I min förra trapp med nio lägenheter bodde vi tre st, och jag sprang aldrig på grannarna vilket jag var glad över.
Nu är läget annorlunda... Jag bor i ett hus med två pensionärer och nån snubbe till, och en av pensionärerna är alldeles för pratglad.
Hon hälsade väldigt snabbt, presenterade sig och så, och det är ju trevligt att hon gjorde att man kände sig välkommen, men nån minut in i samtalet förstod man att hon kände sig väldigt ensam (fast hon har besök väldigt ofta, av ban och barnbarn) och väldigt gärna vill ha nån att prata med. Vilket är helt ok, bara denna den inte är jag... För jag kan inte småprata med folk jag inte känner, jag tycker inte om det heller. Idag skulle vi gå och handla, jag hörde att hon låste sin dörr precis när vi kom ut i trappen. Trofan att hon väntade där nere när vi kom ner.
"Ja HEJ, ja då kan ni hålla upp dörren åt mig!"
Det är iofs en självklarhet för mig, jag vet inte hur jag kunnat bli så artig men jag håller alltid upp dörren åt folk varesig de är pensionärer med rullatorer eller ungdomar.
När vi hade tagit ett steg utanför porten insåg vi att hon var på prathumör. Hon verkar vara en sådan som bara vill prata, det spelar ingen roll vad hon får för svar eller OM hon ens får ett svar, hon vill bara prata. Hon höll oss sällskap en bit och pratade på om vädret och Erik (inte min Erik då, utan hennes son) som är lastbilschaffis, och vilket väder det var i Stockholm, och att Erik kunde sova i Sthlm om han ville (vid det här laget vet jag väldigt mycket om Erik...), medans jag gick och funderade ut en flyktplan. Lyckligtvist skulle hon inte gå så långt. Jag är också på tok för artig för att avbryta ett samtal eller uttrycka en önskan om att slippa prata, så det är ju bara att nicka och se glad ut... Vilket jag också hatar, jag vill inte gå omkring och le. Jag tycker inte om att le. Jag tycker knappt om att le när jag ser glad ut. Men det känns oartigt att se sur ut (jag vill tro att jag ser neutral ut när jag inte ler, men uppenbarligen inte...), och där är vi återigen; jag vill inte vara oartig. Ibland saknar jag den gamla goda tiden när man uppenbarligen såg skrämmande ut, då pratade främmande folk inte med en åtminstone...