Jag kan inte släppa att jag känner mig bakfull. På två öl. Det är inte jag, jag blir inte påverkad av två öl. Och jag hatar att känna mig såhär.

Anyho... jag har en tid med min psykatriresurs idag. Jag gillar ju inte honom längre. Först kom jag fram till att det var för att han ifrågasatte mig så mycket, men jag analyserade det hela och kom fram till andra saker. Han är för trångsynt helt enkelt.
Det kan mycket väl vara sista gången jag träffar honom idag, jag behöver ingen samtalskontakt och jag blir bara irriterad. Men det kommer kännas bra att säga åt honom att en specialist inom neuropsykiatri har läst igenom min journal och gett mig Ritalin utan att blinka. För han är ingen specialist. Haha, pratade med Erik om det igår... jag ser på honom som folk ser på Allan i 2 ½ men, nu. Han är ingen riktig läkare, han har ju ffs inte ens en riktig titel... "Psykiatriresurs". Säger som jag sade till Erik, ska fan fråga honom vart han parkerar, om han får parkera på läkarnas platser. Fast så är det väl inte i Sverige, men den scenen från serien kommer sitta fast i mitt huvud under hela samtalet.
Jag har funderat på att skicka något sorts tack-kort till min förra kurator väldigt länge nu, fyfan vad jag saknar henne faktiskt. För hon hjälpte mig så mycket, vilket jag inte sett förräns i efterhand. Hon hjälpte mig med små saker, som bidrog till stora förändringar. Hon stod ut med mig (ja hon fick ju betalt för det, jag vet, men ändå...) under så länge när jag inte var vänligt inställd till samarbete och gav inte upp. Det var ok att sitta tyst hela timmen. Hon kunde ifrågasätta mitt tankesätt utan att låta fördömande.
Det borde finnas fler som henne.

F.ö läste jag nån post om Aspergers på FB; "Jag har svårt att förstå varför vissa saker är uppenbara men andra inte. Oskrivna regler är alldeles hopplösa (och idiotiska)"
Klockrent.
Det är å andra sidan inte enbart ett aspergersdrag, det är sunt förnuft. Jag säger som jag sagt förut, de flesta av mina nära vänner har samma synsätt som jag när det gäller det mesta och de har inte diagnosen, de är bara vettiga.
Äh jag länkar till tråden, den kändes bara så träffande; https://www.flashback.info/showthread.php?t=929310
Det kändes väldigt mycket som mig förutom att jag döljer rätt mycket av det. Som oplanerade händelser. Det är förbannat jävla svårt för mig, men jag vet att jag inte dör av det och jag ser varje sådan som ett tillfälle på att öva på att anpassa mig, så jag brukar inte göra något större väsen av det.

Nä nu ska jag borsta håret och sånt därnt, och försöka se lite mindre skabbig ut. Alltid nervös inför läkarbesök och liknande, jag har fått för mig att jag måste se lite respektabel ut.