Jag kommer sakna att inte kunna sitta vid Långan och dricka öl och snacka skit tills man inser att det är alldeles för sent. Grilla korv och göra konstverk av grillspett. Jag vet att jag alltid gnällde över att det tog så lång tid att åka dit (Tumba till Ektorp, Nacka, tjohej...), men det var så mysigt och man fick sitta och låtsas att man inte bodde i en betongdjungel. Sitta och prata eller bara sitta tyst och titta på skogen.
Om jag åker dit i sommar lär jag tvinga med folk dit!

Jag har varit lite upphängd (haha, heter det så? När man hänger upp sig på nåt? Aja...) på allt jag missar de senaste dagarna, och på att jag antagligen aldrig kommer bli så social och utåtriktad som jag önskar att jag vore. Det känns mest nu när sommaren närmar sig, för det var då det hände mest. Nu verkar folk inte ens samlas för SRF.
Fast åas, så vill jag nog vara lite bortskämd. För jag ÄR inte social, men jag vill ha chansen att vara det. Sen att jag och Caiza började bete oss som syskon först förra året när jag flyttade dit påverkar mig lite.
Jag måste bara försöka acceptera mig själv. För jag kan uppenbarligen inte ändra på mig för tillfället, det har jag försökt göra de senaste åren. Jag kan ändra på hur jag beter mig och hur jag framstår, men inte hur jag ÄR. Det är jobbigt att avsky sig själv på det viset, men kan jag inte ändra det så får jag acceptera det.

Vad jag blev glad över häromdagen var ändå promenaden. Att det fortfarande kunde kännas rofyllt att gå ute i naturen, att det var samma känsla som när jag var liten. Jag vet att jag fortfarande skulle kunna spendera flera timmar sittandes på en sten och bara titta och lyssna. Det är inte mycket som slår den känslan. Den kan nog ersätta många tomrum.
Det som stör mig med att bo såhär är att det känns som att man är beroende av en bil. Och jag tycker inte om att vara beroende. Men vi är iaf två som är beroende av det och då känns det enklare.

Ska nog ta en promenad idag igen, men åt andra hållet. Kanske... gå förbi slottet...

Haha, läste en kommentar på bloggen, och kom bara att tänka på Dick Lundberg som var med i dokusåpan Baren (oh the irony), hans åsikt om att skriva poesi: "Det är som att skita, det bara måste ut".
Så känns det med fotografering för mig.