Om två timmar kommer det hit en dam för att diskutera LSS med mig. Jag vet inte riktigt vad vi ska diskutera, men mitt mål är att få en kontakt inom kommunen iaf, och ett tandvårdskort och för tandvårdskortet behöver jag ju ha LSS-insatser. Jag tror inte att jag behöver något mer, men jag vet inte.
Jag är bara så fruktansvärt nervös för det känns som att hon kommer hit för att bedömma mig. Hur jag sköter städningen, om jag har mat i kylen, om jag har det organiserat i skåpen eller om allt står huller om buller, om jag har toapapper hemma, osv...
Jag vill, jag vill, JAG VILL vrålstäda så allt blir kliniskt rent, sen lägga fram nån tidning så jag kan säga "Oj, ursäkta att det är så stökigt, jag har inte hunnit städa", så att hon ska förstå att jag minsann kan klara ett eget hem.
Men jag vet att det inte är så.
Hon är bara här för att jag ville ha ett möte och hon erbjöd sig att komma hit eftersom det är så dåligt med bussförbindelser till Tingsryd.
Hon kommer inte bedömma nånting, även om hon skulle det så skulle det inte vara några problem för det är inte (avsevärt...) skitigare här än i det genomsnitsliga hemmet.
Det skulle inte gjort någonting om jag hade låtit påsen med ölburkar som ska pantas stå framme, herregud, jag får väl dricka öl...

Jag önskar bara att min hjärna kunde samarbeta lite mer med kroppen nu. Kroppen är redan försatt i något slags försvarstillstånd och det enda jag kan göra är att när kroppen sänder signaler till hjärnan att jag ska oroa mig och att jag ska fixa, är att försöka tänka bort dem på ett logiskt sätt.
Det är öht en sak som brukar irritera mig, när folk säger att man bara ska "slappna av". Man säger inte till en person i chocktillstånd att personen ska skärpa sig och sluta vara chockad t ex, ibland reagerar kroppen utan att man har något att säga till om.

Iallafall så loggade jag av en händelse in på FB (vilket jag gör med många månaders mellanrum), och såg att jag nyligen hade fått ett pm. Jag har gjort en positiv ändring i en människas liv med en enkel post jag gjort, och jag blev så glad. Både av att jag hjälpt någon annan trots att jag inte ens menat det, och att personen faktiskt skrev till mig och berättade det.

Jag ska se på The piano nu, och när tankarna om att jag borde städa ännu mer kommer upp så tänker jag inte ignorera dem, jag tänker slå på mitt logiska tänkande. Jag menar riktig logik alltså, inte bara fruntimmerslogik.