Åtta nätter i rad har jag drömt en liknande dröm och jag är så jävla trött på den. Den handlar om personen jag avskyr mest i hela världen, den enda personen jag skulle kunna avliva med gott samvete, också den sista personen jag vill träffa. Jag drömmer att jag ser honom, att han ser mig, att han kommer fram, att jag blir livrädd och nästan får panik men går vidare, att jag ber honom gå därifrån och sluta prata med mig, att jag försöker ignorera det han säger tills det bara brister och jag vänder mig om och börjar skrika åt honom. Allt jag vill säga åt honom, allt som bara byggts upp under alla år, och det känts som att bara kraften av min röst borde få honom att ramla omkull. Men då bara vänder han och går iväg och mumlar att det inte går att prata med mig, att jag är knäpp. Och vid det läget börjar raseriet bli bortom kontroll, för att jag avskyr honom, för allt han gjort, för att han fortfarande försöker prata med mig, för att han aldrig fattar, och för att när jag äntligen kan stå öga mot öga och säga allt jag vill och han bara går iväg, och jag börjar leta efter något hårt att slå honom i bakhuvudet med så att jag blir av med honom en gång för alla, och där vaknar jag. Alltid, de senaste åtta nätterna. Och jag är så jävla trött på det. Dels för att det alltid är utmattande att drömma om honom, dels för att jag blir rädd för mig själv för att jag känner ju raseriet även om jag drömmer.
Och i drömmen är jag alltid rädd för ögonblicket jag inser att jag inte kan hålla tillbaks allt.
Jag skriker aldrig (jag har seriöst verkligen svårt t om för att ropa på Erik när vi är i olika rum), jag får inte raseriutbrott, jag har aldrig varit sån även om jag har mycket ilska inom mig, men han har skapat en av mina värsta sidor så han skulle få ta konsekvensen av det och jag skulle inte skämmas ett dugg. Skapar han helvetet för han ta konsekvernserna av att släppa lös det.
Det som verkligen spär på ilskan är att han antagligen inte skulle förstå nåt ändå... Det är lite tragikomiskt när han i drömmen säger att det inte går att prata med mig, när han själv bevisligen varken förstår talade ord eller skrivna ord.
Min mor hade sönder många telefoner när hon pratade med honom förr i tiden, eftersom hon blev så arg så hon slängde på luren för hårt eller gjorde något annat med telefonen. Jag har trott att jag förstått varför, men det känns inte som att jag förräns på senare tid verkligen förstått. Man kommer ingen vart. Man kan säga vad som helst till honom, men han förstår inte. Det är faktiskt helt otroligt. Jag har seriöst aldrig träffat på en mer korkad människa.

Nä det blir bara en sån dålig start på dagen helt enkelt. Första dagen gick det att skaka av sig rätt fort, andra dagen var det lite svårare, nu går det knappt att sluta tänka på det.