För några dagar sedan vaknade jag upp och något kändes lite fel, sådär oroande. Något som lämnade mig grubblandes hela dagen. Men det hade gått över mot kvällen i stort sett.
I morse vaknade jag upp med en akut känsla av att något var åt helvete fel. Jag var knappt vaken men började fundera på vad jag hade gjort för fel. Just det är en rätt vanligt företeelse i mitt fall, att vakna med dåligt samvete och tro att jag har gjort något fel, men nu var det ju så mycket mer ändå.
Jag ställde klockan på 10 och somnade om istället, och tänkte att känslan säkert var borta tills dess. Men jag kunde inte somna om ordentligt, drömde helkonstiga drömmar om en konstig framtid som jag verkligen inte vill vara med om. Sådana där till-och-från-drömmar. Till slut gick jag upp iaf, men känslan sitter fortfarande i.
Jag antar att den går bort senare under dagen, får försöka göra vad jag kan för att få bort den..

Edit: Det är som när man var yngre och inte riktigt hade förstått hur mycket mensen påverkar både kropp och sinne precis innan den startade för månaden. Att det ibland kunde kännas som att precis allt var fel och man bara var förvirrad och förstod inte varför. Jaja, mycket var oftast fel, men just veckan INNAN förvärrades allt. Lika oförståeligt känns detta. Nu kan man ju tycka att jag svarat på mina egna funderingar, men jag är hyffsat säker (om man ska gå efter kalendern...) att det inte är det.
Men åas... hormonsvängningar kommer ju ändå. De kan ju ställa till med ett helvete. Fast det är ändå konstigt att jag inte MÅR dåligt, jag bara känner... sådär, som jag skrev.