"Behandla andra som du själv vill bli behandlad"

Har jag gnällt över det redan?
Det tåls att gnällas över igen isåfall...
Jag hatar det uttrycket.
Jag försöker att behandla folk som de vill bli behandlade, inom vissa ramar då.
Visst fungerar det hela om alla går efter en viss sorts standard, men när det kommer till småsaker så går de flesta alldeles för mycket efter sig själva istället för att lyssna och fråga hur den andra vill bli behandlad. Som om det är man själv som har rätt, att man själv har hittat det enda, sanna sättet.
Jag vill kanske lyssna på en viss sorts musik när jag kommer hem till nån, men inte slänger jag på den musiken när låt säga en bekant kommer hem till mig och jag inte känner den personen särskilt väl. Då är vi ju två stycken så då frågar jag vad den vill lyssna på, OM den vill lyssna på nåt.
Jag märker ord, javisst, men jag tycker ändå att de flesta tar det uttrycket alldeles för långt. När man kommit förbi den där första vänligheten och artigheten.
Och idag blev jag så irriterad, och det känns som att det har lite att göra med det här jävla uttrycket.
- Jag hatar verkligen att låna ut filmer till de flesta, jag har väldigt svårt för det...
- Men du lånar ju filmer av folk?
- Ja?
- Så du förväntar dig att du ska få låna filmer av folk när de inte får låna av dig?

Vad har det med NÅGOT att göra?
Jag förväntar mig aldrig något sådant (att få låna någon annans egendom), och jag hatar att LÅNA UT filmer, inte att låna filmer. Är jag dum som tycker att det är olika saker?
Varför skulle mina känslor gälla för någon annan? Om personen jag ville låna av nu skulle tycka som mig, dvs att det är jobbigt att låna ut sina filmer, så fine, då får jag acceptera det, men det skulle ju vara bedrövligt fånigt om personen inte ville låna ut filmer på pin kiv bara för att jag själv inte tycker om att låna ut. Och hittills så har jag aldrig varit med om det, men hela resonemanget ingår tydligen i vissa personers logik... Alla har ju olika förutsättningar, om någon annan har lätt för något som jag har svårt för så ser jag inte att jag skulle ha något slags dåligt samvete för att jag drar nytta av det.
Det känns bara som att jag den senaste tiden har varit med om alldeles för mycket sånt dumt, att folk har för svårt att ens tänka sig att någon annan är annorlunda, men det inte behöver påverka mycket alls.
Menar, hur svårt skulle det vara för mig att fråga personen vad den vill höra för musik och sedan komma fram till en gemensam playlist? Skulle det var så att jag bara lyssnade på death metal egentligen, och den andra på jazz, så skulle vi säkert kunna hitta något annat gemensamt ändå.
Gah, det känns som att det är för många som tycker att det är one or another, att båda inte kan vara nöjda samtidigt även om man är olika.
Sen verkar en del tycka att man är konstig som frågar hur de vill bli behandlade i vissa situationer, när en sådan situation dyker upp. Som om man är konstig för att man vill att den andra ska känna sig bra behandlad. Det är oftast inte jobbigare för mig att behandla någon som den verkligen bli behandlad på än att behandla den efter någon standard, så varför inte göra det? Man är väl anpassningsbar i sitt beteende.
Om någon tycker bättre om penne än fusilli och man har båda hemma så är det ju inte jobbigare att göra penne och iallafall jag tycker att det är självklart att göra det om det gör den andre gladare.
Det värsta är när folk tycker att något är för konstigt och helt sonika inte "godtar" det och då går efter sitt eget tycke. Det känns som att de tänker "Nä det där är bara för konstigt, JAG skulle ju vilja bli behandlad SÅHÄR, varför vill inte hon det? Det låter ju mycket bättre i mina öron, så jag kör på det. Hon vet säkert inte sitt eget bästa."

Världen är konstig.
Ibland känns det fan som att det är alla andra som har Aspergers och inte jag. Eller så beror det på att jag större delen av mitt liv har fått stå ut med att bli behandlad som jag inte vill och att jag därför verkligen förstår vikten av att vara lyhörd när det gäller folk och inte bara köra på i samma gamla spår när det gäller alla.
Lyckligtvist så har jag vänner som respekterar mig tillräckligt för att behandla mig på ett sätt som passar mig. Och som inte är rädda för att fråga. 
Och jag frågar hellre en gång extra än att bara ta för givet.