Jag har inte ätit en riktig bakelse på väldigt länge, en sån där konditoribakelse som är riktigt smaskig.
Och igår drömde jag att jag äntligen skulle göra det, jag köpte t om två; en sorts bananmuffin och en chokladsak. Chokladsaken var en blandning mellan en chokladbiskvi och något himmelskt, massa chokladmoussefluff, chokladflarn och chokladströssel (nä vaddå, jag gillar inte alls choklad...) och ja, den såg fan ut som en dröm. Det var dessutom den enda som såg så god ut, de andra var ihopsjunkna och hade inte på långa vägar lika mycket strössel och flarn på sig. Men så blev det ju problem, för den var så fluffig och fin så jag kunde ju inte bara lägga ned den i påsen, så jag var tvungen att ställa ner den och vända mig om för att hämta någon sorts förpackning.
När jag vände mig om så stod där en liten unge med en sked och hade ätit upp halva! Jag blev chockad först, men sen började hjärnan fungera och jag sa "Men sådär får man ju inte göra!". Ungen bara tittade på mig trotsigt, hans mor såg det hela och bara tog honom i handen och gick därifrån. Jag ropade efter honom att "Man FÅR inte göra sådär, varför gjorde du så? Varför låter du ditt barn göra så? Tycker du att det är ok?", och jag var ju förtvivlad för den bakelsen var ju... min dröm. Typ. Och arg var jag, för att ungen så fräckt hade börjat äta på MIN bakelse och att mamman verkade tycka att det var helt ok.
Sen sprang jag in i Mia, och hon frågade om jag hade smakat bananmuffinsarna, och jag hade ju köpt en sån men jag var ju naturligtvist fortfarande arg över händelsen så jag började förklara, men på engelska så att ingen annan skulle förstå. Av någon anledning. För ingen annan kan ju engelska... Men hon lyckades lugna mig (på engelska då förstås, för hon fattade ju direkt att det var skitbra att vi skulle prata engelska), och sa att hon minsann skulle prata med ungen. Haha, jag tror faktiskt att ett av hennes blogginlägg om när hon pratat klokt och pedagogiskt med lillan påverkade drömmen, det kändes som att hon pratade så med mig också och jag verkligen kände att allt blev mer hanterbart och förståeligt på något sätt. Undrar om det säger något om på vilken nivå jag ligger på...
Sen vaknade jag och var forfarande upprörd och var tvungen att berätta för Erik när han kom hem på lunchen...
Bråka inte med mina chokladbakelser alltså. Där går gränsen.

Inatt drömde jag att jag hade flyttat till min mor, jag drömmer det lite då och då. Det känns alltid så konstigt för jag drömmer alltid att jag är nyinflyttad så att allt känns så ovant och sånt.
Det hände SJUKT mycket i drömmen som egentligen inte hade något att göra med att jag bodde där, men på morgonen drömde jag att hon sa att det var lika bra att jag vande mig vid att hon kom hem ofta på dagarna, och just då var det någon som kom in genom ytterdörren. Jag var ju säker på att det var min mor och tänkte att det var då fan om man ska stå ut med sånt där spring (eftersom sovrummet ligger vid ytterdörren så hör man väl när den låses upp och öppnas, speciellt eftersom jag alltid sover med sovrumsdörren öppen), men sen insåg jag att jag var vaken. Erik var ju på jobbet så först blev jag panikslagen att jag hade sovit mig igenom hela dagen innan jag... jag vet inte faktiskt, jag tror personen gick ut lika fort igen, jag kollade på klockan och såg att den var innan 9 iaf och tittade ut genom fönstret och såg att det bara var Erik som varit hemma en snabbis.
I den drömmen var jag också ett fosterbarn som bodde hemma hos John Lithgow (som hade gröna läppar), och dessutom var jag Ryan i O.C. Inte samtidigt dock.

Jag hade svårt att gå upp när klockan ringde också, så jag snoozade, men det var en oerhört spännande amerikansk footballmatch i drömmen och varje gång klockan ringde så tröck jag snabbt på snooze så att jag kunde återgå till matchen.
Det måste varit världens bästa ursäkt för att få snooza vidare.
(nu blev jag rätt övertygad om att ordet "snooza" knappast finns med i SAOL, men jag kom inte på något bättre ord)

Dessutom kändes det knappt som att jag sovit något alls, men jag vaknade upp när det var mörkt ute och trodde att det var dags att stiga upp, hela natten var sjuk.

Mina drömmar är verkligen i en klass för sig.
Lucid dreaming och drömmar jag kan återgå till hur många gånger jag än vaknar,  t om om jag springer på toa emellan, dessutom sover jag ofta så lätt så jag kommer ju ihåg sååå många detaljer när jag vaknar.
Vissa drömmar upprepas så ofta så jag t ex vet exakt vilket klädesplagg som finns vart i en viss butik, eller vilket hus som ligger på vilken gata i Ollestad.
Vad jag dock inte drömt på länge är att jag flyger, det saknar jag för det är antagligen den härligaste känslan jag haft när jag drömmer.
Men hela grejjen att jag kommer ihåg så många detaljer när jag vaknar kan göra det jobbigt, för det känns ju inte direkt som att hjärnan får en omstart under natten när man vaknar med huvudet fullt av händelser och kroppen full med känslor. Kul att vakna över att man är upprörd över att en unge stal min chokladbakelse t ex... Därför får Erik ibland stå ut med att jag förklarar vad som hänt i drömmarna, så jag lättare kan släppa dem på något sätt. Jag har faktiskt fått det rådet av en doktor, för eftersom min hjärna inte direkt fungerar normalt så kan den lagra drömmar som riktiga minnen på ett helt annat sätt, även om jag själv kan skilja på dem så känns de ändå lika verkliga som minnen flera år efteråt. Många säger att drömmen var så verklig, och att de minns den som ett riktigt minne, men uppenbarligen så lagrar min hjärna det på ett mer avancerat sätt och det antagligen för att jag pga min AS är så mycket mer medveten om detaljer än de flesta.

Och jag tror väl inte direkt att innehållet i mina drömmar är konstigare än alla andras (andra folk tror det dock...) men eftersom jag kommer ihåg så mycket mer än många andra så kan det nog verka så. Eller så kanske det är så eftersom jag faktiskt har mer fantasi än gemene man... Faktiskt. Enligt psykdoktorer.