Den är i princip klar nu. Tack vare Eriks far som kom med en hel arsenal med skruvar, pluggar, borrar, och sånt. Mycket, mycket uppskattat! Som tack fick de ge mig en till blomma och gröt. Eheh. Jag har börjat fatta att de faktiskt tycker om att hjälpa till, men jag vill ju ändå att de ska förstå EXAKT hur tacksam jag är för allt de gör. För sånt har jag faktiskt inte varit bortskämd med.
Iallafall så finns det fler bilder på http://skallebank.bilddagboken.se/ , förutom från sovrummet. Sovrummet kommer sen. Det har faktiskt kommit in lite requests på bilder, det är skoj faktiskt. Men alla bor ju så långt ifrån och det tar la ett tag innan folk får chans att se det IRL.
Vet inte om jag skrivit det här, men jag tror anledningen till att det varit lite svårt att anpassa mig till en del saker här är att det är så långt ifrån min stil. Jag älskar lägenheten, den är underbar, men den är inte min stil. Den här lägenheten är mysig och hemtrevlig, en lägenhet man inte kommer in i och säger "Oj" eller "Wow" till, utan "Vad fint!". Vi har ju anpassat oss till färgen på väggarna nu, och då kan man inte göra riktigt som vi (jag...) vill. Jag har gått mer in på Eriks spår nu med gråa väggar i vardagsrummet (efter att ha sett Emmas, tänk vad dålig fantasi jag har ibland, jag trodde ju att det verkligen inte skulle gå att ha gråa väggar), och då anpassa allt efter väggarna. Man skulle behöva ha några rejäla färgklickar för att balansera upp det gråa och möblerna som skulle gå i svart och mörkt trä, och det var allt det jag redan hade hunnit tänka så mycket på. Jag tänker ju för mycket, eller ja, planerar kanske är ett mer rätt ord... vilket jag vet inte är bra, för det är sällan det blir som man tänkt sig från början och då har man svårt att anpassa sig.
Men jag är väldigt lättad över att tapeterna är så fina som de faktiskt är, de kunde nog inte passa oss bättre när det var som det var nu, att någon annan valt dem.
Nu kan det ju låta som att det är negativt med "mysigt" och "hemtrevligt", men det tycker jag verkligen inte, det är bara som jag sa så långt ifrån vad jag vill ha. Men huvudsaken är att vi trivs, vilket vi verkligen gör. Dessutom, skulle det inte passa med gråa väggar i det här vardagsrummet pga hur ljuset kommer in. Haha, jag vet bara en till (M ;)) som tänker på sådana detaljer som jag gör, det är skönt att prata med henne om sånt ibland, jag känner mig mindre... jobbig då. Häromdagen pratade vi också om att man kan hitta en skitsnygg grej, gå och tänka på den så länge och föreställa sig den på en viss plats i lägenheten, tills det till slut känns som att man faktiskt har saken och tröttnar på den. Eller fastna för en sak i affären, känna på den, vrida och vända, lägga den i vagnen, men efter nån timme lägga tillbaks den. Då har den gjort sitt liXoM, det tar så länge att känna efter om den är rätt. Det är nog inte så många som riktigt förstår hur sånt där känns, speciellt inte karlar som oftast inte bryr sig så mycket om inredning till den grad, vilket gör att man nog kan verka förvirrad och inte riktigt veta vad man är ute efter. Men man är bara noggran!

Jag är så glad nu när vi fått upp fler grejjer iaf, jag kan sitta i soffan och bara titta på hyllorna, gå och ändra om bland böckerna lite då och då, gå in i köket och titta på krokarna till handdukar, sånt där. En del tycker att jag är kräsen. Jag tycker inte det, däremot är jag bestämd. Om man kan få det man vill ha, varför inte? Jag blir också väldigt glad av väldigt lite, jag kan t ex fyllas av lycka när jag tittar på gardinerna som kostade mig 89:- paret. Visst har jag dyr smak, men jag vet att det inte är rimligt så jag hittar billigare varianter av det jag vill ha och gnäller inte för det.

Haha, Eriks mor kom med frågan jag fasat inför, när hon såg en bild på Anna och Natanya; "Jaha, hur många syskon har du då?"
Vi har skojat lite om det där, det är knappt så Erik har kläm på det speciellt inte när jag började prata om Amanda och Marisha.
(Amanda är ju Caizas halvsyster, Marisha är i sin tur Amandas styvsyster och inte släkt med Caiza, men vi kallar oss släkt på skoj)
"Eh... fyra. Det beror lite på hur man räknar. Jag har inga helsyskon."
"Jaha, jo, man kanske inte räknar alla dem som syskon då?"
"Jodå, men jag har två syskon till, eller ja, ett styvsyskon och en halvbror, fast de räknar jag inte med (där insåg jag hur illa det lät...), sen har jag en, eh... f.d styvsyster egentligen, men henne räknar jag ju som en riktig syster"
Ja det lät ju som sagt illa när jag sa att jag inte räknade med mina bröder, men det gör jag inte. Jag har inga direkta band till dem, har inte träffat dem på 7-8 år, och kommer antagligen aldrig mer att göra det.

F.ö gick jag förbi slottet igen... när jag skulle leta efter ett annat hus.... Nån slags miniherrgård med två flyglar, som tydligen skulle varit värt många miljoner om det hade legat på en annan plats. Jag ska ta reda på mer, övergivna hus lär ju bli den nya munktrenden för mig och Ylva.