Jag hatar det, för jag förstår det.
Många med Aspergers har en tendens att se det svart eller vitt. Det är svårt med känslor mittemellan. Man kan försöka bäst man vill, men här gäller inte uttrycket "fake it until you make it". Det går inte med bara ren viljekraft.
Det finns en medicin som hjälper mot sånt. Som gör att man har lättare för att känna, man har lättare för att bli glad för något. Det är nästan som att det sker rent instinktivt, istället för att man behöver analysera det hela innan man bestämmer sig för om man har rätt att känna något.
Kort sagt, man fungerar mer som en normal människa. Och det är underbart I tell ya. Att inte behöva lägga så jävla mycket energi på småsaker. Ens liv blir otroligt mycket mindre komplicerat. Man kan vara lite glad. Och bara av att vara lite glad så kan man få energin till att bli ännu gladare.
Egentligen är det inte så konstigt eftersom den medicinen påverkar det centrala nervsystemet där aspergersstörningen finns.
Men den är inte till för sådant. Det finns läkare som skriver ut den för det syftet, men det är hyschpysch. Och det kommer nog inte ändras inom den närmsta framtiden.
Och det är så jävla irriterande att veta att det finns något som kan hjälpa en, men att man inte kan be om det.
Bara så jävla irriterande.