Idag blev jag uppringd av socialen i Arboga, för att jag hade skickat ett mail till dem. Det handlade om mina syskons syskon som antagligen blir illa behandlade. Misstankarna har funnits i flera år, det har hänt så mycket med så många, men det är inget jag har lust att skriva här. Jag har ju inte heller bott i samma stad som dem på så länge, så jag har inte riktigt hängt med.
Men en av mina systrar skrev ett inlägg på sin blogg som fick bägaren att rinna över för mig. Ett utdrag;
"jag är rädd för dig, du skriker, du hotar din son att han får äta sina egna spyor om han spyr när du tvingar i honom kött.

jag blir skrämd, jag vågar inte vara hos dig. jag gråter när alice gråter och du och din jävla sambo bara skriker åt henne ännu mer.

jag hatar det. jag blir rädd, så jävla rädd."
Och jag kände att jag måste berätta det för någon, för soc. Tidigare har jag inte direkt haft något att gå på, man har märkt att allt inte står rätt till, men nu kändes det som att man hade nånting att visa för dem. För om det finns minsta lilla risk (jag själv vet att den risken är mycket stor, det är t om väldigt sannolikt) att det händer, så vill jag berätta. Som jag sa till damen som ringde, jag vet inte vad som har hänt, jag kan inte direkt anklaga honom för något, men jag måste ju berätta. Hon verkade förstå, hon tyckte det var väldigt allvarligt och tackade mig för att jag tog kontakt med dem. Dock måste jag erkänna att det känns lite dumt, det sa jag till henne med, för jag VET ju inte, jag har ju inte SETT nåt, men better safe than sorry.
Eller jag vet ju faktiskt... Ingen av syskonen blir behandlade särskilt bra, man märker ju, och det finns en anledning till att två av dem vill säga upp kontakten med honom. Sambon har dessutom blivit fälld för barnmisshandel. Vem/vilka det gällde har jag inte heller någon lust att skriva.
Det känns bra nu iallafall. Det var skrämmande, men det behövdes ju göras. Det är inte mina syskon som är i farozonen längre, men det är ändå barn det handlar om. Mina syskon kan välja att gå därifrån, att gå hem, men det kan inte de små som bor där.
Jag är faktiskt lite stolt över mig själv. Men arg för att jag inte lyckades formulera mig bättre i telefon, jag var totalt oförberedd, men jag skickade ett kompletterande mail, och de ska ringa och prata med mig igen sen.
Först var jag rädd för att han kommer få reda på att det är jag som gjort anmälan, men det är jag inte längre. Jag är faktiskt inte rädd för honom på något sätt längre. Det är skönt. Nu hoppas jag t om att de säger att det är jag.

Jag skulle kunna fylla flera A4-sidor med vad som hänt under alla år, och vilka diagnoser som är inblandade, men det var inte därför jag skrev detta, jag är bara... lättad.