Försökte få dagen att starta bra, och det gick inte. Det tog två timmar att lugna ner sig såpass så jag kunde glo på en film iaf.
Sen ringer tantan från stället jag skulle få hjälp med arbetsträning från, och frågar om det går bra om vi börjar med möten nästnästa vecka.
NEJ DET GÅR FÖRIHELVETE INTE BRA, 8:E NOVEMBER SA NI FAKTISKT! Ville jag säga.
Det kändes som "Hej, vi vet ju att du har cancer och en månad kvar att leva och precis blivit rullstolsbunden, men jag tänkte höra om du ville vara med på triathlonet vi pratade om förut?". Lika omöjlig kändes tanken.
Jag förklarade situationen (så gott som jag kan för någon jag inte känner, förklara situationen i sin helhet kan jag inte göra för någon alls faktiskt), och att den 8/11 skulle passa bättre iom att man förhoppningsvist hade kunnat stabilisera medicinen tills dess så att jag känner att jag kan gå upp ur sängen utan att med flit vilja gå in i väggen så jag svimmar och slipper vara vaken. Riktigt så dramaqueen var jag inte, men ändå.
Sen minns jag faktiskt inte vad vi pratade om. Förutom att jag sa "Ja vi kan väl kanske börja med möten innan november" och så fick jag den förbannade tiden nästnästa vecka ändå.
Satt och antecknade tid och datum under samtalet, och plötsligt kunde jag inte för mitt liv komma på vilken månad det var, eller vilket nummer september hade i ordningen.
Och efter samtalet satt jag där och undrade vad som hade hänt, och så började allt om igen och det tog två timmar till att lugna ner sig.
Nu känns det ju bara verkligen som att man sitter med skägget i brevlådan. Det känns som att jag hade en chans att komma in där (för det ÄR många som söker men får avslag), och att jag var tvungen att ta den nu, men det känns som att det inte finns en jävla chans i helvetet att det kommer gå bra. Fast det måste ju gå bra, annars kommer de nog aldrig ta mig seriöst igen. Och arbetsterapeuten som lagt in ett så gott ord för mig.
Jag är så jävla bra på att klanta till det. Varför kunde de inte bara hålla sig till det vi hade bestämt?