Igår kväll låg jag i sängen och lyssnade på musik, och försökte slappna av lite. Och tänkte alldeles för mycket, på många saker. Saker som jag inte kände att jag kunde prata med någon om faktiskt.
Så plötsligt fick jag ett sms från en vän, som undrade något helt allmänt som inte hade med mig att göra. Eftersom det var rätt viktigt ändå så satte jag mig vid msn så vi kunde pratas vid, och efter att det var någorlunda avklarat så halkade vi ändå in på lite av det jag tänkte. Och jag påmindes återigen om att jag faktiskt kan prata med henne om så mycket mer än jag tror. Att hon vet hur det är att lägga ner all sin energi på att bara finnas till och försöka men att det ändå inte verkar räcka. Det är ju inte lätt alls för de flesta att förstå hur mycket man faktiskt anstränger sig och hur otroligt påfrestande det kan vara när man redan är rätt tom på energi. Och att det är man själv som sedan känner sig egoistisk. Jag känner ju så, när jag misslyckas med en fasad, misslyckas med att orka med saker, men när hon skrev det så insåg jag hur absurt det egentligen är.
Om en frisk människa lade ner lika mycket energi hade den antagligen kunnat hitta ett botemedel mot cancer eller nåt...
Hon sa också kloka saker som hon kommit fram till tillsammans med sin terapeut, ja eller ja, den dära som jag aldrig kommer ihåg yrkestiteln på, haha... Att man är som en femåring som är med om något hemskt, och att man stannat där på något vis. Visst kan man vara vuxen och sköta ett liv, men när det blir för mycket eller för jobbigt runtomkring kan femåringen komma fram och man tänker inte alls lika rationellt som man borde och man vill bara springa och gömma sig. Det tåls att tänka på. För vi är lika, hon och jag. Så det hon får lära sig tänker jag också försöka fundera över, alltid kan man lära sig något nytt.
Men tack, iallafall. Vårt samtal hjälpte även om det inte var mig vi skulle prata om :P

Igår var också en sån där dag när jag tänkte på grisen hela dagen, jag vet inte varför.
Jag har slutat höra ljudet av hennes tassar för länge sen, men jag tänker på henne. Stackarn måste tyckt att jag var jättejobbig. När jag satt och grät gick hon runt oroligt, kom fram och lade huvudet på sned, buffade på mig och lade sitt huvud i mitt knä. Försökte få mig att leka med henne, som att "Kom så leker vi, så är du inte ledsen längre!".
Man kunde inte gömma sig heller, stängde jag dörren till mitt rum när jag inte mådde bra alls stod hon bara utanför och gnydde och krafsade och ville in.
Ibland så låg hon bara och tittade på mig och såg plågad ut, som om hon kände sig så hjälplös. Vilket hon inte alls var, geez, jag vet inte hur många gånger hon tröstade mig.
Jag kunde ju inte låtsas att ingenting var fel heller, för hon förstod ju ändå. Men det verkade som att så länge jag inte visade något så kunde hon koppla bort det på något sätt.
Alla minnen bara kom tillbaks igår helt enkelt.

Bilden blev inte lika bra som originalet, för jag var tvungen att fotografera kortet (färgerna är mycket finare på kortet), men det är ändå en av mina favoritbilder på henne.